Den ryska frågan har funnits i europeisk politik så länge Europa har funnits, i tre hundra år ungefär. Med segern i Stora nordiska kriget blev Ryssland en maktfaktor som ingen annan nation kunde bortse ifrån. Hela Östersjöområdet fick en ny politisk dimension. Sankt Petersburg, grundlagd 1704, blev snart den viktigaste nordiska staden.
Dessa geopolitiska koordinater har rått sedan dess. Alla försök att förneka den ryska närvaron i Europa och Rysslands intressen som en europeisk stat har varit fatala missbedömningar. Ryssland med sin väldiga landmassa och expansiva läggning må vara annorlunda än många andra europeiska stater men inte mera annorlunda än det transoceana Storbritannien eller det revolutionära Frankrike en gång var.
Samtliga dessa länder var spelare att räkna med, även om de inte alltid höll sig till regelboken.
Under lång tid tycktes den tyska frågan vara den stora jokern, eller osäkerhetskortet, i europeisk politik – först med två tyska stater som stod mot varandra, Preussen och Österrike, senare med en sönderrivaren nationalstat och däremellan med ett rike som hade ambitionen att bli en hegemon, en världshärskare. Den tiden är nu förbi. Tyskland är mäktigt men inte farligt.
I så gott som alla större europeiska krig under de gångna tre hundra åren har Ryssland varit inblandat. Detta ger en fingervisning om att Ryssland, i sina olika skepnader, hör till den europeiska familjen av stater – till skillnad från exempelvis Indien, Förenta staterna eller Sydafrika, även om européer har haft utvecklade kontakter med dessa på många sätt imponerande länder.
Också Ryssland kan imponera, inte minst genom att ha överlevt återkommande försök att förstöra dess statsbildning. Denna statens relativa stabilitet har inte uteslutit stor oro i den ryska samhällskroppen. Närmast gåtfullt har ryssen rest sig ur sina nederlag. När han segrat har han inte alltid haft det lätt.
Det har hänt att han har tagit igen det på andra. Men ryssen har inte varit ensam om det. Hämnd utgör inget ryskt särdrag. Klok politik är att inte låta bitterheten ta överhanden, att sätta sig in i vad försoning kan vara. Det gäller för ryssar och andra. När ett krig har tagit slut bör man ägna sig åt sådana tankar. Det gäller också efter ett kallt krig, ett krig för att undgå allmän förödelse.
Det ryska drama som utspelar sig för våra ögon är också ett historiskt drama. Men historien upprepar sig ej. Av denna enkla anledning bör man ta sig i akt för att upprepa gamla misstag, till exempel i synen på Ryssland och den ryska frågan. Ryssar kommer inte att låta andra bestämma hur de ska utforma sin politik och sitt samhälle, lika litet som svenskar gärna vill överlåta den saken åt utomstående.
Detta är en god grund för dialog och en varning för att ge sig in i konfrontation.
Det finns ingen fiendskap mellan Sverige och Ryssland och den bör inte heller uppkomma. Vi har inga anspråk på varandra. Det betyder inte att dessa två länder uppträder på samma sätt i den internationella politiken. Man kan inte heller förvänta sig något sådant. Sverige är en småstat, Ryssland en stormakt. Ryssland har kärnvapen. Det vill inte Sverige och svenskarna ha.
Även om Sverige och Ryssland dessbättre inte har några olösta problem med varandra, vore det dumt att förneka att det finns problem i relationen mellan Ryssland och omvärlden. Just därför finns det inget vägande skäl för vårt land att öka konfliktytorna med Ryssland. Vi bör istället utnyttja möjligheterna till dialog och samverkan österut – också österut.
Det svenska militära övningssamarbetet med västmakterna och deras allians präglas av förnuft och realitetssinne. Sverige är alliansfritt och bör ställa sig neutralt i kampen mellan stormakter. Detta ger oss handlingsutrymme och gör att vi inte behöver välja sida, förrän detta eventuellt blir oss en tvingande nödvändighet.
Ett medlemskap i Atlantpakten skulle beskära detta handlingsutrymme. Och det skulle inte ge oss några garantier för beskydd. Men det skulle utsätta vårt land för rysk misstänksamhet – enligt gällande Nato-doktrin är ju Ryssland utpekat som en potentiell huvudmotståndare! Det skulle binda oss vid säkerhetspolitiska doktriner som vi har mycket litet inflytande på.
Detta är inte småstatsrealism; det vore anpassningspolitik. Många säger att vi redan har sålt vår själ till Washington, och en del menar att vi också borde få betalt för det. Men en ”försäkring”, som vissa vill att vi ska ta, utfaller endast vid krig och vi ska inte premiera krig, inte heller betala några premier för en krigssituation. De flesta vet hur försäkringsbolag förhåller sig när en skada är skedd. Fulla förlusten ersätts aldrig.
Således är utanförskapet, en enveten fredsvilja, en riktigt durkdriven försiktighetsprincip, den bästa tänkbara försäkringen om fara uppkommer. Framförallt: Den ryska frågan bör inte driva oss in i krigskoalitioner. Ryssland är inte den enda stora stat som tullar på folkrättens principer. Icke desto mindre: Vi bör få ryssarna att lyssna på oss, inte skratta åt oss.
Är krigsfaran i vår närhet stor? Knappast. Ryssland rustar upp. Det är inte orimligt, om landet åter känner sig utsatt. Sverige måste också rusta upp, för att inte bli utsatt. Sveriges militära försvar ska inte hota någon men vara berett på anfall från olika håll. Det är och förblir den enda garanten för vår nationella säkerhet.