Statsvetaren Frida Stranne tycktes råka illa ut i våras. Hon är expert på modern amerikansk utrikespolitik. Tillsammans med en kollega gjorde hon i bokform en kritisk genomgång av denna. Boken uppfattades, enligt en besynnerlig massmedial logik, som ett försvar av Rysslands brottsliga förehavanden i Ukraina, eftersom det senare stöds av Förenta staternas regering och regeringar i dess förbundna stater.
Varför ska man inte yttra sig om det man känner väl till? Media efterfrågar långt ifrån alltid belagd sakkunskap av dem de vänder sig till för ett utlåtande. Det gäller inte minst det pågående ryska anfallskriget mot grannstaten Ukraina. Spekulationer och kvalificerade gissningar är här legio – i själva verket så pass ofta förekommande, att de har blivit det normala. Nyanser, som inte lyser med sin frånvaro, fördöms eller förlöjligas.
Detta har tvenne obehagliga följdverkningar. Pro primo: Det går ut över den intellektuella integriteten, hedern och hederligheten. Pro secundo: Det framkallar osunda responser, som i den aktuella striden ett reflexmässigt tillgripande av vilka argument pro et contra som helst, även de mest skruvade och befängda. Uppbackare av den ryska ståndpunkten (den officiella) har hängett sig åt sådana fasoner, låt vara att det rör sig om marginalfenomen.
Man kan säga, att krig göder reaktioner av detta slag. Det är historiskt belagt. Det ljugs – eller skryts – på ömse sidor. De om inte vill delta i ljugandet håller låg profil. Belöningar och bestraffningar finns med i bilden. Den som talar om annat, om ”oväsentligheter”, kan få det besvärligt. Frida Stranne et al. var ett exempel. De blev besvärliga inte för att de förringade eller relativiserade de ryska härjningarna, vilket de inte gjorde, utan för att de irriterade inhemska Nato-aktivister.
Bland dem som har omfattat tanken på en svensk Nato-anslutning, ofta nog efter åtskillig tövan och vånda, finns många kloka huvuden. Krigsivrarna befinner sig här i minoritet; tyvärr sitter en del av dem i regeringen. Det öppna motståndet mot ett hägrande Nato-medlemskap har samtidigt skjutits i bakgrunden. Detta förvånar ej. Vad är naturligare än att inte vilja skada sig själv?
Nå. Blev Stranne och hennes kollega skadade? Knappast. Akademin utgör en tillflykt (än så länge) för dem som riskerar att få det besvärligt. Dess värld är inte nationellt begränsad. Den går på merit. Avspisande kommentarer kan nog ha skrämt publikum, säkert avsiktligt. Det är sådant som går över. Fakta sparkar. Och aktivismen har inte på länge haft någon god jordmån i Sveriges land.