Bland dem som motsätter sig en svensk Nato-anslutning finns personer med minnen och erfarenheter från den tid för fyrtio-femtio år sedan när det fanns en ganska stor rörelse i Sverige som tog ställning för Vietnams folk och andra folk i Sydostasien i deras kamp mot en utländsk invasionsarmé. Det är en stor styrka. Deras energi och aktivism kan sporra inte minst en yngre generation svenskar, som inte var med då, att slå vakt om det svenska nationella självbestämmandet, konkretiserat i den militära alliansfriheten och vårt lands strävan att stå utanför alla krigiska konflikter.
Det var naturligt på den tiden att motsätta sig Förenta staternas övervåld mot nationer som inte hade begått en enda fientlig handling mot den amerikanska stormakten. Dessa folk förde ett försvarskrig. Om Sverige skulle ha råkat i krig, hade det också varit riktat mot en angripare. Sveriges officiellt dekreterade målsättning att vara neutralt i händelse av krig i vår omvärld, nära eller fjärran, hade inga offensiva övertoner. Därför var det också naturligt för dem som stödde den indokinesiska befrielsekampen att försöka få den svenska politiska klassen att verka för att invasionsstyrkorna där drog sig tillbaka. Så skedde också.
I den här striden, som ingalunda riktade sig mot samhällssystemet i USA, fanns det inslag av anti-amerikanism. Det är fullt förståeligt. Regeringen i Washington var ansvarig för kriget och mördandet; samtidigt var väldigt många amerikaner krigsmotståndare, både i princip och i handling. Anti-krigsrörelsen i USA var en mäktig kraft. Det fanns också åtskilliga inom etablissemanget som genomskådade bluffen att kampen mot kommunismen fördes genom att kuva ett bondfolk som till sin stora massa inte hade en aning om vad kommunism var för någonting. Men de visste att Amerika var fienden, huvudmotståndaren. (Det fanns även andra motståndare, Kina till exempel.)
Om anti-amerikanismen i den svenska Vietnamrörelsen var begriplig, om också beklaglig, finns det all anledning att i dagens motstånd mot svenskt Nato-medlemskap varna för sådana tongångar. Ty Amerika – det vill säga regeringen i Washington – utgör inget hot mot Sverige (och har aldrig någonsin gjort det). Inte heller Nato, som i allt väsentligt måste lyda denna regerings diktat, har vårt land och folk haft anledning att känna sig hotat av. Det akuta hotet är att det finns en hel del aktörer inom det politisk-militärt-mediala etablissemanget som vill knyta Sverige till en militärallians som har utpekat andra parter som sina fiender. Om de får som de vill, blir dessa även Sveriges fiender. Därmed uppkommer en latent krigsrisk. Det är den som medlemskapsmotståndståndarna vill motverka.
De har ingen som helst vilja och ambition att delta i ett västligt korståg mot Ryssland, en av Sveriges närmaste grannar. Men de har heller ingen föresatt sig att utpeka Amerika i allmänhet och Nato i synnerhet som någonting speciellt farofyllt. Sverige som ett alliansfritt och fredssträvande land bör ha vänskapliga relationer med alla sidor, så länge vi inte utsätts för aggression av något slag. Det innebär att motståndet mot svenskt Nato-medlemskap och solidariteten med de indokinesiska folken (som aldrig var en väpnad solidaritet!) har haft olika grundvalar. I det senare fallet pågick ett angreppskrig; i det förra råder faktiskt fred. De som talar om att ett tredje världskrig har utbrutit pratar strunt. Detta har Henrik Höjer och Sören Sommelius med eftertryck klarlagt. (Se denna sajt!)
Anti-amerikanismen är de korttänktas ideologi; dessa människor bör tillrättavisas. De som motsätter sig Putinrysslands agerande i olika hänseenden är sällan några russofober; säkerligen älskar många av dem det ryska. Ändå existerar både russofobin och anti-amerikanismen som betänkliga kategorier i den allmänna debatten. Den amerikanska militära övermakten liksom den ryska dito aggressiviteten överdrivs dagligdags i våra propagandakanaler. Detta skapar ett förgiftat samtalsklimat. Den svenska nationella endräkten – visserligen anfrätt av utspel från olika partiledningar – är inte betjänt av en sådan polarisering. Sverige hotas faktiskt inte vare sig från öst eller från väst. En risk finns, och den är om svenska politiker och beslutsfattare skulle få för sig att rubba balansen mellan de stora spelarna och ta ensidig ställning i känsliga lägen. En annan är om vi gör kriget mot terrorn till ett utmärkande drag i svensk säkerhetspolitik; då får vi terrorn på oss.
Sverige är en icke-kärnvapennation. Men man bör inte inbilla svenska folket att Sverige som Nato-land skulle tvingas ta emot atomvapen på sitt eget territorium eller att det så kallade värdlandsavtalet skulle innebära att det plötsligt kommer att finnas atomvapen i den eller den kommunen i vårt land. Nato har inga kärnvapen; USA, Frankrike, Storbritannien har. Också Ryssland har. Däri ligger problematiken: att man ömsevis förbehåller sig rätten att använda dessa stridsmedel i ett första slag. Detta kan vi inte acceptera. Därför ska vi inte gå med i någon allians. Och detta är ett full tillräckligt argument. Man ska inte ropa vargen (eller björnen!) kommer i oträngt mål. Man ska inte heller överdriva hotbilderna; då ökar man med största sannolikhet spänningen, det vill säga det scenario som medlemskapsmotståndet vill avvärja.