Bringeus skriver om hotbilder mot Sverige och följer därmed en trend som skapats av både inhemska och utländska Nato-förespråkare. I februari i år kom en rapport från Rand , en amerikansk tankesmedja, som målar upp ett scenario där Ryssland attackerar de baltiska staterna och där Sverige obönhörligt dras med genom att Nato använder vårt luftrum för motattacker.
Bringeus har anammat Randkrigsspelet med hull och hår.
Under kalla kriget förekom också ett antal hotbilder från både öst och väst. Det var besättandet av östersjöutloppen, direkt invasion av Sverige, fullskaligt pansaranfall mot Tyskland, mm. På rysk sida varnade man för inringning från väst och utplaceringen av missiler i Västtyskland som förberedelse för kärnvapenangrepp.
Säkert finns planer i militärstaberna både i öst och väst för sådana operationer. Militärerna har till uppgift att ständigt arbeta med scenarier för olika krigsfall.
Ett alliansfritt Sverige kan dock inte basera sin säkerhetspolitik på utländska krigsscenarier och hotbilder. Hotbilder kommer och går som vi lärt oss av 200 år av fred under de mest skilda yttre omständigheter alltifrån Krimkriget till två världskrig som direkt påverkat vår omgivning.
Både på kort och lång sikt måste svensk säkerhetspolitik baseras på diplomatiska ansträngningar att minska spänningarna i vårt närområde och ett starkt nationellt försvar.
Bringeus inser också att kärnan är det svenska försvaret men tar inte upp det som en huvudfråga. Han skriver att det är ”en allmän uppfattning att den svenska försvarsförmågan i dag uppvisar inte oväsentliga brister. Slutsatsen är att Sverige för att kunna hävda sin suveränitet, i likhet med andra europeiska länder, i ett krisfall är beroende av stöd utifrån.”
Vårt svaga nationella försvar gör att vi inte kan stå utanför en militär konflikt i vårt närområde.
Det kan jämföras med hur man i Finland ser på den här typen av hotbilder och krigsscenarier.
Till skillnad från västliga tankesmedjor och Bringeus menar man i vårt grannland att det inte med automatik innebär att Finland dras med i varje militär konflikt i Östersjöområdet . Om Ryssland skulle angripa någon av de baltiska staterna är Finlands roll inte att ställa upp med militärt stöd utan istället verka för att säkra försvaret av sitt eget territorium.
Den här grundläggande skillnaden i synen på hur beror inte i första hand på det geografiska läget. Finland har 120 mil landgräns med Ryssland och Sverige har det utsatta Gotland mitt i Östersjön.
Men Finland har satsat på ett starkt territorialförsvar baserat på allmän värnplikt som på kort tid kan mobilisera 200 000 man. Sverige har rustat ned och lämnat Gotland nästan utan försvar.
Detta är inte ödesbestämt. Sverige kan mycket väl till rimliga kostnader återupprätta ett territorialförsvar med allmän värnplikt. Gotland kan återupprustas på ganska kort tid med både pansar, artilleri och luftvärn.
Med ett starkt återupprättat territorialförsvar blir inte konjunkturmässiga hotbilder bestämmande för säkerhetspolitiken. Då faller mycket av Bringeus slutsatser att Sverige inte kan hävda sin territoriella suveränitet och med nödvändighet blir indraget i varje militär konflikt i vårt närområde.