Finlands och Rysslands historia i hög grad en studie i geografi, René Nyberg, hbl.fi

Finlands förhållande till Ryssland är djupt förankrat i historia. Och vad är historia om inte till en hög grad en studie om geografi i tiden? Stalins ord till Paasikivi i Kreml i oktober 1939 om att “varken ni eller vi kan rå för geografin” är inte glömda.

Under kalla kriget framställdes den strategiska situationen i norr som nordisk balans. Det var speciellt den norske forskaren Arne Olav Brundtland som utvecklade teorin där Norge som Natomedlem betecknades som motvikt till det av VSB-pakten hämmade Finland. Fast tankegången i och för sig hade sina förtjänster var det omöjligt för Finland att se sig självt som en motvikt till Norge och acceptera den deterministiska synen. Men såsom notkrisen 1961 bevisade reagerade Norden och speciellt Sverige på sovjetiskt tryck mot Finland. Det var någonting som Moskva noga noterade.

President Urho Kekkonens kända initiativ om en kärnvapenfri zon i Norden liksom hans förslag om gränsfred i norr blev ofta missförstådda. De var Kekkonens försök att förekomma och desarmera eventuella sovjetiska påstötningar i en kris.

President Mauno Koivistos kanslichef Jaakko Kalela relaterar gärna Koivistos ironiska kommentar till ett påhopp om finlandisering: ”Påståendet att Finlands ställning har försvagats innebär väl att vårt utgångsläge hösten 1944 var starkt.”

Historiskt sett är den nordiska balansen ingenting nytt. Sedan medeltiden låg det i Lübecks, Nederländernas och Englands intresse att förhindra att varken Danmark eller Sverige ensamt kontrollerade handeln i Östersjön. De varierande svenska och danska allianserna under seklens lopp stötte därför ofta på patrull hos utomöstersjöiska makter. Balansen i Östersjön rubbades oåterkalleligt med grundandet av S:t Petersburg och den svenska stormaktens nedgång, fast varken Sverige eller Danmark insåg det till fullo före Napoleonkrigen. Läs artikel