Försvarsmakten publicerade den 16 september en första delrapport om det pågående arbetet att förbereda och anpassa försvaret till Nato vid ett kommande medlemskap.
Då regeringen lämnade in Sveriges ansökan om medlemskap till Nato den 18 maj i år hävdade man att konsekvenserna utretts i den säkerhetspolitiska rapporten och att denna utgjorde det viktigaste underlaget. Regeringens rapport på 51 sidor hade mindre än en sida om de militärstrategiska konsekvenserna av ett medlemskap.
Det mest konkreta fanns under rubriken ”Utveckling av existerande försvarssamarbeten vid ett svenskt Natomedlemskap”, där man säger att existerande försvarssamarbeten med andra länder kan fortsätta vid ett Nato-medlemskap. Ingenting fanns om hur ett medlemskap skulle påverka det svenska försvaret, vilket vi kommenterat tidigare.
Regeringen gav istället, efter det att ansökan lämnats in, Försvarsmakten i uppdrag att börja utreda konsekvenserna för försvaret!
Det Försvarsmakten nu publicerat är ett referat och hela delrapporten är inte offentliggjord, men man får utgå från att huvuddelarna stämmer, även om det sannolikt finns sekretessbelagda avsnitt.
Kraven från Nato är en omfattande kursändring av det svenska försvaret. Svenska bidrag av förband till Nato kan komma att bestå av fartyg till alliansens stående marina styrkor, stridsflyg till beredskapsstyrkor för air policing och marktrupp till förstärkningsstyrkorna i Baltikum och Östeuropa, Enhanced Forward Presence (eFP).
Sverige kan komma att bidra med flyg i Baltic Air Policing, som är en Nato-operation, där medlemsländers stridsflyg patrullerar och upprätthåller incidentberedskapen över de tre baltiska staternas luftrum. Operationen har pågått sedan 2004 och den har sina baser på Šiauliai internationella flygplats i Litauen och på Ämari flygbas i Estland. (Expressen 16 september).
Svenskt territorium skall enligt Försvarsmaktens delrapport kunna användas av Nato för operationer i Baltikum:
”Ett naturligt bidrag är att utveckla värdlandsstödet och kunna vara basområde för försvarsoperationer. Sverige är också intressant för att gruppera allierad ledningsförmåga”, säger generalmajor Thomas Nilsson som sammanhåller Försvarsmaktens Natoförberedelser.
Vidare skriver man i delrapporten om användningen av svenskt territorium:
”Strategiskt viktiga områden i Sverige ges utökade militära syften genom att kunna nyttjas för försvaret av Natoländers territorium. Svenska bidrag kan också omfatta stöd till gruppering av allierade stridskrafter, lagring och uppbyggnad av stödjande infrastruktur för transporter, basering, ledning och skydd.”
Det är oklart om planeringen nu inför ett kommande medlemskap innebär förberedelser för mer eller mindre permanenta baser för främmande styrkor på svensk mark. Regeringen har inte varit tydlig på den punkten.
I sitt förstamajtal i år sa statsminister Magdalena Andersson att vi inte skulle tillåta permanenta baser, medan regeringen i sin ansökan om medlemskap (Letter of Intent) inte uttryckligen sade nej till permanenta baser (se kommentar). Regeringen borde också ha varit tydlig med att inga så kallade halvpermanenta baser får upprättas på svensk mark. Det har inom Nato på senare år utvecklats en praxis att istället för permanenta baser bemanna baserna med personal som rullande avlöses, vilket i verkligheten innebär upprättandet av permanenta baser.
Vi har tidigare kommenterat att svenska JAS-plan deltagit i övningar med USA i Arktis och att USA ställt krav på att vi skall närvara militärt i Arktis.
Arktis som länge varit ett lågspänningsområde, där Nato hållit en låg profil, är nu på väg att bli ett område där USA och Ryssland kapprustar och tenderar att komma närmare en konfrontation.
I Natos nya strategiska koncept, som antogs vid toppmötet i Madrid i juni, nämns för första gången Nordkalotten och Arktis som områden, där Ryssland utgör ett ökande hot. Rysslands förmåga att hindra Natos militära transporter och möjligheten att navigera över Nordatlanten anges som en strategisk utmaning för alliansen.
I Försvarsmaktens delrapport nämns nu Arktis, som en möjlig del av ett svenskt utökat militärt ansvar:
”Med svenskt och finskt medlemskap skapas ett sammanhängande Natoterritorium i Norden med utökad gräns mot Ryssland – en nordlig del i en sammanhängande front; från Arktis till Medelhavet.”
Det måste vara ett svenskt intresse att Arktis och Nordkalotten fortsatt skall vara lågspänningsområden. Sverige borde verka för en återstart av Arktiska rådet, där alla länder som gränsar till Arktis (även Ryssland) ingår och där man behandlar frågor om civilt samarbete, handel, sjöräddning med mera. Det skulle kunna bidra till att spänningsspiralen dämpas.
Svensk medverkan med JAS-plan i Baltic Air Policing med patrullering och övervakning av luftrummet i Baltikum i syfte att ingripa vid incidenter och misstänkta kränkningar medför ett osäkerhetsmoment för vår del, då avgörande beslut om sådana insatser kan komma att tas av andra stater.
Baltic Air Policing är en del av Natos Quick Reaction Alert (QRA). Sådana insatsgrupper finns på flera håll inom Nato.
Beslut om insatser av QRA tas vid två av Natos kommandocentraler, belägna i Spanien respektive Tyskland.
Både danskt och norskt Nato-flyg skickades upp i augusti 2020 av Nato för att möta vad man uppfattade som ryska plan i Östersjön och norr om Finnmark. Den tidigare överstelöjtnanten Eldar Berli skrev om detta och konstaterade att händelserna bekräftade att QRA-insatserna avgörs av Nato och inte av de enskilda staterna.
Vid ett känsligt läge, där man står inför valet av en insats, som kan vara mer eller mindre offensiv, är det nödvändigt att Sverige har beslutanderätten för insatser av svenska stridsflyg så att vi inte blir del i ett stormaktspel, där oss främmande intressen styr och där man kan eftersträva en konfrontation snarare än att undvika en sådan.
Försvarsmaktens delrapport visar inte på någon återhållsamhet vad gäller svenskt deltagande i Nato-insatser eller beträffande tillhandahållandet av svenskt territorium. Det var heller inte att vänta, då regeringen redan i sin ansökan utan förbehåll öppnade Sverige för Natos strategi, ledarstruktur, militära planering och rollfördelning.
Skall Sverige undvika att ge upp viktiga delar av sin självbestämmanderätt och behålla möjligheter att stå utanför en stormaktskonflikt, krävs det en stark medborgerlig opinion som värnar vår suveränitet och avvisar vågspel som vi inte har kontroll över. I denna opinion borde ingå försvarsvänner och de delar av den svenska allmänheten som bibringades uppfattningen att Nato-medlemskapet var avsett för försvar av vårt land, när det nu framstår som allt tydligare att den svenska försvarsmakten skall användas utomlands på premisser och med konsekvenser som vi inte kan till fullo överblicka eller kontrollera.