Det finns ingenting att utreda i ”Nato-frågan”!
Tre av riksdagspartierna har låst sig: de befinner sig i opposition och vill alla se ett svenskt Nato-medlemskap. Ett av dessa vill gå längre och säger nu öppet att utredningen bör ta reda på hur anslutningen ska gå till. Regeringen avvisar medlemskap och säger nej till utredning. Detta är den ståndpunkt som har understötts på denna sajt. Den förefaller alltjämt mycket klok.
Alliansfrihet eller ej är ett politiskt ställningstagande. Det kan inte handla om teknikaliteter. Det måste vila på en upplyst opinion. Denna har länge motsatt sig medlemskap i militärallianser. Det är opinionen som medlemskapsförespråkarna måste övertyga, om de ska komma vidare. Regeringen har redan fattat sitt beslut, och detta understöds av en riksdagsmajoritet.
Sakläget är således tämligen okomplicerat. Procedurerna måste anpassas till därtill. Om regeringens hållning förkastas av en folkopinion och en ny riksdagsmajoritet, kan ett nytt beslut fattas – då, men först då. Och det är otänkbart att ett sådant beslut inte skulle följas av en folkomröstning.
Skulle en sådan folkomröstning resultera i ett ja till svenskt medlemskap, ja, då – men först då – kan en utredning tillgripas.
Innan Sverige aviserade sin avsikt att ansöka om medlemskap i EG, det som idag är Europeiska Unionen, hade den saken inte varit föremål för någon parlamentarisk eller expertutredning. Den bekantgjordes i en regeringsproposition som inte handlade om ett eventuellt medlemskap utan om den ekonomiska politiken. När det fanns en riksdagsmajoritet för medlemskapet – och det fanns det i samma ögonblick som avsikten annonserades – inleddes förhandlingar om medlemskap, och när dessa avklarats var det dags för referendum,
Mycket litet utreddes partierna emellan.
Inte heller har, i de öst- och centraleuropeiska, före detta Warszawapaktsstater som begärt anslutning till EU respektive Nato, något omfattande utredande föregått dessa officiellt deklarerade bemödanden. Och i Sverige finns faktiskt redan en utredning att förhålla sig, den så kallade Bertelmanska.
I Sverige finns också tungt vägande politiska inlägg, byggda på sakkunskap, till exempel från Krigsvetenskapsakademien, Nato – för och emot (red. Karlis Neretnieks, 2014), och i den fristående antologi som jag varit med medredaktör för, Bevara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap! (Celanders, 2014).
Det enda en ”Nato-utredning” kan åstadkomma, som annars inte hade skett, är ett kringgående av opinionen. Men då används parlamentarismen inte för att upplysa utan för att mörka.
Stefan Löfven och Margot Wallström har all anledning att stå på sig. De måste säga bestämt nej till Björklund och Widman. Men de får inte säga ja till Moderaternas och Kristdemokraternas ledningar.