Den svenska anti-amerikanismen är ett hjärnspöke. Inom den ekonomiska och politiska eliten har det funnits en begeistring i det amerikanska, mycket tydligt så efter andra världskriget. Bland vanligt folk var Amerika löftenas land, inte minst hos dissidenter och förföljda. Friheten att tänka fel där var större än någon annanstans, förutsatt att man inte var negerslav eller ursprungsinvånare förstås. Slavarnas ättlingar har det ännu inte lätt. Men det är förvisso sant att de i konstitutionen nedskrivna rättigheterna har sjunkit ned i folkdjupen.
Emigrationen över Atlanten fördjupade sympatierna för Amerika, särskilt det största landet på den kontinenten. Trots slavsystemet kunde Förenta staterna länge uppfattas som en antikolonial kraft, även om en folkligt baserad imperialistisk rörelse drevs igång i början av 1900-talet, med Theodor Roosevelt som förgrundsgestalt. Men USA:s imperium var av nytt slag, informellt och till en början utan militär närvaro på särskilt många platser. En isolationistisk strömning inom amerikansk politik lyckades periodvis hålla tillbaka utlandsengagemanget.
Med kalla kriget och USA:s ekonomiska seger i världskriget var detta inte längre möjligt. Imperiet manifesterade sig främst genom att hålla de forna kolonialmakterna i schack och bitvis ta över dessas uppgift som världspolis. Amerikanska militärbaser finns idag över hela världen, samtidigt som den ekonomiska basen har börjat erodera. Detta förutsätter ett antal hotbilder mot den imperialistiska huvudmakten; samtidigt implicerar det att denna inte kan ha samma intensiva fokus på alla frontavsnitt samtidigt. Detta är världsmaktens akilleshäl. Den kan, av historiska och geostrategiska skäl, inte hålla sig väl med alla.
Ändå är det inte fel att påstå att svenskars beundran för det som kommer västerifrån kvarstår, trots de relativt omfattande protester som har förekommit mot amerikansk krigspolitik. Vietnamrörelsen för halvannan generation sedan lånade i själva mycket av sin retorik, sin stil och sina arbetsmetoder från USA. Detta reflekterade på ett paradoxalt sätt en iakttagelse som gjordes under hela efterkrigstiden, nämligen att Sverige kunde ses som det mest amerikaniserade landet i världen, åtminstone i Europa. Amerikanska nyheter och trender slog först igenom här, innan de slog igenom på annat håll. (Den förda skolpolitiken är blott ett av flera exempel på detta.)
Trots att det i USA inte har funnits någon stor och samlad arbetarrörelse, har svenska socialdemokrater ofta hämtat inspiration från det stora landet i Väst. Olof Palme tog starka intryck av det amerikanska samhällssystemet under en längre ungdomsvistelse där. Den svenska fackföreningsrörelsen anslöt sig genast till Fria fackföreningsinternationalen (ICTFU), en utbrytning ur den sovjetkontrollerade fackliga världsorganisationen; LO:s ordförande Arne Geijer var en tid FFI:s ordförande. Svensk arbetarrörelse kan inte någon gång sägas ha genomsyrats av anti-amerikanism. I få västländer hade anhängare till det konkurrerande världssystemet – det sovjetiska – ett så marginellt inflytande som i Sverige. Socialdemokratin med alla sina tentakler var en ypperlig kommunistjägare. Administrationerna i Washington förmådde uppskatta detta. De förstod att svenska socialdemokrater ibland måste ta till hårda ord för att kunna fortsätta att vara landets dominerande politiska kraft.
Denna Amerikas kulturella hegemoni i landet gick länge att förena med ett framgångsrikt välfärdsstatsbygge – det hotade ju på intet sätt den amerikanska modellen, där den praktiserades. Sveriges fasthållande vid sin traditionella neutralitetsoption var också okomplicerad – alla utgick från att det var otänkbart att landet på något sätt skulle dras med i strider mot USA. Allians- och blockfrihet var därför någonting rationellt, ur alla parters perspektiv – Sverige skulle ju inte heller kunna tänkas delta i ett anfall riktat mot Sovjetunionen!
Det västliga samhällssystemet (endast dummerjönsar kunde hävda någonting sådant som att landet var en sovjetstat, att här fanns ett ”Kindergulag” etcetera) och en tydligt markerad anti-sovjetism (den så kallade Palmekommissionen på 80-talet syftade ju med talet om ”gemensam säkerhet” till att göra inbrytningar i sovjetlägret) skapade goda förutsättningar för att Sverige kunde inta en fri och oberoende ställning i spelet mellan supermakter och militära pakter. Den svenska alliansfriheten var ingen udda företeelse; de flesta av världens länder ingår – som tidigare påpekats på denna sajt – inte i några militära allianser. Det var den europeiska kontinentens uppdelning i block som var någonting onaturligt. Den visade sig till all lycka vara temporär. Sverige som land var inte oberört av vad som hände bakom järnridån: efter att ha tagit emot mellan fyrtio och fyrtiofemtusen flyktingar från Baltikum i andra världskrigets slutskede blev Sverige tillflyktsort först för ungrare, sedan för människor från Tjeckoslovakien och Polen. De sändes inte tillbaka.
Neutralitetspolitiken dikterades av ett svenskt nationellt egenintresse. I denna fanns ingen underliggande misstro mot Amerika eller mot Väst. I själva verket bara ökade förtrogenheten med den anglosaxiska världen – amerikanska filmer, engelskspråkig litteratur – under hela kalla kriget och därefter. Det har inte hindrat Sverige från att gå sin egen väg. När landets styrande har slagit in på andras vägar – som i Afghanistan och i Libyen – har det gått sämre. ”Flyktingproblemet” har med detta att göra, även om det inte restlöst kan härledas därur.
Följaktligen finns det inte det minsta i relationen till USA (och dess lydstater) som idag föranleder förändring i vår säkerhetspolitiska orientering. Vi behöver inte markera vår hemhörighet i Väst (flera av lydstaterna tillhör för övrigt det östliga Europa). Vi bör inte ge felaktiga signaler till omvärlden: att vi skulle ha gett upp vår utrikespolitiska handlingsfrihet till exempel. Är det någonting som stora stater inte kommer att ge upp, så är det sin handlingsfrihet. Det senare begriper inte svenska alliansförespråkare av olika schatteringar. De inbillar sig, och förespeglar andra, att en stormakts försäkringar är skrivna i sten. Men får vi tro historien kan allianser lätt bli inaktualiserade när den geopolitiska styrkebalansen av någon anledning förskjuts.
Sveriges nära förbindelser till Förenta staterna, också på det militära området, får naturligtvis inte gå så långt att de upphäver eller undergräver vår handlingsfrihet. Ingenting tyder på att den sittande regeringen i vårt land är beredd att göra det, även om vissa åtgärder som den har vidtagit bör bedömas strängt och kritiskt. Alla som inte vill att Sverige ska göras till en lydstat – däribland många Amerika-vänner – bör skärpa sin vaksamhet.