Alliansfriheten.se har idag existerat i exakt två år. Vi fann sajten nödvändig för att kunna ge ett bredare perspektiv på de försvars- och säkerhetspolitiska frågorna än det man finner i det allmänna nyhetsflödet och den gängse opinionsbildningen. Även om det vore en överdrift att tala om likriktning, präglas medieklimatet i vårt land sedan en tid tillbaka av en betydande ensidighet i beskrivningen av hotbilder och lösningsförslag. Den militära alliansfriheten hade också blivit starkt ifrågasatt i ledande kretsar; en del – till höger och vänster – bestred att den ännu var i kraft.
Detta som en bakgrund. Den politiska oenigheten i försvars- och säkerhetspolitiken var samtidigt ett relativt nytt fenomen. Här hade vanligen rått borgfred och samförstånd. Nu hade det uppstått ett konfliktmönster, som det inte alltid var lätt att uttyda. Det drevs kampanjer och pressbevakningen var sällan opartisk. Så har det förblivit. Ett uppskruvat tonläge har försvårat resonemang baserade på fakta – istället har det varit goda tider för allsköns spekulationsivrare – och ett kritiskt förhållningssätt till olika utspel och debattkonster har utgjort en bristvara.
Vårt högst privata initiativ har naturligtvis inte kunnat rubba på dessa förhållanden. Vi har inriktat oss på att redovisa kompletterande material och att dissekera framlagda argument. Detta har vi gjort från en normativ ståndpunkt, nämligen övertygelsen om att en liten stat som Sverige dels måste äga en betryggande egen försvarskraft, dels måste undvika att försvära sig åt makter som kan hamna i strid med andra. Vi har förfäktat en huvudlinje som har kännetecknat den svenska utrikespolitiken under gott och väl två hundra år: att denna bör bygga på realism och återhållsamhet, inte på idealism och vidlyftiga åtaganden. Det finns, enligt vår mening, ingen som helst anledning att överge den.
Kalla det statsegoism, kalla det pragmatism eller politiskt förnuft. De flesta nationer i världen är underkastade överväganden av det slaget. Stormakter har alltid större manöverutrymme än övriga. Just detta är ett fullgott skäl för småstaten att inte välja sida. Demokratin är någonting man slåss för på hemmaplan, inte på slagfältet. Demokratin är någonting man försvarar tillsammans med det egna folket, inte genom att kriga mot främmande makter. Ett angrepp måste kunna mötas, genom en kombination av politiska och militära medel, men utgångspunkten kan inte vara att försvaret av det egna landet kan överlåtas på någon yttre kraft. Detta är en uppgift för alla som bor i Sverige – inte för en soldatesk, inte för en betald yrkeshär, skild från befolkningen.
Under senare tid tycks Nato-spörsmålet ha tonat bort i den svenska debatten – temporärt eller ej, det är för tidigt att säga. Framtiden för militäralliansen och dess ”säkerhetsgarantier” har allvarligt satts i fråga. Det nationella försvaret har däremot hamnat i blickfånget. Det är en välkommen utveckling. Dock utgår den nuvarande försvarsdoktrinen med tröskelförsvar från att en annan makt ska inskrida till vårt beskydd. Vi saknar ett territorialförsvar byggt på allmän värnplikt som har ett starkt stöd hos allmänheten men som de flesta ledande politiker hittills inte har omfattat. Det är en viktig uppgift för alla försvarsvänner att verka för en sådan förändring.
Allianser och vänskapspakter kommer och går. En ansvarig statsledning kan inte låta sig styra av vem som sitter vid makten här och där. Allt sådant är tillfälligt och bedrägligt. Statens säkerhet måste ha ett stabilare fundament. Geografi är viktigare än ideologi. Intresset måste gå före lidelserna. Konversation bör väljas framför konfrontation.
Vi har angripit uttalanden av den svenska regeringen som vi menar ha åsidosatt den långa linjen i våra ansträngningar att existerar som självständig och fredsälskande stat. Detta har inte varit något partipolitiskt ställningstagande från vår sida Vi har tvärtom manat till endräkt i för nationens öde väsentliga problem och utmaningar. Den allt annat överskuggande uppgiften är hur Sverige ska kunna stå utanför krigiska förvecklingar i vårt närområde, om det skulle gå så långt. Att ge upp den optionen, den viljeinriktningen, om det också sker i ”solidaritetens” namn, kan inte vara klokt ur ett svenskt överlevnadsintresse.