I den just lanserade antologin Kan Sverige försvaras – Mot vad? En antologi om svensk säkerhetspolitik, red. Johan Bergenäs och Mats Ögren Wanger (Ekerlids Förlag 2015) ,lämnar försvarsminister Peter Hultqvist ett positivt besked: ”Vi går nu från ett försvar inriktat på internationella operationer till ett nationellt fokus”.
Samtidigt beskriver Martin Hurt, biträdande chef för the International Centre for Defence and Security (ICDS) i Tallinn, Estland, Sveriges försvarspolitik som ”medioker” och kallar Sverige för ”Östersjöns svaga länk”. Han anser att om landet ”vill fortsätta stå utanför Nato måste försvarsanslagen höjas till minst 2,5 procent av BNP. Det är i nivå med de svenska försvarsanslagen fram till 1993.” Hurt påstår att de flesta baltiska beslutsfattare gärna skulle se att Sverige och Finland går med i Nato, och som en morot gör han gällande att Sverige då endast behöver höja sina försvarsanslag till 1,5 procent av BNP.
Hurts argumentation övertygar dock inte efter att man har läst Hans Blix’ bidrag: Ryssland hotar varken Sverige eller EU. Blix skriver: ”Jag har dock kommit till övertygelsen att det i dagens värld inte kan bli krig mellan Ryssland och det med USA allierade Europa i vilket Sverige ingår och att de som är övertygade om risken av en sådan konflikt är de som lever i det förflutna.” Liberalernas ordförande Jan Björklund förespråkar dels ökade försvarsanslag – i försvarsbeslutet 2015 ställde sig Folkpartiet utanför uppgörelsen, då den i praktiken innebar en nedrustning – dels att Sverige ska gå med i Nato, eftersom Ryssland när som helst, får man intryck av, kan angripa Sverige militärt. Björklund borde dock i lugn och ro studera den före detta folkpartistiska utrikesministern Blix’ bidrag i boken, så kan Liberalerna sedan koncentrera sig på att öka försvarsanslagen.
Förutvarande försvarsministern Karin Enströms, vice ordförande i riksdagens utrikesutskott, påstår i boken att Sverige behöver söka medlemskap i Nato på grund av ”Rysslands revanschism och stormaktsambitioner”. Vad hon här menar är ytterst oklart. Revansch för vad? Ambitioner var? I Asien? I Europa? I Norden?
I övrigt finns bidrag av bland andra partiledaren Gudrun Schyman, historikern Dick Harrison (som frågar sig vad Karl XIV Johan hade tyckt om Nato – sic!) och politiske redaktören i Dagens Industri PM Nilsson (”Frågan om varför Ryssland skulle anfalla ett baltiskt Nato-land kan med fog omformuleras till varför Ryssland inte skulle anfalla ett baltiskt Nato-land”) som har en debattstil som är svår att ta på allvar.
Sammantaget kan noteras att några sakliga argument för att överge vår alliansfrihet knappast förekommer i boken. Men borde den inte ha hetat: ”Sverige kan försvaras – mot vem som helst”?