Hur mycket är Atlantpaktens försvars- och säkerhetsgarantier värda i ett skarpt läge? Låt oss säga att krig uppstår mellan Ryssland och Turkiet. Båda länderna är ju indragna i krigshandlingar på olika sidor i ett redan pågående krig, i ett tredje land. Nato-landet Turkiet har på olika sätt gynnat Islamiska staten och al-Nusra-fronten, liksom även USA:s bundsförvant Saudiarabien har gjort och gör. Ryssland stödjer, politiskt och militärt, den sköra regeringen i Syrien – ett av de länder på vars mark kriget utkämpas.
Men politiker och diplomater i Nato-kretsen förklarar nu frankt att Turkiet inte kan räkna med stöd därifrån i en konflikt med Ryssland, samtidigt som spänningen mellan dessa bägge länder tilltar. Ryssland och Förenta staterna är sedan en tid indragna i FN-ledda ansträngningar för att få till stånd någon form av vapenvila i Syrien. Samtidigt fortsätter de båda stormakterna att fälla bomber i området. Men det Nordatlantiska fördragets artikel 5 kommer ändå inte att utlösas, försäkrar potentater på den västra sidan.
Det är en viktig upplysning. Ett Nato-medlemsland kan således inte automatiskt räkna med ”solidaritet” från övriga medlemsländer, om det råkar in i en krigisk konflikt med en granne. Några bindande utfästelser är alltså inte utfärdade, får man klart för sig. Luxemburgs premiärminister säger, enligt en tidningsartikel som vi har återgivit här på sajten, att artikel 5 ”can only be invoked when a member state is clearly attacked” – inte bara ”attacked”, utan ”clearly attacked”. Kort sagt: Hur mycket är en sådan ”försäkringspremie” värd?
Nu kan man invända att resonemanget är rent hypotetiskt. Alla inser att Ryssland inte kommer att anfalla Turkiet – vilken skulle krigsorsaken vara? Men de tänkta fallen är också av intresse, eftersom de kan påverka – och syftar till att påverka – det faktiska handlandet och beslutsfattandet. Är artikel 5 en gummiparagraf? Kommer Nato att leverera de trupper som anses behövas, inklusive markstridskrafter, om ett Nato-land angrips utifrån?
Det finns uppenbarligen en farhåga i flera Nato-länder om att så inte ska visa sig vara fallet. Och i vissa Nato-länder är opinionsstödet för utlandsengagemang enligt artikel 5 utomordentligt svagt; särskild gäller detta Tyskland. Under den pågående flyktingkatastrofen i Europa har man märkt att fördragsfästa bestämmelser inom Europeiska Unionen kan åsidosättas, när det nationella intresset anses hotat (och de flesta EU-stater är ju samtidigt Nato-medlemmar). Vilken dignitet har med andra ord de höga principerna? De har uppenbarligen ingivit många falska förhoppningar. Flyktingfrågan har givetvis bäring också på ländernas aktuella säkerhetssituation.
De baltiska staterna, våra nära grannar, är sedan ett tiotal år tillbaka Nato-medlemmar. Har detta stärkt deras försvarskraft, deras trygghet? Det är möjligt. Samtidigt hörs andra signaler. Sverige, ett alliansfritt land, måste vara berett att ingripa om något händer i Baltikum, sägs det. Men Sverige har inga som helst obligationer i ett sådant fall. Sverige måste upplåta svenskt luftrum för att Nato-flyg ska komma dessa länder till undsättning, heter det också. Sverige som ett ”extra-Nato”! Men det finns faktiskt andra flygriktningar att välja som den som vill, och det går att nå fiendeland även från vattnet.
Det här är två mycket dåliga argument för att Sverige ska bedriva undfallenhetspolitik och lägga sig platt för andras nationella säkerhet. De talar inte heller för Nato-medlemskap. Vi svenskar måste kunna värna vårt oberoende som stat åt alla håll. Den nödvändiga upprustningen av vårt militära försvar och vår samlade försvarsberedskap får inte fördröjas. Vi har ringa anledning att göra gemensam sak med den falska trygghetens apologeter. Vår regerings uppgift är att skapa goda relationer till alla berörda. Sveriges förhållande till främmande makter måste vara gott!
Konklusion: Några garantier behövs inte, eftersom de aldrig går att lita på i den internationella politikens värld. När krig bryter ut, faller regelsystemen samman. För att undgå krig behövs inte regler utan politisk vilja och fasthet. Dialog och förtroende behövs. De bestämmelser vi ska hålla oss till är folkrättens och FN-stadgans som gäller lika för alla.