I en ny bok porträtteras den finske presidenten Mauno Koivisto, som satte punkt för Urho Kekkonens despotiska maktutövning.
Under ett besök i Sverige kring millennieskiftet ombads Finlands tidigare president Mauno Koivisto (1923–2017) att kommentera hur bittert det måste ha varit för det finska folket att Sveriges försvarsmakt inte slöt upp på Finlands sida när landet under andra världskriget stred för sin överlevnad. Koivisto förbluffade sina åhörare med svaret att han var tacksam över att Sverige avstod från att ingripa militärt: ”Om Sverige hade ingripit kunde historien ha varit en helt annan och inte alls till Finlands fördel.”Episoden återges i Kari Nars bok Mauno – optimistisk pessimist (Standpoint), som 2017 gavs ut på finska och nu föreligger på svenska. […]
När Koivisto hösten 1997 besökte Stockholm konfronterades han med den än i dag pågående debatten om Sverige borde skämmas för Per Albin Hanssons eftergiftspolitik mot Tyskland. Koivisto gjorde frågeställarna besvikna med svaret att han inte kunde se något moraliskt fel i att ett lands regering gör sitt yttersta för att skona den egna befolkningen från krigets fasor. Koivisto talade utifrån egna erfarenheter. Under fortsättningskriget 1941–44 stred han vid fronten och deltog i slutstriderna på Karelska näset. I sina memoarer Ung soldat (2001) har Koivisto vittnat om hur det är att ”marschera till motanfall i främsta linjen, när hela himlaranden framför blixtrar och dundrar och man sveps in i ett litet helvete fyllt av rivande stål och eld”. Men som nyvald president förklarade han att heroismens tid var förbi: ”Det finns inget behov av hjältedåd, det räcker att läget hålls lugnt.” Läs recensionen