Sven Tolgfors är en av de sämsta försvarsministrar som Sverige har haft. Under hans egid bantades det militära försvaret i Sverige till oigenkännlighet och försvarets folkliga förankring skadades genom beslutet att lägga den allmänna värnplikten på hyllan. Under hans tid i regeringen drev denna igenom den obetänksamma solidaritetsdeklarationen i Sveriges riksdag som innebär att vårt land ensidigt, men oklart hur och i vilka former, förklarar sig berett att komma andra länder till stöd i hotfulla lägen. Tolgfors’ trovärdighet som debattör i säkerhetspolitiska frågor är ytterst ringa.
Han förmår inte att se skillnaden mellan Europa-samarbetet som har format den ekonomiska och politiska gemenskapen EU och Atlantpakten, eller Nato, som är en allians av stater vilka tillsammans är beredda att agera militärt. EU är ingen stark utrikespolitisk aktör – det är alltid de enskilda länderna som opererar, till exempel som nyligen Frankrike och Tyskland i Ukrainafrågan – och någon gemensam säkerhetspolitik eller militär kapacitet har EU ej. Ett beslut om svenskt Nato-medlemskap kan inte på något sätt jämföras med Sveriges beslut att ansöka om medlemskap i dåvarande Europeiska gemenskaperna. Den senare upphävde inte Sveriges oberoende i utrikesfrågor och antastade inte den militära alliansfriheten, även om medlemskapet användes av klåfingriga politiker för att i oträngt mål justera den säkerhetspolitiska doktrinen.
Eller ser Tolgfors verkligen skillnaden mellan de två lägena och försöker nu blanda bort korten? Han talar om ”paralleller”. Han påstår att den finns en enighet om Sveriges ”säkerhetspolitiska linje”. Det är den enigheten företrädare för allianspartierna försöker undergräva. Den parallell han vill frammana är en situation där ett svenskt Nato-medlemskap kuppas och manipuleras igenom – kriser och hotbilder går alltid att tillgripa. Ingenstans i sin artikel talar den avsuttne försvarsministern om behovet av en intern svensk kraftsamling kring ett militärt svenskt försvar som kan värna landets oberoende och suveränitet. Istället tycks han beredd att ge upp oberoendet och suveräniteten och ersätta det med alliansmedlemskap. Tolgfors säger sig vilja ha en bred och demokratisk debatt. Hittills har debatten liknat styrd kampanj. Man får i detta sammanhang hoppas att allianspartiernas fotfolk sätter ned fötterna och talar förstånd med sina ledningar. Tolgfors’ scenario bör inte bli riktningsgivande.
.