År 1948 ingicks ett fördrag om vänskap, samverkan och ömsesidigt bistånd mellan Republiken Finland och Sovjetunionen.
Det bilaterala fördraget var å ena sidan en markering av Finlands nationella oberoende och statliga suveränitet – Finland var icke kuvat, icke besatt! Även om amerikaner och britter betraktade Finland som en öststat under ett par tre efterkrigsdecennier, rådde efter krigsslutet inget vasallförhållande mellan Helsingfors och Moskva. Den finska staten styrdes av finska och inga andra politiker; sedan Porkalaområdet återlämnats av sovjetiska ockupationsstyrkor fanns inga främmande soldater på landets territorium (vilket var mer än man kunde säga om de bägge tyska staterna under hela kalla kriget).
Å andra sidan var den finska statsledningen enligt denna så kallade VSB-pakt förpliktad att, om antingen landet självt eller Sovjetunionen utsattes för ett väpnat angrepp från Tyskland eller ”med Tyskland förbunden stat” på finskt territorium, bekämpa fienden för att avvärja angreppet, och Finland kunde också be Sovjetunionen om militär hjälp i detta syfte. Sedan förbundsrepubliken anslutits till Nato 1955, rådde ingen tvekan om vilka stater som inbegreps av klausulen förutom Tyskland. De båda fördragsslutande parterna var också skyldiga att rådpläga med varandra om det kunde konstateras att ett sådant angrepp hotade. Fördraget hade en defensiv karaktär och var formellt knappast ömsesidigt: om nämligen ett angrepp på Sovjetunionen inte skedde över finskt territorium utlöstes inte dessa bestämmelser, och Finland hade i ett sådant fall förbehållit sig rätten att vara neutralt.
Ändå innebar de kännbara restriktioner i självbestämmandet på finsk sida. Överenskommelsen, ehuru bilateral, var ju mer eller mindre påtvingad vinterkrigets förlorarmakt Finland från segrarmakten Sovjetunionen. Men att den finska statssuveräniteten var erkänd och hade befästs, visade sig i samband med Warszawapaktens bildade i maj 1955 (samtidigt med förbundsrepublikens inträde i Nato), då Finland förblev och sedan fortsatte att vara en militärt alliansfri stat.
För Finland var det viktigt att det närmaste grannlandet Sverige då inte heller hade anslutit sig till någon militär allians. Ett Nato-Sverige hade gjort Finlands situation än mer prekär. De båda ländernas neutralitetslinjer kompletterade varandra – Sveriges var mera prononcerad, den finska statsledningen kände sig länge förhindrad att använda ordet neutralitet. Solklart är att Finland före, under och efter andra världskriget var långt mera hotat än Sverige, och under själva krigsåren utsatt för ett förödande militärt övervåld som det mötte på olika sätt, bland annat genom vapenbrödraskapet med Tyskland,, men det är inte heller fel att säga att den svenska neutralitetspolitiken och alliansfriheten i någon mån bidrog till att säkra Finlands oberoende sedan krigshandlingarna väl upphört. Båda länderna skaffade sig en tydlig nordisk orientering som ingalunda utspelade sig i ett säkerhetspolitiskt vacuum. Utan Paasikivi-Kekkonen-linjen i Finland och Undénlinjen i Sverige hade de två fientliga maktblocken ställts mitt emot varandra också i Nordeuropa.
Lika uppåt väggarna som det vore att förneka att Finland var alliansfritt under kalla kriget, lika fel är det att påstå att Sverige var en de facto-medlem i en militär allians under denna tid. Nära kontakter mellan Sverige och västmakterna förekom – exempelvis på underrättelseområdet och på försvarsplaneringens område – på samma sätt som förbindelserna mellan Finland och dess östra grannland var täta, om inte alltid hjärtliga. Moskva hade periodvis ett faktiskt veto i fråga om vilka partier i Finlands riksdag som var regeringsfähiga och vilka som inte var det – detta med vissa finska politikers samförstånd och medverkan. Sverige å sin sida deltog i USA:s och västsidans handelskrig mot östblocket under Marshallhjälpens tidevarv. Detta var kanske inte så aptitliga men nog mer eller mindre nödvändiga eftergifter i syfte att inte äventyra oberoendet och statssuveräniteten. Strävan att stå utanför supermaktskonfrontationen var inte alltid heroisk.
En liten stats utrikesrelationer kan emellertid inte bygga på idealism. Styrande är nationens intressen, statens överlevnad, fredens vidmakthållande. Principer må fungera som riktlinjer; viktigare dock att regelverket är tydligt. I vårt lands internationella förbindelser måste det stå klart att vi fortsätter att vara militärt alliansfritt, med de reservationer som kan dikteras av lägets natur och allvar. Under kalla kriget, då det tidvis rådde högspänningsförhållanden i vår del av världen, det vill säga Europa, lyckades det både Finland och Sverige att kryssa mellan stormaktsintressena och hävda en självständig position.
Detta arv borde inte förslösas genom lättsinniga tolkningar av när- och nutidshistorien. Vilka länder i Europa har försämrat sitt säkerhetsläge efter kalla krigets slut? Den ryske presidenten Vladimir Putin har visserligen sagt att Sovjetunionens upplösning för de stater som drabbades utgjorde en 1900-talets stora geopolitiska katastrof – en del västliga propagandister läser tämligen illvilligt in mer i detta och menar att Putin har sagt att det är det värsta som har hänt världen under förra seklet. Långt ifrån alla håller med honom i det ena eller det andra. Måste detta oroa oss? Ingenting tyder på att Ryssland idag eller framgent skulle vara kapabelt att återupprätta ett fornstort ryskt imperium. Efterföljarstaterna har bevisligen en bättre och tryggare ställning nu än innan de frigjordes från centrum. Ingen seriös bedömare kan tro att en rysk härskare än en gång skulle försöka sig på att förarga finnarna. Finland, liksom Sverige, är väl förankrat i de europeiska strukturerna. Ryssland var en gång en ledande europeisk makt; det räddade kontinenten inte bara från Hitler utan också från Napoleon. Att utesluta Ryssland från den europeiska statsgemenskapen har inte stått på den svenska, eller finska, dagordningen under några århundraden. Det borde inte göra det nu heller.
I ”Nato-frågan” bör vi få de långa linjerna att framträda på ett skarpare sätt än de för närvarande gör.
Anmärkning. – Författaren är en av utgivarna av alliansfriheten.se och var, tillsammans med Tapani Suominen, redaktör för antologin Det hotade landet och det skyddade. Sverige och Finland från 1500-talet till våra dagar. Historiska och säkerhetspolitiska betraktelser (Atlantis 1999).