“Försvaret främst” , rapport från en bokpresentation

Ett trettiotal personer – författare, förutvarande försvarsministrar, försvarspolitiskt intresserade och finska vänner – infann sig på Armémuseum den 14 december, när boken Försvaret främst – som äntligen kommit ut – presenterades. Anders Björnsson, bokens redaktör, höll i den intressanta övningen och karakteriserade boken som en pamflett för ett nationellt försvar, ett fosterlandsförsvar.

ett

Boken kommenterades av två särskilt inbjudna gäster, nämligen de tidigare försvarsministrarna Anders Björck och Björn von Sydow. Flera av författarna, bland andra Carl Björeman, Sven Hirdman, Per Blomquist och Kent Zetterberg, deltog i den diskussion som följde. Inlägg gjordes även av ambassadören Mats Bergquist, finske ministern Mikael Antell, generalmajor Lars G. Persson och förste intendenten Tomas Roth som också var värd på stället.

Tidigare försvarsministrarna Björn von Sydow och Anders Björck inledde bokpresentationen, bilden ovan.

Det visade sig naturligtvis att både Björck och von Sydow hade läst boken noga; Björck dessutom enligt egen utsaga två gånger!

två

Björck berörde i sin inledande kommentar perspektivet att vi hade en gång ett försvar som omfattade hela landet, som inte minst genom värnplikten var folkligt förankrat, och som var en del av samhället, integrerat med detta, ekonomiskt, civilt och psykologiskt. Nedrustningen som ägt rum har avsett alla aspekter, både militärt och civilt. Han menade att det mörknar i Europa, att vi bara är i början, och att man fick räkna med att det otänkbara händer! Samtidigt har de svenska satsningarna på försvaret gått ner i en rasande fart. Som exempel på vad detta medfört nämnde han Gotland. Dagsläget duger inte. Den politiska uppgiften är att åstadkomma en borgfred om försvaret. Någon form av värnplikt krävs. Det finns ingen motsättning mellan värnplikt och högteknologi. Försvaret får inte i valet 2018 bli en negativ fråga – ett ”särintresse”!

tre

von Sydow anslöt i sin inledande kommentar till vad flera av bokens författare tar upp och är positiva till – bland andra ambassadören Sven Hirdman, försvarsminister Peter Hultqvist, general Gustav Hägglund, tidigare kommendör för den finska försvarsmakten och ordförande i EU:s försvarskommitté, samt militärhistorikern Kent Zetterberg – nämligen ett närmare finsk-svenskt försvarssamarbete. Han noterade att förutsättningarna var föremål för utredning både i Sverige och i Finland. von Sydow var för sin del inte för medlemskap i Nato, men positiv till samarbetet med Nato. Några folkomröstningar i medlemskapsfrågan ville han inte se, ej heller beträffande samarbetet med Finland. Han underströk att han varit emot avskaffandet av värnplikten. Vidare ansåg han att Ryssland inte var inriktat på någon invasion av Sverige men att utöva tryck mot angränsande demokratiska stater. Att det på sin tid inte blev någon skandinavisk försvarspakt löstes genom det av Tage Erlander etablerade samarbetet med USA.

4mbforsvaretframst_omslag

Både Björck och von Sydow, som var positiva till ett finsk-svenskt samarbete, framhöll att en samverkan med Finland inte kunde ersätta nära kontakter med USA med dess ”överteknologi”. Björck ansåg att det inte fanns några gränser för ett samarbete med Finland (i en kris är vi tvillingar). von Sydow framhöll att samarbetet med Finland borde utvecklas även ”byråkratiskt” på alla nivåer.

Generallöjtnant Carl Björeman tog i ett par inlägg upp försvarets förfall, den historiska bakgrunden och vägarna framåt. Han framhöll behovet av att återinföra värnplikt (värnplikt gör det svårare att starta krig), och att Nato inte fick styra det svenska försvarets utveckling. Det fanns enligt Björeman en motsättning mellan värnplikt och högteknologi, varvid det senare influerades av det militärindustriella komplexet.

Ambassadör Sven Hirdman underströk bland annat nödvändigheten av att överge sådana beståndsdelar av försvaret som vid det här laget är teknologiskt överspelade och att utnyttja rörlighet, elektronik med mera. Han ställde sig positiv till samarbete med Finland som ju baseras på militär alliansfrihet, och han påminde därvid om tankarna på ett nordiskt försvarsförbund åren efter andra världskriget.

Ambassadör Mats Bergquvist noterade att ett samarbete med Finland var komplext (”Ni får allt utom soldater”). Han ansåg att de konstitutionella frågor som hade aktualiserats i den finska diskussionen inte borde utgöra ett reellt problem i sammanhanget. Han nämnde att det möjligen fanns ett särskilt avskräckande moment i samarbetet bestående i att premisserna inte är klara.

Mikael Antell, minister vid Finlands ambassad,  gladde sig åt det svensk-finska samarbetet som ju bygger på gemensamma mål. Han ställde frågan hur man kan samordna ländernas försvars- och säkerhetspolitik, på både regerings- och riksdagsnivå.

Överste Per Blomquist tog upp skillnaden mellan politisk kultur och militär kultur. Han menade att Ryssland inte utgjorde något hot mot oss, utan att Skandinavien är ett skydd för Ryssland. Folkförsvar var en nödvändighet, och man måste börja från rätt håll!

Professor Kent Zetterberg berörde problemet att när det gäller utvecklingen av försvaret var det alltid dålig tajming – eftersom det tar lång tid, det inträffar saker, och det blir dyrare än tänkt! Stora satsningar behövs. Hur ska man få medel för att genomföra erforderliga satsningar, särskilt som försvaret är låst strukturellt?

Generalmajor Lars G. Persson underströk att det inte längre duger att strida om det historiska ansvaret utan att det nu gäller att komma framåt. Ett problem är att Försvarsmakten är fruktansvärt konservativ, sitter fast i det gamla. Personalsidan är ett stort problem som måste lösas.