Författaren och poeten Johan Wolfgang von Goethe var rådgivare till hertigen av Sachsen-Weimar, ett av otaliga tyska småriken. Därtill var Goethe även krigsminister i det lilla hertigdömet. Han följde med i de preussiska och österrikiska monarkernas fälttåg mot det revolutionära Frankrike. Detta händelsedigra skeende skildrar han i boken Kampanjen i Frankrike 1792, som utarbetades flera decennier efter fälttåget.
Den franska revolutionen hade långtgående verkningar långt utanför det egna landets gränser. Inflytelserika kretsar i den tyska intelligentsian hade välkomnat revolutionen. Även Goethe var välvilligt inställd, men han var bara beredd att följa den en bit på vägen och han hade inget till övers för dess ”plebejiska” metoder. Det var särskilt det antifeodala som attraherade honom. Han såg den tyska efterblivenheten och misären på nära håll.
I april år 1792 inleddes de så kallade revolutionskrigen i Europa. Hösten 1792 hotade en betydande preussisk-österrikisk armé att tränga ända fram till Paris. Frankrike var hårt pressat och hade lidit vissa nederlag. Men vid Valmy den 20 september hindrades de allierade styrkornas framryckning av den franska armén. Goethe fanns på plats och förde dagbok.
Han antecknade vad han därtill ombedd framförde som sin mening inför en grupp preussiska officerare som samlades omkring honom i mörkret och regnet: ”Från och med här och i dag utgår en ny epok i världens historia, och Ni kan säga att Ni var där.” Vad avsåg Goethe? När boken skrevs långt senare var det lättare att se att Valmy hade utgjort inledningen på ett epokavgörande skifte, som med växande fransk militär styrka skulle bidra till att stöpa om stora delar av Europa. Men hur var det 1792? Georg Wilhelm Friedrich Hegel underströk i förordet till sin bok Grundlinien der Philosophie des Rechts: ”Minervas uggla sprider sina vingar blott när skymningen faller”. Filosofin kan, enligt Hegel, alltså inte vara normativ. Det är först när skeendet är över, när dagen nästan är förbi, som man kan förstå och överblicka.
Läget var utomordentligt känsligt för den franska armén. Men den samlade ihop sig och fick stöd av befolkningen. Civilt motstånd flammade upp med bitter hårdhet mot den inträngande fientliga armén.
Folkmassorna deltog i motståndskampen. Partisankriget tog sin trevande början och ställde till hinder för de allierade arméerna. Mot de främmande trupperna, som ofta stammade från bondefamiljer, riktades framgångsrik fransk propaganda som tog fasta på motståndarnas despotiska men svaga härskare. Att mot detta, i ett krig med asymmetriska inslag, lyfta fram absolutistiska program som lockande budskap, vann de allierade knappast gehör för, och man förstod inte att det franska folket (borgerskapet) började bli medvetet om den egna kraften. Sådan allierad motpropaganda stärkte bara motståndet.
De franska generalerna samlade ihop de äldre regementena och frivilligbataljonerna och utnyttjade under hårt tryck terrängen runt Valmy maximalt. De allierade tvingades in i kinkiga positioner.
Goethe antecknade: ”De våra brann av begär att gå lös på fransoserna, officerare liksom meniga hyste den glödande önskan, att fältherren förmådde att i detta ögonblick angripa … kanonkulor flög vilt in mot oss, utan att vi begrepp varifrån de kunde komma …”.
Naturvetenskapligt intresserad som Goethe var noterade han: ”Jag hade hört så mycket om kanonfeber och ville veta, hur det egentligen var beskaffat med den…jag red till vänster och kunde tydligt överskåda fransosernas fördelaktiga ställningar; de stod amfiteatraliskt i största ro och säkerhet…Jag hade nu nått så fullständigt in i området, där kulorna spelade ovanför: tonen är förunderlig i sig, som om den vore sammansatt av brummandet från ett gyroskop, bubblandet av vatten och pipandet av fåglar.”
Den franske generalen Kellerman hälsade sina trupper med ett ”Vive la nation” och trupperna svarade ”Vive la nation! Vive notre général!”. Kanonerna mullrade sedan länge från båda sidor utan att ställningarna nämnvärt försköts. ”Ingen visste vad som skulle komma ut av det”, antecknade Goethe.
Men hertigen av Braunschweig som hade befälet förklarade: ”Här går vi inte till anfall.” Kanonaderna ebbade så sakteliga ut. Preussarna förblev först overksamma men började sedan sitt återtåg. Snart vajade Trikoloren i det återtagna Mainz.
Slaget vid Valmy var ett led i fransmännens försvarskrig. Napoleon Bonaparte deltog inte vid Valmy, men med stor framgång i det samtidiga slaget om Toulon, där brittiska trupper tillbakavisades. Bonaparte var ledande i striderna och befordrades.
Det kom inte till något taktiskt avgörande genom slaget vid Valmy. Det drevs inte till sin spets. Strategiskt sett blev det emellertid ett svårt nederlag för de allierade. Den franska armén lade här grunden för det nödvändiga självförtroende som man sannerligen behövde och som brådskade. Inte minst vann armén tid för att stärka sig internt.
De allierade måste snart ge upp planer på att slå ned revolutionen med våld. Den 21 september 1792 utropades den franska republiken och kungen dömdes sedan till döden och avrättades. Sambandet mellan, å ena sidan, den franska inrikespolitikens ständiga förskjutningar, instabilitet, grymheter och inhemska upprorsrörelser, och, å andra sidan, de franska militära styrkornas skiftande konjunkturer på slagfälten, var hela tiden närvarande.
Valmy lade väl knappast grunden för en ny epok rent militärt sett. Men slaget följdes av en förnyelse; en mobilisering av det franska folket; dess aktiva deltagande i krigen; befordran av nya militära ledare baserad på kvalifikation och republikansk trohet; samt Levée en masse (massuppbåd av soldater och i förlängningen värnplikt). Det var något annat än vad som erbjöds i de absolutistiska staterna.
Inom de stridande fraktioner som gjorde anspråk på att ha ledningen i Frankrike hade man olika syn på nödvändigheten av att driva fram ett krig mot Österrike och Preussen. En ledande gestalt var advokaten Maximilian Robespierre (den ”Omutlige”: ”Han kommer att gå långt”, förklarade Mirabeau, ”ty han tror på allt vad han säger.”) Robespierre fokuserade framför allt på konflikter som hotade att länka samman de interna och externa fienderna mot revolutionen. För att lyckas med att stå emot hoten var det enligt honom nödvändigt att omvandla armén; rikta udden mot de där inflytelserika aristokraterna; och att avlägsna upproriska fientliga element och konspiratörer, så att armén i fortsättningen skulle utgöras av medborgarsoldater. Han återkom till bilden av ett beväpnat Frankrike där varje medlem av de som kollektiv organiserade medborgarna var ”försvarare av hemlandet”. En central fråga i sammanhanget var givetvis vem som skulle avgöra frågor om krig och fred: kungen eller folkets valda företrädare!
Robespierre var till en början tydlig i sitt motstånd mot franska interventionskrig. I ett tal i Jakobinklbbben 1792 framhöll han: ”Den mest extravaganta idé som kan uppstå i någon politikers huvud är tron att det är tillräckligt att ett land invaderar ett annat med vapen för att få detta att anta dess lagar och dess konstitution. Ingen älskar beväpnade missionärer: den första läxan enligt både naturen och förnuftet är att stöta bort dem som fiender.”
Men han hade starka motståndare som verkade för en agenda inriktad på att föra krig. En var Georges Jacques Danton och en annan Jacques Pierre Brissot. Robespierre förmådde inte att stå emottrycket. Han rörde sig i riktning mot att det var rätt att krigiskt tvinga revolutionens idéer på främmande länder.
Med stor majoritet röstade Nationalförsamlingen den 20 april 1792 för krig mot Österrike. Bara några få röstade emot. Robespierre bytte fot och framhöll i ett tal i Jakobinklubben: ”Sedan krig har förklarats, tror jag att vi måste också erövra Brabant (ett område i Belgien och Nederländerna), Nederländerna, Liége, Flandern, etc. Det enda som borde oroa oss från och med nu är medlen för att verkställa detta användbara företag; det vill säga, i denna stund måste vi föra, som jag har föreslagit många gånger, inte hovets krig, utan folkets krig; det franska folket måste nu resa sig och beväpna sig fullständigt, oavsett om det är för att slåss utomlands, eller hålla utkik efter despotism här hemma.”
Ett år eller så senare så var nationen beväpnad för masskrigföring och segrar började komma även i större strategiska slag. Omsvängningen kom också till uttryck i ett propagandistiskt Edikt om broderskap den 19 november 1792: “Nationalkonventet förklarar, i den franska nationens namn, att den kommer att bevilja broderskap och hjälp till alla folk som önskar att återta sin frihet; och den ålägger den verkställande makten att ge generalerna nödvändiga order för att ge hjälp till sådana folk och för att försvara medborgare som har blivit, eller kan bli, trakasserade för frihetens skull.”
Detta var ett offensivt budskap fyllt av löften som kunde uppfattas som att Frankrike var berett att intervenera i främmande länder för ”frihetens” skull. Det kunde ses som en krigsförklaring i och med att Frankrike tycktes hota att militärt gå in i andra stater för att sprida ”frihetens” budskap. I utlandet uppfattade man budskapet som ett hot om att Frankrike inte bara var inriktat på reformer i det egna landet utan även på erövring. Sådana aggressiva budskap om ”frihet” är oss väl bekanta från vår samtid.
I ett uppföljande Edikt av den 15 december 1792 tydliggjorde Nationalkonventet att budskapets egentliga innebörd var att härska och söndra men under proklamation av reformer. Ockuperade stater skulle ställas under den franska arméns ”beskydd”. De franska generalerna skulle på plats informera folket om dess nya suveräna status, om undertryckandet av de hittillsvarande myndigheterna, om avskaffandet av feodalismen och privilegierna, om lika rättigheter och annat sådant.
Nationalkonventet ansåg sig alltså ha makt att besluta om andra länders öden utan att höra dem. Den franska nationen stod ovanför alla andra. Nationalkonventets utgångspunkt var att det var unikt kvalificerat att klargöra för andra nationer hur de skulle forma sin framtid. Det hela påminner inte så lite om amerikansk exceptionalism och hybris av det värsta slaget, och om ryska imperialistiska ideologier. Vissa inhemska kretsar i de ockuperade länderna tjänade på det utländska styret och välkomnade det.
Frankrikes ekonomiska belägenhet var prekär. Kungamakten hade gjort den franska staten bankrutt. För att föra krig krävs det ett stabilt inflöde av pengar till den militära kassan. Pierre Joseph Cambon i Nationalkonventets finansutskott hymlade inte. Frankrike måste annektera bland annat Belgien för att komma åt landets förmögenhet. Man hamnade i en ond cirkel. Frankrike var tvunget att hela tiden utvidga sina erövringskrig för att kunna betala för sina erövringskrig.
Belgien visade vart man var på väg. Franska trupper under ledning av general Dumouriez besegrade i slutet av 1792 de österrikiska styrkor som höll Belgien ockuperat. Landet erövrades av Frankrike. Enligt Dumouriez borde Belgien nu bli fritt och oberoende. Han gjorde uttalanden i den riktningen. Men den linjen vann inte gehör utan upphävdes av Nationalkonventet i Paris. Den nya linjen var brutal. Belgien behövde brandskattas för att fylla på krigskassan. Detta åtföljdes av att generaler, vapenleverantörer och spekulanter berikade sig och fyllde sina privata kassor.
Under 1793 vidgades de franska krigsmålen. Danton började tala om att återställa Frankrikes ”naturliga gränser” vid Rhen, Alperna och Pyrenéerna. I ett tal något senare gick han längre: ”Jag säger att det inte är någon mening med att försöka göra oss rädda för att ge alltför stor utvidgning av republiken. Dess gränser är satta av naturen. Vi ska nå alla horisontens fyra hörn, i riktning mot Rhen, i riktning mot havet, i riktning mot Alperna. Det är där som gränserna för vår republik borde sluta, och ingen mänsklig makt kan hindra oss att nå dem.” Pierre Cambon, Nationalkonventets dominerande talesman, slöt upp bakom detta program.
Krigen gick i vågor med framgångar och motgångar. Generalen Dumouriez gick över till Österrike där hans liv slutade i elände. Danton, mutad eller ej, började tala om fred. Men genom hårda reformer och förnyad massmobilisering byggdes armén upp till mäktiga krigsmaskiner som gick segrade fram på olika fronter.
Talet om att föra ”befrielsekrig” i andra länder förlorade sin mening. Under 1794 blev det allt klarare att det handlade om erövring och plundring. Den ledande militära strategen Lazare Carnot framhöll: ”Vi måste leva på fienden; vi går inte över där för att ge dem våra skatter.”
Den franska revolutionen genomgick en utveckling i faser och förskjutningar. Vad som från början hade varit franska försvarskrig slog om och blev till krig för erövring, brandskattning och plundring. Det gjorde det inte svårare för Napoleon att rycka fram, ta över och konsolidera sin ställning som envåldshärskare.
Napoleon erövrade Preussen 1806. Franska trupper ryckte in i Weimar, där Goethe levde, och bröt sig in i hans hus. Men Goethe kvarstod vid sina idealistiska förhoppningar om Napoleon som en europeisk missionär för de antifeodala krafterna. Vid en av Napoleon arrangerad kongress i det närbelägna Erfurt ett par år senare var avsikten att fransk makt skulle manifesteras och befästas. Goethe som var ett stort namn bjöds in. Han hälsade på Napoleons utrikespolitiske rådgivare Talleyrand som var på plats. Napoleon tog sig sedan tid till ett samtal med Goethe om kultur och Goethes egna verk, särskilt Den unge Werthers lidande som Napoleon hade läst åtskilliga gånger. Napoleon sammanstrålade på nytt med Goethe ett par dagar senare, då Goethe förlänades den franska hederslegionen. Den bar han även efter Napoleons nederlag. Det motstånd mot de franska härjningstågen som nationella krafter verkade för i Europa tycks inte ha gjort något större intryck på Goethe som förbjöd sina söner att låta sig värvas.
1815 sade han till sin vän Johann Peter Eckermann: ”Napoleon var mannen! Alltid upplyst, alltid klar och besluten, och utrustad med tillräcklig energi för att åstadkomma vad än han bedömde fördelaktigt och nödvändigt. Hans liv var som en strid av en halvgud, från slag till slag, och från seger till seger.”
Goethes dyrkan av denna ”halvgud” framstår som svårförståelig. Åt honom ger sig Goethe hän, när den för Tyskland helt centrala frågan handlade om nationell frigörelse. Medan Frankrike var en nationalstat, som i vart fall initialt stärktes av revolutionen, så återstod det för det framväxande borgerliga samhället i Tyskland att äntligen skapa nationell enhet. Det var det som var den strategiska uppgiften. Historiska nederlag för framåtskridande krafter hade hållit Tyskland kvar i långvarig politisk misär och efterblivenhet. .
Den napoleonska periodens ”heroiska” karaktär ställde tyska ideologer som Goethe inför ett dilemma. Det napoleonska Frankrike såg man som ett lysande ideal för nationell storhet. Samtidigt ledde Frankrikes imperium över Tyskland till ett tillstånd av djupaste splittring och förnedring. Svaret för en patriot kunde inte vara något annat än samling för att möta de napoleonska erövringarna med fosterlandsförvar. Sådana ansatser fanns.
Den krigiska korstågsandan i den franska revolutionen för ideologiska värden ser vi återspeglingar av än idag. De ”övre” skiktens flyktighet och opålitlighet i nationella frågor är bestående.