Folk och Försvars årliga Sälen-konferens brukas utlösa hybris bland landets försvars- och säkerhetspolitiska förståsigpåare. 2016 års är inget undantag. De rättänkande har mobiliserats, och flera prominenta röster som hade kunnat utgöra en kontrapunkt i kören har uteslutits från närvaro i Sälen. Folk och Försvars folkrörelsekaraktär är faktiskt allvarligt hotad. Organisationen riskerar att reducera sig till en lobbygrupp, en av spjutspetsarna i Nato-propagandan för svenskt medlemskap.
Även pressen – som i teorin skulle utgöra ett kritiskt korrektiv till indoktrineringskampanjerna – traskar patrull. Det är som om den militära storkonflikten redan var ett faktum och den statligt belönade krigskorrespondenten tog till orda. Svenska Dagbladets försvarsreporter Jonas Gummesson, inte alltid tillförlitlig i sak, förklarar i någonting som ska föreställa analys att militär alliansfrihet (som Finlands och Sveriges statsminister samma dag i konkurrenttidningen lagt fast som riktningsgivande för bägge länderna också i framtiden) blott är ”en betydelselöst fras, inget annat”. Denna ”ledstjärna” för regeringen ”börjar bli hopplöst förlegad”, hävdar han.
På SvD:s ledarsida lägger sig Estlands utrikesminister i den svenska politiska debatten (landets president har gjort det flera gånger tidigare) och förklarar att hon vill se Sverige som medlem i Nato. Men som vi har sagt tidigare på denna sajt: Sverige har ingen anledning att lägga sig i Estlands vägval, det landets officiella företrädare ska inte heller lägga sig i vårt.
Dock, i medlemskapskampanjen tycks alla medel vara tillåtna. Gummesson övertolkar således den svenska solidaritetsförklaringen från 2009, och trots att han mycket väl vet att den inte innehåller några bindande utfästelser utan enbart är en moralisk deklaration skriver han att den är ”entydig”: ”Sverige ska inte stå och titta på om ett EU-land, inklusive Natomedlemmar i Baltikum och nordiska grannar, drabbas av ett angrepp eller en katastrof. Här finns inga undantag att famla efter. Sverige ska ställa upp och förväntar sig att andra gör det. Det är faktiskt mycket enkelt.”
Det enkla svaret är att Sverige inte har gjort något åtagande att inskrida militärt i en sådan situation. Det är just därför som krigspartiet i vårt land så hett önskar att vi ansluter oss till Nato. Ty då blir ett militärt inskridande i det närmaste ofrånkomligt. Men att Sverige skulle agera skyddsmakt, eller vilja vara någon annans skyddsling, finns det inget stöd för i folkopinionen. Alliansfriheten är ett hinder för äventyrligheter och därmed starkt fredsfrämjande. Även om politiker inte längre tar ordet neutralitet i sin mun, vill de allra flesta svenskar att vi ska göra allt som står till buds för att stå utanför ett eventuellt krig.
Här handlar det inte om goda och onda. Det är kriget som är det onda.