Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen är nu avslutad. Enligt rapporteringen hittills är lägesbeskrivningarna alarmistiska. Finska Yles reporter framhåller att konferensen hålls i en ”exceptionellt krigisk atmosfär”. Hon noterar: ”Krigspratet lät hårt i finska öron.” Några exempel på tonläget i talen i Sälen bekräftar detta:
Ministern för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin uppmanade svenskarna att förbereda sig för krig. Överbefälhavaren Micael Bydén hade motsvarande budskap. Enligt statsminister Ulf Kristersson är avsikten inte att skrämmas, men ”det är allvar på riktigt”, och försvarsminister Pål Jonson framhöll att ”kriget kan komma – också till oss.”
Man kan jämföra detta med den norske försvarschefen general Eirik Kristoffersens mer kyliga bedömning av läget, som rimmar med den som hörts från finskt håll:
”Det er viktig å huske på at Russland har låst sin kapasitet i Ukraina, og vil bruke lang tid på å bygge seg opp igjen. Mange russiske soldater er drept, og mye russisk utstyr er ødelagt. Det er ingenting som tyder på et angrep mot Norge i nærmeste fremtid. Det er et svekket Russland i våre nærområder.” (adressa.no 30/12)
Perspektivet hos den svenska regeringen och ledande, militära talesmän inom oppositionen ligger nära att risken är stor för att kriget oundvikligen kommer och att vi då dras in i det. Det överordnade målet att undgå ett krig ges ringa plats i övervägandena. Inriktningen domineras av att vi har att räkna med att vi kommer att bli tvungna att delta i det och uthärda det. Denna ensidiga kurs tycks ge Sverige föga manöverutrymme i mycket kritiska lägen för att undvika att delta i andras krig eller till och med bidra till att utlösa ett. Det är svårt att komma ifrån intrycket att det perspektiv som dominerar i statsledningens bedömningar är präglat av vår närhet till Nato, som medlem eller partner, och DCA-avtalet med USA, vilka båda onekligen kommer att hämma möjligheterna att föra en självständig linje, men där det gäller att så långt det bara går hävda svenskt självbestämmande.
Men oavsett lägesbedömningar, alarmistiska eller inte, så återstår under alla omständigheter frågan vad som bör göras för att stärka Sveriges säkerhet.
Om vi begränsar oss till militära aspekter kan man notera att försvarsminister Pål Jonson i sitt tal i Sälen upprepade vad som gällt sedan länge, nämligen att det är avgörande för Försvarsmaktens operativa förmåga att den snabbt har tillgång till krigsförband som är fullt ut bemannade med soldater – soldater som är försedda med erforderlig försvarsmateriel, och som är samövade.
Detta har gällt åtminstone det senaste decenniet, men vad har det blivit av det och i vilken omfattning har sådana krigsförband etablerats under de senaste tio åren? Inte alls, kan man säga. Fortfarande idag har vi endast 1,5–2 samövade och utrustade brigader. ÖB vill dessutom öronmärka två brigader för Natos räkning och pekar på insatser i Baltikum. Eventuellt blir det bara en bataljon efter uttalanden från regeringen vid Folk och Försvar. Alla politiskt ansvariga har varit fullt medvetna om att armén satts på undantag, och som Riksrevisionen påpekade har de nedprioriterat uppbyggnaden av brigaderna i strid med Försvarsberedningens beslut.
Därför kan man inte utgå från att försvarsministern med sitt uttalande menar att det är det svenska territorialförsvaret som kommer att stärkas. Han syftar på styrkor att sättas in utanför landets gränser.
Efter riksdagens beslut 2009 att låta värnplikten vila i fredstid, som togs med röstsiffrorna 153–150, fullföljdes vad som hade påbörjats långt tidigare, nämligen en dramatisk neddragning av det svenska försvaret. Nu skulle i stället insatser utomlands prioriteras.
Då försvarsministern på nytt bekräftar att kärnan i vår försvarsförmåga alltid kommer att bestå i att snabbt kunna mobilisera personellt och materiellt välutrustade och samövade krigsförband är det i och för sig bra. Det är en riktig inriktning. Men när det gäller att konkret infria den kan man inte annat än ifrågasätta att viljan finns där.
Detta bekräftas även av att regeringen inte ens har gått emot ÖB:s linje att skjuta på uppbyggnaden av flera brigader och öronmärka två för Nato.
Med i bästa fall 8000 värnpliktiga, som man nu talar om, får vi inget folkförsvar. Det är fortfarande ett yrkesförsvar främst avsett för insatser utomlands.