Gambia, folkrätten och stormakterna, Lars-Gunnar Liljestrand

Den 19 januari antog FNs säkerhetsråd enhälligt (15-0) resolution 2337 som slog fast att ny president i Gambia är Adama Barrow och att den sittande presidenten Yahya Jammeh måste avgå i enlighet med resultatet av presidentvalet.

Presidentvalet i Gambia ägde rum den 1 december och segrare blev utmanaren Barrow. Jammeh erkände redan den 2 december att han hade förlorat och sade sig beredd att avgå. Men den 9 december ändrade han sig och ville sitta kvar; han hävdade att valet inte hade gått rätt till och att ett nytt val måste genomföras. Valkommissionen hade då kommit med nya siffror som visade att den först meddelade segermarginalen 8,8 procent istället var endast 3,7 procent till förmån för Barrow. Siffrorna fastställdes till 43,3 procent för Barrow och 39,6 procent för Jammeh.

Jammehs beslut fördömdes av Afrikanska Unionen (AU), Community of West African States (ECOWAS), FNs säkerhetsråd med flera. Barrow flydde till Senegal.

Gambias parlament beslöt den 17 december att förlänga Jammehs presidentperiod med tre månader.

Under tiden hade grannlandet Senegal förflyttat trupper mot Gambias gräns och hotat att ingripa militärt om Jammeh inte avgick. Senegalesiska trupper gick den 17 januari in i Gambia men stannade operationen i avvaktan på en politisk lösning. Den 19 januari skickade Nigeria stridsflyg in över Gambias territorium.

Jammeh valde att avgå, gick den 20 januari i exil i Guinea och tog enligt uppgifter statskassan med sig.

Barrow svors in som Gambias president på Gambias ambassad i Dakar i Senegal den19 januari. AU erkände formellt Barrow den 20 januari.

Säkerhetsrådets resolution 2337 instämmer (endorses) i ECOWAS och AU:s erkännande av Barrow som Gambias president. I resolutionen kommenteras inte de militära hot som riktats mot Gambia och inträngningen på Gambias territorium av främmande trupper. Resolutionen säger om EOCOWAS och AU att de ”försöker stödja fred, stabilitet och gott statsskick”, och vidare uttrycker resolutionen fullt stöd för ECOWAS för dess beslutsamhet att få valresultatet att gälla ”främst” med politiska medel. Resolutionen begär av alla inblandade inom och utom landet att de visar återhållsamhet, respekterar lagar och säkerställer ett fredligt maktskifte.

Resolutionen ta således inte avstånd från hoten om våld från grannstaterna mot Gambia men uppmanar till fredlig lösning.

Den svenska regeringen säger att Sverige i egenskap av ordförandeland har varit med från början och drivit fram resolutionen.

I ett pressmeddelande från 19 januari skriver regeringen:

”Som ordförande i FN:s säkerhetsråd har Sverige aktivt verkat för att det gambiska folkets vilja och resultatet från presidentvalet 1 december 2016 ska respekteras.

Vi välkomnar den resolution som säkerhetsrådet enhälligt antog ikväll. Den uttrycker otvetydigt stöd för president Adama Barrow och de ansträngningar som görs för att få till stånd en fredlig maktövergång.

Vi noterar uppgifterna om att ECOWAS, den regionala organisationen för Västafrikas stater, ska ha inlett en militär insats i Gambia till stöd för Barrow. Regeringen understryker vikten av att eventuell våldsanvändning måste ske i enlighet med folkrätten, inklusive mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt.”

Regeringen är således klar över att militärt hot har riktats mot Gambia. Skrivningen att eventuell våldsanvändning måste ske i enlighet med folkrätten är märklig eftersom stater har velat inskrida militärt mot Gambia i strid med FN-stadgans våldsförbud.

Utrikesminister Margot Wallström säger i ett skriftligt uttalande till TT: ”Att maktskiftet ser ut att kunna äga rum utan våld är en framgång för regionens resoluta agerande till stöd för demokrati.”

Tillkomsten av resolution 2337 röjer meningsskiljaktigheter mellan stormakterna. Resolutionsförslaget lades fram av Senegal. Ändringar i texten krävdes av bland andra Ryssland som motsatte sig att ECOWAS skulle få tillgripa ”alla nödvändiga åtgärder” (take all necessary measures), det vill säga våld. Även hänvisningen till FN-stadgans kapitel VII, som öppnar för möjligheten att använda våld, ströks ur texten enligt sajten What’s in Blue som följer hur resolutionstexter kommer fram.

USA uttalade sitt stöd för att Gambias grannstater skulle få använda militärt våld, medan Kina manade till alla parter att ”behålla huvudet kallt” och lösa krisen genom dialog och politiska konsultationer. (Reuters 19/1)

Jammeh har under de senaste åren alltmer visat prov på självständighet och en vilja att bryta loss Gambia från västligt inflytande. År 2013 gick Gambia ur Samväldet och samma år lämnade man även Internationella brottsmålsdomstolen (ICC). Jammeh kommenterade att landet aldrig mer skulle vara en medlem i någon nykolonial institution. Gambia förbättrade sina relationer med Kina genom att dra tillbaka erkännandet av Taiwan.

Den nye presidenten Barrow har emellertid förklarat att han vill återupprätta alla tidigare ingångna avtal.

Slutsatserna av krisen i Gambia är:

  • Grannländerna hotade Gambia med militärt våld och bröt därmed mot FN-stadgans våldsförbud (Artikel 2:4).
  • Säkerhetsrådets resolution 2337 godkände aldrig våld men kritiserade å anda sidan inte heller hoten om våld. FN-stadgans våldsförbud har inte ändrats genom resolution 2337. Faran finns dock att rådets underlåtenhet att ta avstånd från hoten om våld kan komma att användas vid andra försök att få acceptans för våld och hot om våld i konflikter mellan stater.
  • Sveriges aktiva deltagande i erkännandet av Barrow som ny president strider mot svensk praxis att inte erkänna regimer utan endast stater. Sverige kräver för erkännande att en regering skall ha kontroll över större delen av sitt territorium (det förtidiga erkännandet 1992 av Kroatiens regering var ett avsteg från den principen). Barrow satt grannlandet då han erkändes och saknade helt kontroll över Gambias territorium.
  • ECOWAS och AU har varit drivande för att få till stånd regimskiftet och hotade med militärt våld. Sådana regionala organisationer har vissa befogenheter enligt FN-stadgan, men det avser bara att verka för att medla och söka fredliga lösningar på lokala och regionala konflikter.
  • Inga tvingande åtgärder (enforced actions) får vidtas av regionala organisationer utan bemyndigande fån säkerhetsrådet (Artikel 53).
  • Gambias förre president Jammeh hade visat stor självständighet gentemot västmakterna, och det bidrog säkert till att Säkerhetsrådet tidigt tog avstånd från honom. Dessutom är Gambia ett litet land med 2 miljoner invånare som utan alltför stora risker skulle kunna  ockuperas av större makter.
  • Sverige visade inte något kraftfullt stöd för FN-stadgans våldsförbud och små staters territoriella integritet. Hanteringen av Gambiakrisen inger farhågor för det fortsatta svenska agerandet i rådet. Sverige skall stå upp för folkrätten.

 

 

 

 

Facebook
Twitter
Google+
https://www.alliansfriheten.se/gambia-folkratten-och-stormakterna-lars-gunnar-liljestrand/
RSS