Är Vladimir Putins Ryssland en politisk diktatur? Alla politiska system man tycker illa om måste förvisso inte vara diktaturer. I annat fall blir termen suddig och närmast obrukbar, annat än som speglosa. Jag skulle pröva att beteckna detta det nu- och närvarande Ryssland som ett övergångssamhälle – som har gått från ett partibyråkratiskt allhärskardöme till ett pluralistiskt fåtalsvälde med ännu långt ifrån utvecklade rättsstatsinstitutioner. Så någon liberal rättsstat är Putinryssland knappast (även om korruptionen där nog inte är alls lika vittgående som i Sverige under den så kallade frihetstiden). Men nog tar det kraft och tid att odla så rara ärter som en rättsstat, särskilt som jordmånen inte har varit den allra bästa. Och nu talar vi således om urminnes hävd, inte om kortlivade ”kommunistiska” experimentfasoner.
Jag aktualiserar den här frågan därför att den i buskagitationen har blivit ett tillhygge i resonemangen om vårt eget lands utrikes- och säkerhetspolitiska orientering. (Att Ryska federationen är en diktaturstat tas exempelvis för givet i ett annars välavvägt inlägg av generalmajoren Gunnar Lindqvist, ”Försvar, neutralitet, alliansfrihet, information”, på Kungl. Krigsvetenskapsakademiens blogg; uppförd och läst 1/6 2015. Vilket kan kontrasteras mot den finske seniore diplomaten René Nybergs inlägg på samma sajt, ”Reflections on Russia”: ”Putin is no dictator”; uppförd och läst 5/6 2015.) Frågan är: Kan en liten, oberoende, alliansfri stat som Sverige – för ögonblicket självberövad mycket av sin militära försvarsförmåga och defensiva slagkraft – samexistera med en mycket större stat, där ledarskiktet (eller ”regimen”, som det heter när man inte gillar någon) gör delvis andra politiska och militärstrategiska överväganden än statsledningen i vårt eget land? Eller måste den kasta sig i famnen på en makt som är ännu starkare – och som, sina liberaldemokratiska grundpelare till trots, inte står främmande för politisk nepotism, övervakning av medborgare som står ovan all rättslig misstanke, anser anfallskrig legitimt (tvärtemot internationell rätt) för att störta regeringar i andra länder, hyser världens största fångpopulation och så vidare.
Min uppfattning är att vi är mer eller mindre tvingade att lära oss att leva i interaktion och växelverkan med bägge dessa maktsfärer, som möts bland annat i Östersjön och uppvisar drag som vi ställer oss skeptiska eller avvisande till, jämte övriga intressen som kan påverka Sveriges existens som självständig stat. Det finns de på vänsterkanten som menar att man inte kan hysa någon tilltro till Förenta staterna eftersom det är en till tänderna väpnad imperialistisk makt. Men jösses, Ryssland är väl också en imperialistisk makt, något mindre och väsentligt mindre väpnad. Men för den lilla staten, den ”realistiska småstaten”, har egentligen inte storleken någon betydelse. Samhällssystemens utseende kan vi överlåta åt medborgarna i de respektive länderna att tackla. Vår egen primära uppgift bör vara att trygga gränser, hålla oss utanför konflikter, medla där så begärs, försvara och förfina vår speciella modell av medborgarstyre. Där vi har dragits med i stormaktspolitiken, som i Afghanistan och Libyen, har detta inte stärkt vårt internationella anseende: det kan rentav ha exponerat landet för potentiella hämndaktioner från krigarband (”terrorister”) som anser sig kunna ta rättvisan i egna händer, det vill säga försämrat vårt säkerhetsläge.
Det är utmärkt att Sverige har fungerande relationer till större makter. Det gör att vi utan ovidkommande hänsyn kan kritisera dem när de uppträder galet, som Ryssland har gjort i Ukraina. Det betyder inte att vi bör lägga oss i andra staters inre förhållanden, framförallt därför att vi inte önskar att de lägger sig i våra – och det gäller det rådande styresskicket i Ryssland såväl som Ukraina. Att myndigheterna i USA övervakar sina medborgare i masskala kan inte heller angå Sverige som stat, så länge denna övervakning inte inkräktar på vår egen statssuveränitet. Just den senare aspekten gör att man måste vara ytterligt kritisk till det liggande så kallade värdlandsavtalet som ju i fall av utländsk trupps stationering på svensk mark i fredstid – förvisso efter medgivande från svensk sida – torde frita den från skyldigheten att följa vårt lands lagar och förordningar. Inte bör man acceptera främmande herrar i eget hus! Bland annat av den anledningen bör avtalet inte kunna godkännas av riksdagen. Och det har inte det minsta att göra med vad man kan anse om det amerikanska samhället eller ”the American way of life” (som det talas rätt litet om nuförtiden, emedan det tycks ha blivit också vår livsstil…).
Folkrättens principer är vad företrädare för det officiella Sverige bör hävda inför världssamfundet. De bör akta sig för att göra upp någon lista över skurkstater – ”diktaturens kreatur” och ”satans mördare” var trots allt några av Olof Palmes mindre lyckade metaforer. Anti-amerikanism och russofobi är till allt annat hopplöst ofruktbara hållningar i de internationella sammanhangen. De splittrar blott den egna nationen, när den borde hållas samman.