Redaktionell anmärkning. –Vi publicerar här en lätt bearbetad version av författarens bidrag till boken Försvaret främst (2015).
1982, kärnvapenupprustningens år. Sovjetunionen och USA placerade ut taktiska kärnvapen (SS 20- respektive Pershingmissiler) i Europa. Förhållandet mellan de dåvarande supermakterna var i det närmaste djupfryst. Sovjet under en döende Brezjnev krigade vidare mot ett allt starkare motstånd i Afghanistan, medan USA under Reagan började återhämta sig från sina väl förtjänta nederlag i Indokina och debaclet i Iran. Bland annat genom att starta ett krig genom ombud mot sandinistregeringen i Nicaragua.
1982, ubåtssommarens år. Ubåtsjakter i Stockholms skärgård, som kulminerade med en troligen infångad ubåt i Danziger Gatt utanför Nynäshamn – men eldtillståndet drogs in: minlinjen fick inte utlösas enligt order någonstans högt uppifrån. Efter det mängder av olika spekulationer, men märkligt litet hårda fakta kom ut. Det mesta är fortfarande hemligstämplat.
1982, zongränsdebattens år. Dåvarande utrikesminister Ola Ullsten (fp) antydde svensk vilja till eftergifter i de förestående förhandlingarna med Sovjetunionen om hur den ekonomiska zonen i Östersjön skulle delas. Efter att jag i valrörelsen offentligt konfronterat riksdagspartiernas ledare och riksdagskandidater såg de sig mer eller mindre tvingade att lova hålla fast vid den i internationell havsrätt erkända mittlinjeprincipen. Regeringen Fälldin III förlorade sedan valet, den ersattes av regeringen Palme II.
I oktober det året inställde jag mig till repetitionsövning på Gotland. Det var 101. Haubitsbataljonen som skulle övas för sin krigsuppgift, den att vara brigadartilleri i dåvarande Pansarbrigad Gotland (Pbrig G). Fullt mobiliserad omfattade bataljonen 685 man, fördelade på tre haubitskompanier med sex stycken 10,5 cm haubits 4140 vardera, stabskompani, närskyddspluton, träng- och underhållskompani.
Det hela inleddes som vanligt med en separat övning för befäl, där plutons- och kompanichefer bekantade sig med ny materiel respektive repeterade handhavande av gammal. Till det kom repetition av bataljonens organisation och signalvägar, genomgång av kartmaterial, en del taktikexempel och uppdatering av utrustnings- och bemanningslistor för de olika enheterna. Veckan efter var det dags för gruppcheferna.
Efter inryckning vid A7 i Visby två veckor senare för manskapet transporterades bataljonen kompanivis till sina mobiliseringsplatser på den omgivande landsbygden där de hämtade ut personlig utrustning, tält och fordon liksom även tyngre materiel som pjäser, ammunition och dragfordon. Därefter tog sig kompanierna till sina respektive krigstida utgångsgrupperingar runt Visby, bivackerade och utspisades av kokgrupperna som därmed fick en riktig rivstart. Sedan rullade det på med plutons- och kompanivisa marsch-, grupperings- och signalövningar. Haubitskompanierna trimmades i snabbgruppering med delad pjäsgruppering, eldledare och batteriplatsgrupper övade signalering, beräkning av korrekta skjutvärden, målangivelser och eldkommandon.
Svensk artilleridoktrin gick under 80-talet ut på anfall ur marschgruppering, spridd gruppering och målträff vid första eldöppnande, benämnt eldöverfall.[1] Artilleridueller skulle undvikas. Tiden mellan ankomst till i förhand rekognoserad grupperingsplats och första eldöppnande skulle understiga tre minuter. Detta förutsatte att haubitskompanierna redan under marsch fått såväl eldtillstånd som korrekt målangivelse och dito koordinater för den delade grupperingen. Efter att ha avlossat två-tre eldstötar var det omedelbar omgruppering som gällde. Betoningen på snabbhet, utspridning, träffsäkerhet och rörlighet hade sin grund i att stormakterna (läs Sovjetunionen) vid denna tid ansågs ha tillgång till effektiv artilleriradar som via projektilbanorna kunde lokalisera våra grupperingsplatser. Risken för snabb moteld (vilken antogs vara träffsäker) skulle minimeras. Muhammed Alis motto: ”Fly like a butterfly, sting like a bee” gällde även för 101. Haubitsbataljonen på Gotland. Denna tämligen slitsamma tillvaro i fält krävde att allt befäl hade att sörja för förplägnad, hygien, vila och/eller återhämtning så snart tillfälle gavs.
Uppgiften var att leverera samordnad, träffsäker och överraskande indirekt eld med ett minimum av egna förluster mot en rörlig, väl samordnad, delvis pansrad fiende som besatt stor eldkraft och (sannolikt) stor numerär. Nära samverkan med brigadens pansar- och pansarskyttebataljoner var absolut nödvändig. Allt detta ställde höga, ibland mycket höga krav på bataljonens alla delar.
Min befattning var bataljonsadjutant, tjänstegraden värnpliktig fänrik. Då bataljonschefen tillika var brigadartillerichef var hans uppgift att nära samverka större delen av tiden med brigadchefen i brigadens stridsledningscentral. Den dagliga ledningen i fält sköttes av den ställföreträdande bataljonschefen. Bataljonsadjutantens uppgift var inte i första hand att föra trupp. I stället hade han en samordnande funktion som bestod i att ta emot information från bataljonsstab och kompanier om gällande orderläge, till exempel eldtillstånd, kompaniernas anvisade skjutsektorer, deras position och förflyttningar samt ammunitions- och drivmedelsläge. För att inte tala om sjuk- och skadeläge samman med livsmedelförsörjningen. Alltsammans skulle med några timmars mellanrum, ibland oftare, sammanställas i prioritetsordning och vidarebefordras i kodad form till bataljons- och brigadcheferna i deras bergrum.
Till sitt förfogande hade adjutanten en radioterrängbil med fem radiosändare/mottagare, bemannad med en gruppchef/signalist och fyra signalister/chaufförer. Det säger sig självt att det blev rätt trångt med full personlig utrustning (inklusive kpist m/45 B med ammunition), kartor, kodnycklar, reservbatterier, hopfällbar signalmast, maskeringsnät, torrproviant, vatten-och bensindunkar samt ett rejält spritkök. Ständig radiopassning gällde. Under övningarna kunde det alltså bli magert med sömn, då var det viktigt att få i oss starkt kaffe när tillfälle gavs – och att hålla ordning på alla grejor. Vi sov i skift, ofta under förflyttning då denna fullstampade radiobil förväntades ha stor rörlighet mellan bataljonens olika kompanier, över hela ön om så krävdes. Normal gruppering vid (eventuell) nattvila var i anslutning till stabskompaniet. Vid behov hade adjutanten även viss stabstjänst nattetid.
Befattningen som bataljonsadjutant gav en enorm överblick över läget för bataljonens olika delar, på det hela taget i realtid. Den krävde ett avsevärt mått av systematik och noggrannhet samt vid behov improvisationsförmåga. Ett gott och förtroendefullt samspel med de fem signalisterna var nödvändigt för att utföra jobbet väl. Detta visade sig passa min personliga läggning utmärkt.
Under slutövningen med skarp ammunition på Tofta skjutfält visade det sig att denna samling av i början måhända inte alltför entusiastiska samling familjefäder i 30-årsåldern, samtliga yrkesarbetande ”from all walks of life”, uppträdde som ett taktiskt väl samordnat, slagkraftigt artilleriförband. De inkallade värnpliktiga tog sina uppgifter på stort allvar. Enligt övningsledningens utvärdering var bataljonen väl i nivå med vad stormakterna då kunde visa upp. De nya principerna för militärt ledarskap från 70-talet, som betonade gruppsamhöriget, egna initiativ, självförtroende och självverksamhet framför kadaverdisciplin fotad i stela regelverk[2], var en bidragande orsak till det goda resultatet. En angripare skulle ha fått allvarliga problem med 101. Haubitsbataljonen. Åtminstone på Gotland under första halvan av 80-talet höll det svenska systemet för värnplikt, mobilisering och krigsförbandsövning (KFÖ) måttet.
Som Bengt Hammarhjelm noterat[3], var Gotland under 1980-talet väl försvarat. Trots i stort sjunkande försvarsanslag prioriterades ön särskilt i 1982 års försvarsbeslut genom att tillföras modern och ändamålsenlig materiel, bland annat renoverades samtliga KP-bilar, stridsvagn 102 (Centurion) och haubits 4140. Lokalförsvarsförbanden tillfördes 10,5 cm haubits 40. Totala antalet stridvagnar var långt över 100, likaså antalet eldrör i artilleriet. Värnpliktskontingenten utökades, liksom också de insatsberedda beredskapsförbanden. Luftvärnet moderniserades med robot 70. Kustartilleriet, såväl det fasta som det rörliga, var bland det allra modernaste i landet. Marinen hade två vedettbåtar permanent förlagda vid basen i Fårösund och F 13 hade ett detachement med AJ 37 Viggen på Visby flygplats. Två reservflygbaser anlades norr och öster om Visby. Radar- och signalspaning bedrevs från fasta anläggningar dygnet runt, året runt. Minlinjerna och de fasta värnen längs öns kuster hölls i stånd.
Stora mängder drivmedel, ammunition och övriga förnödenheter fanns tillgängligt i ett flertal beredskapslager, spridda över ön. Nya ledningscentraler, både civila och militära, inrättades i bergrum. Därtill kom nya skyddsrum i tätorterna. Fyra krigssjukhus kunde sättas upp. Minering av broar och hamnar var förberedd. Om man inkluderar hemvärnet (cirka 2 000 man), skulle Gotland efter total mobilisering vid denna tid kunna försvaras av närmare 25 000 man. Därtill kom civila frivilligorganisationer som Röda Korset, Lottakåren, Blå stjärnan, Bilkåristerna och Civilförsvaret, vilka på grund av den traditionellt höga försvarsviljan alla hade god anslutning på Gotland. Snart sagt varenda frisk gotlänning under 67 års ålder hade någon form av anknytning till försvaret, direkt eller indirekt.[4] Ett anfall mot Gotland hade under 1980-talet blivit en besvärlig historia för angriparen. Det skulle ha kostat denne tid samt stora resurser i liv och materiel. En utmärkt beskrivning av hur omfattande de totala svenska försvarsförberedelserna faktiskt var under det kalla kriget har gjorts av Leif Högberg.[5]
Drygt tre decennier senare består Gotlands försvar av cirka 500 frivilliga i hemvärnet, markpersonal tillhörande F 17 i Ronneby på Visby flygplats och 14 stycken förrådsställda stridsvagn 122 (Leopard). De sistnämnda dock utan besättningar och ammunition. Därutöver bedrivs signalspaning. I övrigt har näst intill allt som haft med försvaret av ön att göra (se ovan) lagts ned, demonterats, demolerats, skrotats och/eller forslats bort. Efter omställningen från ett värnpliktsbaserat invasionsförsvar som efter mobilisering totalt kunde mönstra drygt 800 000 man till ett insatsförsvar med yrkessoldater kan idag 48 000 mobiliseras i teorin. I praktiken rör det sig om ungefär 25 000 soldater i sammanhållna förband. Det vill säga ungefär lika många som skulle försvara ön i början av 80-talet. Förre överbefälhavaren Göransons tal om att Sverige i dag har ett ”enveckasförsvar” har onekligen fog för sig.
I det försämrade säkerhetpolitiska läge vi nu upplever, med å ena sidan Rysslands upprustning (dock från en låg nivå), annekteringen av Krim samt det gradvisa sönderfallet av Ukraina och å den andra Natos ökande frambasering av materiel, mark- och flygförband i Balticum och Centraleuropa, kan det synas frestande med en svensk Nato-anslutning. Tofta skjutfält skulle då kunna bli en Nato-bas för marktrupp, stridsflyg skulle kunna baseras på Visby flygplats, helikoptrar på Bungefältet och marina enheter i Fårösund. Allt detta skulle kunna låta sig göras inom några få år efter ett riksdagsbeslut om anslutning. Ett Nato-försvar av Gotland med yrkessoldater kommer dock att medföra ett antal kostnader och risker.
För det första går försvarets folkliga förankring hos gotlänningarna förlorad. Det integrerande sociala kitt den civilmilitära kopplingen mellan ett medborgerligt värnpliktsförsvar och frivilligorganisationerna som faktiskt existerade under det kalla kriget kommer att eroderas om ön ska försvaras av därför särskilt anställd personal, utan närmare koppling till civilsamhället[6]. Saken torde inte bli bättre om även utländska kontingenter stationeras på Gotland. Detta får sannolikt starkt negativa konsekvenser för den allmänna försvarsviljan hos gotlänningarna: de kommer inte att känna delaktighet.
För det andra den ekonomiska kostnaden: För att följa Natos regler rörande militära anslag, för närvarande minst 2 procent av BNP, skulle Sverige behöva fördubbla anslaget till över 80 miljarder per år.[7]
För det tredje skulle Sverige förlora den handlingsfrihet vi behållit under 200 år av alliansfrihet och som tjänat oss väl – inte minst under andra världskriget och de fyra decennierna av kallt krig mellan Nato och Warszawapakten. Nato-medlemskap innebär att vi måste följa eventuella Nato-beslut om att gå i krig, antingen det vore fråga om en konflikt mellan USA-Ryssland rörande Berings sund eller mellan Turkiet-Syrien/Irak över de kurdiska områdena där.
För det fjärde: Risken för att ett Nato-Gotland skulle kunna bli ett förstahandsmål för en angripare (läs Ryssland) som i ett krisläge, till exempel i Nato-landet Lettland, vill hindra de baltiska staterna från att få flyg-, trupp- och flottunderstöd av Nato-staterna söder och väster om Östersjön (och isolera Finland), torde öka i hög grad. Den angripare som i ett sådant krisläge snabbt besätter Gotland – samt kanske även Åland – skulle då som Lennart Uller har påpekat[8], vinna stora strategiska fördelar gentemot Nato i Östersjön med omgivningar. Ett snabbt kontraslag från Nato, eventuellt med taktiska kärnvapen, kan inte uteslutas.[9] Är då dessa kostnader och risker verkligen ett rimligt pris att betala?
Finns det andra vägar att lösa Gotlands försvarsfråga? Jag tror det. Om man, som jag, utgår från Hjalmar Brantings ord om försvaret på SAP:s kongress 1908: ”Vi vilja ha en armé, oduglig till anfall såväl utåt som inåt, men desto dugligare till försvar mot de som utifrån eller inifrån vilja anfalla Sverige och dess medborgare.”, får det konsekvenser för hur ett någorlunda fungerande försvar av Gotland skulle kunna ordnas.
Utgångspunkten blir då en återtagen svensk – väpnad! – alliansfrihet, syftande till neutralitet i krig. En förutsättning för att göra denna doktrin något så när trovärdig är till att börja med en stegvis återinförd värnplikt och mobiliseringsorganisation för både kvinnor och män, en utbyggnad av moderna, rörliga luftvärn- och kustrobotsystem, välbeväpnade lokalförsvarsförband och en skyddad radar- och signalspaning i världsklass. Flygvapnet behöver attackrobotar med lång räckvidd och ubåtsvapnet uppgraderas. Samt återkommande krigsförbandsövningar. Därtill även en fungerande civilförsvarsorganisation. Detta mycket defensiva första steg kommer inte att bli billigt, men det blir inte en svensk Nato-anslutning heller (se ovan).
Dessutom bör riksdagen våren 2016 avvisa det potentiellt mycket farliga så kallade värdlandsavtalet med Nato, inklusive dess hemliga tillägg. Det beslutet bör vidare kopplas till en regeringsdeklaration att svensk militär framgent endast deltar i FN-ledda operationer, beslutade av Säkerhetsrådet. De markeringarna, samman med ett gradvist återtagande av den territoriella försvarsförmågan, kommer att ge ett stort bidrag till att stärka vår alliansfria trovärdighet – och därmed minska risken att bli indragna i en möjlig öppen konflikt mellan ett alltmer aktivistiskt Nato och ett alltmer nervöst Ryssland.
Med tanke på att Gotland fortfarande allmänt anses ha ett strategiskt läge mitt i Östersjön, är den logiska början att återrusta ön. Således bör Sverige börja med att på Gotland återinföra värnplikt och fungerande mobilisering, med nödvändig materiel utspridd i mobförråd. Detta kräver att Gotland återfår status som utbildningsort för såväl luftvärn som pansar- och pansarskytteförband. Liksom under kalla kriget bör insatsberedda beredskapskompanier finnas på ön. Rörliga luftvärns- och sjöförsvarssystem med långa räckvidder (100-150 km) måste tillföras. Vidare permanent basering av flyg- och sjöstridskrafter. Lokalförsvarsförbanden, som har att försvara hamnar och flygfält. bör tillföras pansarvärnsrobotar och bärbara robotar mot helikoptrar samt hemvärnets beväpning och rörlighet förstärkas. Radar- och signalspaning behöver uppgraderas.
Detta låter sig inte göras i en handvändning, verkligen inte. Kostnaden för Gotlands försvar kommer att bli betydande, flera miljarder kronor. Men om den politiska viljan finns (och håller i sig), kan det mesta finnas på plats inom en femårsperiod efter beslut. Utslaget per år skulle årskostnaden då kunna hamna i intervallet 1,5-2 miljarder kronor, vilket får ses som en inte alltför stor årlig statsfinansiell belastning.
Noteras bör att denna tydligt defensiva återrustning inte är ett fullgott försvar mot ett fullskaligt invasionsföretag mot Gotland. Däremot skulle den kraftigt försvåra ett kuppanfall, och även den fientliga förbekämpning som torde föregå ett sådant anfall. Gotland får, om ovanstående genomförs, åter rollen av besvärligt hinder mellan Nato och Ryssland i Östersjöbassängen, vilket av omvärlden då skulle betraktas som ett första led i återupprättandet av en trovärdig alliansfri säkerhetspolitik. Misstaget att frångå 1812 års alliansfria politik måste rättas till!
Brissund augusti-september 2015 .
Tillägg december 2015: Försvarsbeslutet hösten 2015 innehåller en anslagsökning på 17 miljarder fram till 2020, en påbörjad omläggning från insats- till territorialförsvar och en begränsad återrustning av Gotland. Ett stridsvagns- och ett infanterikompani, sammanlagt 300 soldater, ska stationeras på ön från 2018. Vidare ska regelbundna övningar genomföras på ön, inkluderande luftvärn och stridsflyg. En första sådan övning ägde rum hösten 2015. Beslutet får, mot bakgrund av det ovan anförda, betraktas som ett nödvändigt men ej tillräckligt första steg i att återta en någorlunda fungerande svensk försvarsförmåga.
Anmärkning. – Författaren är ekonomie magister och samhällsdebattör.
[1]Skjutinstruktion för Artilleriet 1982 (utkast). Stencil. Arméstaben, Stockholm 1982.
[2] Se Einar Lyth, ”Från Lammio till Koskela”, i Bo Hugemark(red.), Den stora armén. Stockholm: Medströms Bokförlag 2015.
[3] Bengt Hammarhjelm, Beredskap på Gotland 175 år 1811-1986 jämte komplement till 2000. 2:a reviderade uppl. Ödins Förlag, Visby 1989; 1999..
[4] Till exempel var min hustru i yngre dagar bilkårist. Som färdig sjukgymnast blev hon krigsplacerad vid ett av krigssjukhusen på ön. Även vår bil skulle vid mobilisering krigsplaceras, det vill säga köras till en uppsamlingsplats för civila fordon någon mil utanför Visby.
[5] Leif Högberg, Spår av ett försvar. Skånskt försvar under två världskrig och ett kallt krig. Stockholm: Fort & Bunker och Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag 2011
[6] Se Anders Björnsson, ”Folkförsvar och folkmening”, i Anders Björnsson & Sven Hirdman (red.), Bevara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap! (Lund: Celanders Förlag 2014); samt även Anna Maria Forsberg & Klas Kronberg (red.), Lumpen – från mönstring till muck. (Stockholm: Bokförlaget Atlantis 2014).
[7] Se Leif Pagrotsky, ”Två myter i försvarsdebatten”, i Björnsson & Hirdman, a.a.
[8] Lennart Uller, ”Det Europeiska alternativet”, i Björnsson & Hirdman, a.a.
[9] I nuvarande Nato-doktrin, liksom även i den ryska, är förstaslag med kärnvapen ett av handlingsalternativen.