[…] Sveriges satsningar på civilt försvar under 1900-talet hade en viktig strategisk funktion i förhållande till de säkerhetspolitiska målen. Det civila försvaret syftade till att förstärka och understödja Sveriges säkerhetspolitiska linje genom att bidra till landets totala avskräckningsförmåga. För den civila delen av totalförsvaret upprätthölls avskräckningsförmågan genom att bygga och främja motståndskraft, ett begrepp som fortfarande förekommer i policydokument.(4) Under det kalla kriget ansågs motståndskraft bygga på summan av civilförsvaret (senare benämnt befolkningsskyddet), det ekonomiska försvaret (försörjningsberedskapen), det psykologiska försvaret och övrigt totalförsvar. Sammantaget skulle alltså de civila delarna av totalförsvaret tillsammans med det militära försvaret fungera avskräckande och skapa handlingsfrihet för det alliansfria Sverige.
På så sätt fanns en viktig strategisk dimension inbyggd i de civila delarna av totalförsvaret. Vid krig tillkom också en humanitär och praktisk del som handlade om att skydda och rädda medborgares liv och hälsa, även över lång tid och i avspärrningssituationer där Sverige inte kunde räkna med hjälp utifrån. På detta sätt var alliansfrihet i fred och neutralitet i krig – i grunden säkerhetspolitiska aspekter – inbyggt i det civila försvaret, och satte under många decennier sin prägel på infrastrukturella satsningar, organisatoriska modeller och materialinköp i Sverige.(5) […]
Våra intervjuer och möten visar att trots kulturella likheter mellan de nordiska länderna har respektive land sina egna säkerhetspolitiska intressen som inte alltid är lätta att förena, t.ex. fokus på de arktiska regionerna, ryska gränsområden, Nordatlanten eller Östersjön. Skillnader mellan olika nationella begrepp utgör därför mer än ett språkligt problem, eftersom de är kopplade till respektive lands säkerhetspolitiska traditioner. Läs rapporten