Jag har lovat att tala en stund om Nato och jag ska göra det utifrån en rapport från utredningen om Sveriges internationella försvarspolitiska samarbeten. Den är skriven av Thomas Bertelman från UD och Åsa Anclair från försvarsdepartementet och utredningen tillsattes av försvarsministern i Reinfeldts högerregering i december 2013 med instruktion att bli klar i oktober 2014, alltså efter valet. Utredningen har beteckningen Fö 2013:b och är ett beställningsverk av Reinfeldts högerregering med uppdrag att bereda vägen för svenskt medlemskap i Nato.
Mitt anförande har fyra underrubriker: 1. Bakgrund till dagens Natodiskussion. 2. Vad står i Bertelmans rapport? 3. Kan man lita på Nato? 4. Vad bör göras?
Min huvudslutsats efter att ha gått igenom Bertelmans utredning är att han – kanske utan att själv förstår det – visar att det är meningslöst att gå med i Nato. Medlemskap är ingen garanti för snabb militär hjälp till en medlem som angrips. Jag kommer att visa det med Bertelmans eget resonemang. Men det finns alternativ!
Bakgrund
Varför har Natofrågan nu blivit så aktuell i svensk inrikespolitik? Högern, som nu kallar sig Nya Moderaterna, och Folkpartiet har ju förordat svenskt inträde i Nato ända sedan 50-talet och under Annie Lööf har också Centerpartiet blivit en del av Högern även när det gäller nationens säkerhet. Nato-frågan emellertid ”sovit” under hela efterkrigstiden; man har av olika skäl inte aktualiserat den. En förklaring är att utvecklingen i Europa i huvudsak gått åt rätt håll under efterkrigstiden. Det blev ett kallt krig där fronten i stort sett sammanföll med den front där arméerna stod när eldupphör inträdde i maj 1945. Frontlinjen fick av Winston Churchill namnet ”järnridån” och var både en ideologisk, politisk och militär front/gräns. Världen hade kriser: Berlinkris, Pragkupp, Kubakris, Ungernkris, Suezkris. Två supermaktsblock med ständigt växande arsenaler av kärnvapen stod mot varandra. Men inget krig bröt ut i Europa. Krigen fördes i Asien, Afrika och var kolonialkrig. Efter 70 år dog Sovjetunionen sotdöden, Berlinmuren föll, Tyskland och Europa kunde enas. I Europa och världen steg förväntningarna på vänskapligt samarbete och ökad säkerhet.
Vad är det som inträffat som ändrat denna utveckling och aktualiserat Natofrågan hos oss? ”Putin” är standardsvaret, Putins Ryssland har blivit aggressivt. Men det är nog lite för enkelt. Har Väst inte någon del i ansvaret för den ökade spänningen? Enligt min uppfattning: ett stort ansvar!
Nato-utvidgningen och EU:s aktivism i östra Europa, ivrigt påhejad av Carl Bildt – den störste politiske amatör det här landet haft – är viktiga faktorer bakom dagens problem! Putins handlande är ”verständlich”, sa förre tyske förbundskanslern Helmuth Schmidt, som däremot inte är någon politisk amatör. Den legendariske amerikanske Rysslandskännaren George F. Kennan, inte heller någon politisk amatör, sa 1998 att Nato-utvidgning vore ett misstag som ofelbart skulle leda till en kris. Och nu säger alla att krisen enbart är ryssarnas fel, eftersom de reagerar mot att få Nato närmare sina gränser. Är någon förvånad över deras reaktion?
Diskussionen om Nato-medlemskap för Sverige har blossat upp även mot bakgrunden av nedrustningen av det svenska försvaret. Den inleddes efter det kalla krigets slut därför att utsikterna till mindre kapprustning och mer fredligt samarbete såg ljusa ut. Nedrustningen fortsatte efter det att man fått ut en ”peace dividend” och då av den högerregering som tillträdde 2006. Drivkraften för Reinfeldt och Borg förefaller ha varit önskemål om att sänka skatterna men inte att de ansåg att vi hade ett så starkt försvar att vi kunde rusta ner.
Med bara några rösters majoritet i riksdagen avskaffade så försvarsminister Tolgfors från Högern värnplikten som hade Bernadotte som urfader. Jag vill minnas att Anders Borg kallade försvaret ”ett särintresse”. Därefter kom man på idén att det som fanns kvar av Sveriges försvar inte skulle försvara Gotland och Sverige, utan skickas ut på insatser på skilda håll i världen där Sverige inte har några egna intressen. Vi fick ett ”insatsförsvar” som skulle försvara Sverige i Afghanistan! Just nu försvarar vi Sverige i Mali med militär trupp i ett område, Sahel, där det vimlar av jihadister, som lätt skulle kunna ta sig till Sverige och genomföra ett självmordsattentat i Stockholm som hämnd och demonstration. Vi har ju fri rörlighet i EU! Jag tycker det är obehagligt; har nämligen bevittnat ett självmordsattentat på Bryggargatan år 2009 där både jag och två barnbarn kunde ha sprängts i luften.
Värnpliktsförsvaret, som man avskaffade, hade i kostat 7 kronor per gubbe i dagpeng utöver en säng att sova i, tre mål mat om dan och en enkel uniform. För ett yrkesförsvar avsett för olika insatser långt borta måste man betala marknadslöner och dagtraktamenten. Efter många år börjar politikerna nu begripa att det blir dyrare därför att personalkostnaderna ökar starkt! Och då måste man väl dra in någon annanstans?
ÖB, som måste ha godkänt hela paketet från Reinfeldt och dåvarande regeringens majorer Björklund och Enström, sa att vi inte kunde försvara oss längre än en vecka. Då hade vi haft 200 år av fred – 10 000 veckor – då vi under många veckor hade världskrig inpå knutarna och som grannar länder ledda av Hitler och Stalin. Ändå fortsatte freden för vår del. Vecka efter vecka efter vecka. Under en del av dessa veckor kom till oss politiska flyktingar som sökte asyl. De hade namn som Willy Brandt och Bruno Kreisky eller Lise Meitner, som sedermera blev känd som forskare i Nobelpristagarklass. Eller diktaren Nelly Sachs som bodde vid Hornstull på Södermalm.
Sedan högern sålunda avskaffat försvaret av Sverige kom de så fram till att vi måste gå in i Nato därför att vi hade avskaffat försvaret!!!
Bertelman säger i sin rapport att vår säkerhetspolitik tyngs av ”motsägelser”, därför att ”den relativt övertygande svenska försvarsförmåga som fanns under det kalla kriget nu är borta till följd av generellt verkande processer gemensamma för de flesta länder”. ”Generellt verkande”? ”De flesta länder”? Jag skulle vilja påstå att det i stället handlar om alldeles ”speciella svenska processer” som att man valt sänkta skatter före ”en relativt övertygande försvarsförmåga”. Den sämre säkerhet för landet som det har medfört är det pris vi nu alla får betala. De sänkta skatterna kommer ett urval av folket till del…
Varför ville man utvidga Nato trots varningar? Sovjet var ju upplöst, resterna låg utspridda, Warszawapakten borta. Man talade 1990 om en ny era för Europa med avspänning och samarbete, ett enat Europa där även Ryssland skulle delta i samarbetet. Nato hade ingen motståndare längre, det rimliga hade väl varit att också upplösa Nato? Det var USA emot. Ryssarna var emot att ett enat Tyskland stannade kvar i Nato, det skulle ju efter Tysklands enande innebära att Natos östra gräns flyttades längre österut, till Polens västgräns, alltså närmare Ryssland. Till slut accepterade ändå Ryssland detta, eftersom Tyskland i Nato ju betyder att Tyskland inte kan förfoga över egna kärnvapen. Det är som med EU och euron: Frankrike drev på därför att Tyskland genom EU och euron bäddas in i europeiska strukturer och alltså inte kan agera på egen hand som före andra världskriget. Lovade Väst i gengäld att Nato inte skulle ytterligare utvidgas? Här går meningarna isär. Men otvetydigt är att Hans Dietrich Genscher den 31 januari 1990 i ett tal i Tutzing sa att Nato klart borde säga ifrån att någon ytterligare utvidgning mot Rysslands gränser inte skulle ske. Men 1999 började ändå utvidgningen: Tjeckien, Ungern. Polen. Nästa våg kom 2004 då de tre baltiska länderna plus Rumänien, Slovakien och Slovenien togs in. Albanien och Kroatien blev medlemmar 2009. Under det kalla kriget – då krigsrisken rimligen var som störst – fick Nato efterhand 16 medlemmar. Efter Berlinmurens fall – då den eviga freden troddes hägra – har Nato utvidgat sig till nu 28 medlemmar plus ett antal så kallade partnerskapsländer!!
Varför utvidgades Nato från 16 till 28 medlemmar samtidigt som motiven för Natos existens försvann? Hotet från Sovjet fanns ju inte och man talade om en ny tid, samarbete, avspänning och ”peace dividend”. Då får vi titta på de baltiska länderna och länderna i Östeuropa. De har haft en svår historia. Men de har även skapat problem för sig själva och andra. Det var därifrån som nu kraven på Nato-medlemskap restes och de fick stöd av östeuropeiska invandrargrupper i USA – och inte minst från Madeleine Albright, som är av tjeckiskt ursprung. President Georg H. W. Bush var försiktig och höll emot, tillrådd av Pentagon och State Departement. Hans efterträdare Bill Clinton som inte hade någon internationell erfarenhet föll undan för kraven. Och utvidgningen började.
Jag var i Vilnius. KGB-museet och Judiska museet. Där finns utställd en kopia av en sida med beslut från den beryktade Wannsee-konferensen 1942 då Nazi-Tyskland gjorde upp planerna för att utrota Europas judar. Sidan är en tabell över hur många judar från olika länder som skulle mördas. Där står till exempel för Sverige siffran 8 000 judar. Så många avsåg man att ta livet av och det hade man sannolikt gjort om inte samlingsregeringen under Per Albin Hansson hade lyckats hålla kriget och Hitler-Tyskland ifrån oss. När man kommer till Estland på listan står ingen siffra, bara anmärkningen ”Judenfrei”. Hur blev Estland fritt från judar? En del av förklaringen är att estländarna själva hjälpte till. En estländare med ett sedermera känt efternamn ville en gång i ursinne börja slåss med mig därför att jag var ”en jävla röding”. Han stod sedan på Norrmalmstorg bredvid högerpolitikern Gunnar Hökmark. De två skällde mer på Sverige, som tagit emot tusentals estländare, än på Sovjet, som ockuperade Estland. Någon tacksamhet mot Sverige, som hade givit honom och hans familj en tillflykt, visade han aldrig visat. Han är blott ett exempel på många svenskar med baltiskt ursprung.
Det fanns en betydande judisk kultur i de baltiska länderna. Vilnius kallades Nordens Jerusalem, där fanns 58 000 judar före kriget. Efter kriget återstod knappt ett tusental. Judarna i Baltikum blev offer för nazismen sedan Tyskland invaderat 1941. Sovjet som kommit redan 1940 hade främst förföljt vänstern, fackföreningsledare, socialdemokrater, vilka enligt Lenin var ”folkets falska vänner”. En estnisk fackföreningsman som tvingats fly kan jag inte underlåta att nämna. Han hette Johannes Mikkelson och bodde i Johanneshov i en anspråkslös men ljus och trevlig lägenhet. Han hade varit sekreterare för den estniska sjömansunionen och var aktiv bland exilester i Sverige. Jag hjälpte honom en gång till ett stipendium så att han skulle kunna fara till Helsingfors och samla ihop sjömansunionens arkiv. Han var tacksam till sitt nya hemland och en av få som gav uttryck för detta.
Antisemitismen var en realitet i Baltikum och förintelsen av den judiska befolkningen ägde rum med stöd och aktiv medverkan av delar av den lokala befolkningen. I boken Purgatorium – Sverige och andra världskrigets förbrytare skriver historikern Mats Deland om detta mörka kapitel i de baltiska ländernas historia, en historia de ännu inte gjort upp med. Men Sofi Oksanen har börjat.
När Sovjet säckade ihop och de baltiska länderna blev självständiga hade de hos sig stora ryska minoriteter. Sovjet hade uppmuntrat deras inflyttning i syfte att ”byta ut” befolkningen. Vad skulle nu ske med dem, skulle de köras ut, tillbaka till Ryssland? Stanna kvar? De valde att stanna kvar i stället för att återvända till kaoset, fattigdomen, oredan i Ryssland. De självständiga baltiska länderna borde snabbt ha integrerat denna folkgrupp i sina egna nyss fria länder. De begick i stället misstaget att försvåra för de ryska minoriteterna att bli en del av samhället som fullvärdiga medborgare i länder där de länge levt och verkat. För att få medborgarskap i det nya landet krävdes till exempel att ryssarna skulle genomgå en språktest. Det blev naturligtvis en spärr! Man kan föreställa sig en gammal rysk tant, född i Vologda eller Rybinsk, med några års skolgång för länge sedan men bosatt i Sovjet-Estland sedan många år, som plötsligt avkrävs ett godkänt skriftligt test på kunskaper i estniska för att få medborgarskap och pass! I stället för att underlätta integrationen av denna befolkning, välkomna dem och få över den på sin sida som patriotiska medborgare så alienerade man denna minoritet. Den hänvisades till att blicka mot sitt gamla hemland som nu hette Ryssland. Jag besökte Estland 1994 och samtalade bland andra med den Europeiska Säkerhets- och Samarbetsorganisationen OSSEs representant i Narva. Han var mycket kritisk till de baltiska ländernas agerande i frågan.
Tänk om Putin en dag får för sig att använda denna ryska minoritet som svepskäl för åtgärder riktade mot sina baltiska grannar? Vem ska vi då lägga skulden på?
EU:s aktivism mot öster har även den påverkat Putins agerande och också här har Bildt spelat en betydande roll. Han hade nog aldrig hört talas om ordet ”realpolitik”. Putin har uppfattat denna aktivism som ett försök att påverka de inre förhållandena i Ryssland och som ett hot mot sitt system och mot sin maktställning. Ryssland skulle på 10–20 år kunna bli ett normalt och framstegsinriktat land och en stor tillgång i Europa om man bara införde demokrati, öppenhet, fri opinionsbildning, hederliga val och en marknadsekonomi utan slumpmässiga statliga ingripanden som saknar rättslig grund. Men sådant vore samtidigt ett hot mot Putin, hans oligarker och mot hela skiten som de omger sig med – och de sätter sig naturligtvis emot sådana strävandena. Därför måste man gå fram sakta, eftertänksamt, steg för steg. I septembernumret 2014 av Foreign Affairs finns en bra artikel härom av professor John Mearsheimer vid Chicagouniversitetet. Han menar att skulden till krisen ligger hos Väst, i vad han kallar ”liberal delusions”.
Man säger ofta att ”vi har rätt att själva välja vår säkerhetspolitik”. Det där är inte sant. Klok säkerhetspolitik är realpolitik och realpolitik kommer före både ideologi och moral när det verkligen gäller. Vi ligger där vi ligger, vi har de grannar vi har, vi kan inte välja vår historia lika lite som vi kan välja våra föräldrar. Det är verkligheten omkring oss som vi måste hantera och det bestämmer vår säkerhetspolitik. Att begripa detta och handla därefter är själva grunden för en nations säkerhetspolitik. Det bästa exemplet i vår närhet på en intelligent säkerhetspolitik är Finland. Bildt-aktivismen på det militära och politiska området har däremot varit naivitet och oerfarenhet i förening med dåliga kunskaper och ideologiskt svärmeri från Bildts år i Östra Real och plaskdammen på Karlaplan. Det kan inte uppvägas av prat och twittrande.
Bertelmans rapport
Den är som sagt ett beställningsjobb, men den innehåller många bra och intressanta observationer och kommentarer. Det är bra att vi får en genomgång av Sveriges militära samarbeten med andra och bra att de offentliggörs för alla att läsa. Bra är också konstaterandet att de olika solidaritetsklausuler som singlar runt i debatten inte tvingar oss till något militärt engagemang, utan att vi själva kan välja hur vi vill visa vår solidaritet med olyckliga grannar. Liksom vi för övrigt gjort tidigare och utan solidaritetsförklaringar!
Det sägs i den ”solidaritetsförklaring” som riksdagen antog 2009 att ”det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land”. Det är en påminnelse om en uppfattning som funnits sedan årtionden, att Sverige dras in i krig endast om en storkonflikt bryter ut i Europa. Alltså inget isolerat ryskt angrepp på Sverige, för övrigt något som Bildt och hans omgivning också fantiserade om. Det är bra att insikten kommit till uttryck i ett riksdagsuttalande. För övrigt anser jag att solidaritetsförklaringen var onödig.
Det finns ett resonemang i Bertelmans rapport som går tillbaka på Eisenhoweradministrationens beslut 1960 att Sverige inte kunde vara annat än alliansfritt, men att vi ändå inte fick bli offer för en sovjetisk aggression. Sverige var för värdefullt militärstrategiskt. Diplomaten Leif Leifland har skrivit bra om detta i sin bok Frostens år. Nato skulle alltså ha ett starkt egenintresse att komma till det neutrala Sveriges undsättning om vi angreps. Sådant måste naturligtvis förberedas i fredstid och det måste ske i hemlighet. Tänkbara angripare ska naturligtvis inte få tillgång till våra militära planer. Det var grunden till det omfattande militära samarbete mellan USA och Sverige som byggdes upp under det kalla kriget. Ledare i ett alliansfritt land tvingas ju hålla tre tankar i huve’t samtidigt: 1. Alliansfriheten 2. Neutralitet om det blir krig och 3. Hemliga förberedelser för det fall att neutraliteten inte respekteras och vi dras in i kriget. Det var sådana hemligheter som överste Wennerström sålde och det var läckor om det hemliga samarbetet som IB avsåg att förhindra. Och det var sådana hemligheter i landets intresse som okunniga skribenter nu kallar ”dubbelpolitik”.
Bertelman kallar omständigheterna under det kalla kriget för ”oklarhetens välsignelse” och välsignelsen låg i tillförsikten att ”Sverige skulle skyddas av Nato, utan att vi behövde bidra till spänning i vårt närområde genom att formellt bli medlemmar av alliansen” (s. 70). Här skriver alltså regeringens utredare att ett svenskt medlemskap i Nato skulle bidra till spänningen i vårt närområde. Och rimligen till en ökad spänning, han kan ju inte mena minskad sådan?! Det är ju vad som hålls fram i den offentliga debatten som ett skäl mot Nato-medlemskap, att det skulle öka spänningen i Östersjöregionen. Här får den uppfattningen alltså stöd från försvarsministerns utredare! Nato-utvidgning i vår region skapar spänning, säger regeringens utredare. Frågan är då om den ökade spänning i vårt närområde, som vi medverkar till, ökar eller minskar vår säkerhet?
Det finns ett intressant konstaterande på sidan 72 i Bertelmans rapport. Han säger att vi är nu så integrerade i Nato-samarbetet att ”vår förväntan att i händelse av en konflikt bli uppfattad på ett annat sätt än Natos medlemstater, dvs möjligheten att minska risken att bli indragen i en konflikt framstår som alltmer löst grundad”. Vad säger han här? Jo, att det samarbete med Nato som vi har och som har en så stor supporter i kommunalpolitikern från en ort i Dalarna som av oklara skäl har blivit försvarsminister, den har medfört att andra redan uppfattar oss som ett Nato-land, och det har ökat risken för att vi blir indragna i ett krig om det bryter ut. Vi tas av omvärlden redan som Nato-medlem, krigsrisken för oss har därmed ökat, menar Bertelman. Samarbetet har alltså försämrat vår säkerhet, inte förbättrat den! Den förbättras bara om vi blir fullvärdiga medlemmar i Nato förefaller slutsatsen bli. Kan man inte dra en annan slutsats?
Kan man då lita på
att Nato skulle ingripa om vi utsattes för ett angrepp från till exempel Ryssland? Under det kalla kriget frågade man sig i Tyskland: Kommer USA verkligen att riskera Boston för att rädda Hamburg? Då stod kärnvapenladdade långdistansrobotar uppställda och riktade mot varandra i både öst och väst. USA och Nato behövde aldrig besvara frågan. I vår egen tid har vi kunnat se att den amerikanska kongressen fastnat i ett dödläge därför att man inte kan komma till ett beslut, till exempel om att betala ut lönerna. Washington kan paralyseras av en blockering i kongressen. Presidenten är ÖB och kan ta landet ut i krig, men landet kan inte bli kvar i krig utan godkännande av kongressen. Och där kan Nato-hjälpen fastna. Bertelman skriver också i sin rapport (s. 50–51) att de amerikanska budgetrestriktionerna lett till en minskning av försvarsutgifterna och att det efter flera långa amerikanska krig, Vietnam, Afghanistan, Irak, finns en växande tveksamhet hos den amerikanska allmänheten till nya stora åtaganden i fjärran länder. Han påpekar även att Nato är en politisk, mellanstatlig organisation där det krävs eniga beslut. Varje medlemsland har alltså möjlighet att lägga in ett veto. Det kan därför, enligt Bertelman, vid en kris ta lång tid att komma till enigt beslut, särskilt om aggressionen är diffus, svårdefinierbar. Som i Ukraina till exempel? I klartext måste det väl betyda att inte alla medlemmar kan räkna med snabb militär hjälp vid ett angrepp. I USA försöker man också, enligt Bertelman (s. 51), att klara ut vad som är ett bindande åtagande gentemot Nato från USAs sida och vad som inte är det!!! Resultatet kan bli ett ”Nato à la carte”. Till det ska läggas ett konstaterande som Bertelman gör på sidan 65, nämligen att varken Natos artikel 5 eller Lissabonfördragets artikel 47 innebär att man är tvingad att ge militär hjälp till ett annat medlemsland. Man ska lämna hjälp, men har frihet att välja vilken typ, militär eller annan. ”Such action as it deems necessary”, står det i artikel 5 av Nato-fördraget. På sidan 69 skriver Bertelman vidare: ”Framför allt har Natoländernas egna resurser som kan finnas tillgängliga i en konflikt minskat dramatiskt.” Är inte heller Nato mer än en solidaritetsförklaring? ”Nato à la Carte” igen. Förpliktelsen är till formen juridiskt bindande, men innehållet verkar mest vara av moralisk natur?
För att sammanfatta så långt: Nato alltså en militärallians där den ledande medlemmen USA dras med ekonomiska problem som tvingat fram besparingar och minskade försvarsanslag. Allmänheten i landet är, efter många och långa amerikanska krig i länder långt borta och med tvivelaktig utgång, trött på nya krigsengagemang. Vidare har Nato ett system för beslutsfattande som kan leda till en komplicerad och tidskrävande beslutsprocess med osäker utgång. Säkerhetsgarantin som Nato ger är heller inte av militär art. På sidorna 81–89 i Bertelmans rapport redogörs för innebörden av Natos artikel 5 och de olika solidaritetsförklaringar som lämnats av EU och av Sveriges Riksdag. Det framgår att medlemmar i EU och Nato visserligen juridiskt har förbundit sig att lämna hjälp om en annan medlemsstat angrips, men hjälpen behöver inte vara militär, medlemmarna väljer själva vilken hjälp de vill lämna, civil, militär, humanitär eller på annat sätt. Som Nato-medlemmar skulle vi i händelse av ett ryskt angrepp mot oss alltså inte vara säkra på militär hjälp i form av trupp, flyg mot ryska tanks, u-båtar. Det skulle kanske bli fråga om militärsjukhus eller erbjudande om hjälp att ta hand om våra flyktingar? Det är inte vi som bestämmer vilken hjälp vi får, det är de Nato-medlemmar som vill komma till vår undsättning som bestämmer – och naturligtvis i sista hand USA, dess president och kongressen. Och den amerikanska allmänheten verkar inte vidare inställd på att sända ut soldater i krig på andra sidan Atlanten för kanske flera år och med risk att få hem sina söner som lik i plastsäckar. Hos denna organisation skulle vi alltså lägga vår yttersta säkerhet, uppge vår alliansfrihet och vår neutralitet i krig som gett oss en lång fred när man i Europa och världen i övrigt sökt ta kål på varandra!!! I stället ska vi som Nato-medlem klart deklarera för omvärlden att vi vid en väpnad konflikt går i krig från dag ett, och därför har vi skrivit på ett så kallat värdlandsavtal så att en möjlig angripare ska veta att det vid krigsfara sannolikt förläggs Nato-baser i Sverige. En främmande makt med aggressionsplaner vore ju dum om den inte redan i fredstid utspionerade tänkbara Nato-baser och förråd i Sverige för att kunna inleda kriget med att bomba dem. Civilbefolkningen omkring dessa tänkta baser borde nog förvarnas i tid så att de hinner sälja sina hus och flytta med familjen! De kanske vill flytta redan innan Hultqvist hunnit trumfa igenom värdlandsavtalet i riksdagen. Kanske borde en informationskampanj genomföras till boende utefter ostkusten där baser troligen skulle anläggas så att allmänheten där kan få fundera på vad risken för krig mellan Nato-stater och Ryssland i deras hemtrakter betyder för deras liv och egendom. Och man kunde kanske fråga dem om de föredrar Nato-baser efter sin kust framför alliansfrihet och möjlighet till neutralitet om krig skulle bryta ut! De blir ju de närmast drabbade om krig hotar, medan politikerna som möjliggjort baserna genom värdlandsavtalet sitter i säkerhet långt borta. Krig vore väl nästan värre än havererade kärnkraftverk – vad säger miljöpartiet, tänker de stödja Hultqvists Nato-baser och bli delaktiga i ansvaret?
Det finns i Bertelmans utredning en rad utsagor av typen ”omvärlden anser, vår hållning uppfattas som gåtfull”. Sådana påståenden utan noggrannare källhänvisningar skulle ge underbetyg på en seminarieuppsats på universitetet. Men kraven kanske inte är så höga bland försvarspolitiker? Jag ska inte ta upp allt vad Bertelman skriver om ”förmågeutveckling” och ”interoperabilitet” utan ta upp några konstateranden som han och kanslirådet från försvarsdepartementet gör. På sidan 58 konstateras: ”Den tid är förbi då Sverige kunde bygga en defensiv, blockerande förmåga mot ett väpnat angrepp från en stormakt.” Uppenbarligen fanns en tid då vi kunde det, då vi hade en blockerande förmåga mot angrepp från Hitlers Tyskland eller Stalins Sovjetunionen. Annars är ju påståendet meningslöst. Vad är det då som gör att vi inte kan återskapa den förmågan? Finland tycks kunna det genom att skaffa amerikanska robotar med stor räckvidd (s. 58). Rimligen kan även Sverige göra det om man vill – och helst då i samarbete med Finland. Det kan de två länderna göra utan att gå med i Nato.
Bertelmans slutsatser är tre. För det första. Det militära samarbete vi redan har är bra, men det är inte tillräckligt, effekterna förblir, skriver han, ”marginella”. Gapet mellan försvarsmaktens uppgifter och förmåga är det grundläggande problemet och det löses inte. Marginella resultat är alltså vad vi uppnått med allt vapenskrammel, Hultqvists berg av samarbeten födde bara en råtta. Utredaren Bertelman har inte till uppgift att föreslå medlemskap i Nato, utan bara hur militärt samarbete kan utvecklas och uppskatta vad det kostar. Han föreslår alltså en allsidig studie av ett svenskt Nato-medlemskap, något som redan krävts av högerpartierna.
Kan vi då inte själva satsa på försvaret och stanna utanför Nato? Ta tillbaka Reinfeldts och Borgs nedrustning? Kanske höja skatter för att kunna försvara Sverige i stället för att sänka skatter genom jobbskatteavdrag och subventioner till caféjobb? Nej, säger Bertelman, det finns inga ekonomiska förutsättningar för Sverige att på egen hand, genom höjda budgetanslag återskapa något som liknar ”ett efter våra förhållanden starkt försvar”, som Erlanders formel var. Bertelman redovisar inte en enda siffra som stöd för sitt påstående. BNP? Försvarsanslag? Kan vi hjälpa honom? Sveriges BNP uppgick 2014 till 3 915 miljarder kronor, och vi har en statsskuldkvot på 38 procent, lägre än Merkels och Schäubles Tyskland. I augusti 2015 har det gått ett halvår med tillväxt, så vi vågar runda av till 4000 miljarder kronor. I gällande budget är anslaget till utgiftsområdet ”Försvar och samhällskrisberedskap” 48 miljarder. Det är drygt 1,2 procent av BNP. Nato vill att varje medlemsstat skall anslå 2 procent av sin BNP för sitt försvar. Alla gör inte det, men Sverige brukar fullgöra sina utfästelser o,ch 2 procent av vår BNP är 80 miljarder kronor, en ökning av försvarsanslagen med 32 miljarder. Vi tycks alltså enligt regeringens utredare ha ”ekonomiska förutsättningar” att öka försvarsanslaget med 32 miljarder för att gå med i Nato, men vi är för fattiga för att i stället satsa 32 miljarder på vårt eget försvar och stanna utanför Nato. Bra fråga till svenska folket: Vill du vara med om att satsa 32 miljarder extra för att få vara med i Nato? När ambassadören Bertelman och kanslirådet Anclair kommer in på områden där de måste använda siffror från nationalräkenskaperna och aritmetik på grundskolenivå då blir deras resonemang struntprat.
Utredarnas andra slutsats handlar om Sveriges alliansfria politik under det kalla kriget, och de säger att den var framgångsrik för sin tid och tjänade landet väl då, under de förhållanden som då rådde. Men nu är allt annorlunda och den politiken kan gå till historien. Det är ett begravningstal med krokodiltårar. ”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” är inte någon skapelse av och för det kalla kriget. Den är långt äldre, har tjänat landet sedan 1800-talet och under svårare förhållanden än det kalla kriget. Det kunde de ha läst sig till i gymnasiets historiebok.
Slutligen några ord om deras förslag att vi ska göra en utredning om Nato-medlemskap. Jag har vissa sympatier för den tanken, har länge tyckt att vi bör ha en folkomröstning om Nato och en sådan utredning kan ingå i förberedelserna för en folkomröstning. Svårigheterna är dock stora, till att börja med är det svårt att finna utredare som har tillräcklig integritet, kunskap, intelligens, oväld för uppdraget. Sådana som Bertelman duger inte och försvaret är part, inte oväldigt, här kanske man kan tala om ”särintresse”. Var finns då dessa personligheter, går de att finna i Sverige, ska vi vända oss till utlandet i stället, fråga en internationell panel utan anknytning till svensk inrikespolitik? Utredningen bör också ha ett särskilt kapitel om Natos kärnvapen och vad dessa innebär för Sveriges egen kärnvapenfrihet och vårt arbete för en värld utan kärnvapen.
Utrikesminister Wallström har efter lång overksamhet äntligen satt till en utredning som ska granska Afghanistankriget. Då har hon bett en gammal kompis, Tone Tingsgård, att göra utredningen. Denna satt i riksdagens försvarsutskott på sin tid och deltog i besluten om att engagera Sverige i kriget. Hon ska alltså utreda sig själv och sina egna beslut och bedöma om det blev ett bra krig som hon var med om att leda Sverige in i – och hålla Sverige kvar i. Det är inte förtroendeingivande och ett exempel på hur en utredning/utvärdering inte bör läggas upp.
Dessutom måste vi utreda två alternativ 1. Inträde i Nato och 2. Fortsatt alliansfrihet. Anledningen är enkel. Ett inträde i Nato måste ju underkastas en folkomröstning. Vi har folkomröstat om högertrafik, om EU, om euron. Tror någon att folket skulle acceptera Nato-medlemskap utan att bli tillfrågat? Om nu folket säger nej så måste vi ju utanför Nato fortsätta att ha en säkerhetspolitik. Därför måste också alternativet Fortsatt Alliansfrihet utredas och läggas fram i folkomröstningen.
Jag tycker inte vi ska bortse från Bertelmans och Anclairs mödor. Deras rapport är en bra genomgång av vad militären och politikerna håller på med. Bertelmans rapport kommer att fortsätta att leva i högerns politik, på Dagens Nyheters, Dagens Industris och Svenska Dagbladets ledarsidor. Jag anser därför att vi ska försöka hitta tillräckligt kvalificerade utredare för att utreda de två alternativen: 1. Nato 2. Fortsatt alliansfrihet.
Vad bör då göras?
Min egen uppfattning är: Nej till Nato-medlemskap! Nej till värdlandsavtalet! Kanske vi skulle ha lokala folkomröstningar om värdlandsavtalet i de trakter som kan bli aktuella för bas- och depåförläggning? En satsning på vårt eget försvar i storleksordningen 30–35 miljarder, kanske mer, över en tre-årsperiod medan vår BNP växer med 2 procent om året. Om vi gör oss av med finansministerns dumsnåla ”krona för krona”, så kan vi ta upp ett internationellt lån för investeringar i vår säkerhet. Då får vi på nytt råd med ”ett efter våra förhållanden starkt försvar”. Det behövs också ökat svenskt engagemang för nedrustning, särskilt för att befria mänskligheten från kärnvapen och andra massförstörelsevapen. Det pågår en smygande kärnvapenspridning. Sålunda har Israel i tysthet lyckats bli den enda kärnvapenmakten i sin region och kan hota sina grannar med dessa förintelsevapen. När kommer en annan stat i området fram till att man måste ha en egen bomb – för ”avskräckning” mot de israeliska? Reagan kallade ju USA:s kärnvapen för ”peace makers”, kanske någon i Mellanöstern utöver Israel vill ha en ”peace maker”. Nu när ett avtal slutits med Iran om att hejda ett eventuellt framtagande av en iransk bomb borde man – 70 år efter Hiroshima och Nagasaki – återuppliva planerna på en kärnvapenfri zon i Mellanöstern.
Tack för ordet och uppmärksamheten!
Anmärkning. – Texten återgår på ett anförande i Onsdagsklubben 19/8/15. Författaren är tidigare ambassadör, chef för bokförlaget Tiden och chefredaktör för Arbetet.