”Freden är målet som också är tillståndet. Utgångspunkten är nationen som också är syftet. Alltså: En fredlig värld av oberoende nationer. Där förtroende skapas mellan olikar och misstroende bemöts med samverkan. Och oberoendet måste värnas, om tvunget med våld.”
Så skrev jag i min dagbok midsommarveckan 2015, i ett försök att positionera mig själv. Och i ett försök att motivera mitt arbete med den här sajten.
Den har nu funnits i fyra månader nu. Den får stadigt fler besökare. Den har inget program, utom försvaret av alliansfriheten. Vi samlar och dokumenterar material som vi kommer över. Vi ger plats för kvalificerad debatt. Vi fungerar, i bästa fall, som ett motforum i en tid av extremt styrd åsiktsbildning.
Sajten har tre utgivare som koordinerar och tar emot. Det finns en samsyn. För den skull är det inte säkert att vi talar med en röst. Det viktigaste är att lyfta fram andras röster. Att hyfsa debattklimatet. Vidga perspektiven. Ifrågasätta lösa antaganden som riskerar att bli falska – fast allmänt erkända – försanthållanden, ”faktoider”. Utveckla sina ståndpunkter.
Ibland tror jag faktiskt att det finns opinionsbildare i detta land, Sverige, som vill kriget. De säger att det redan pågår, i Europa. De menar Ukraina. Men detta är inte en militär konfrontation mellan två stater. Det är en svår intern konflikt som främmande makter har blandat sig i. Det är svårt att se att någon sida ska segra.
Följaktligen pågår det en fredsprocess. Den kan ta tid. Det tog tid att avsluta inbördeskriget på Nordirland, en dödlig ehuru lågintensiv konflikt som också drabbade moderlandet. På Balkan gick de inbördes motsättningarna över styr, och de lindrades inte av utomstående inblandning. Den enda återstående militäralliansen i Europa begick folkrättsbrott där.
Detta var lokala strider – i det senare fallet tämligen storskaliga – som inte rubbade den fredliga ordningen i stort. Naturligtvis utgjorde de också betydande säkerhetsproblem. Har det funnit någon fast europeisk säkerhetsordning under de senaste tjugofem åren? Det har böljat fram och tillbaka. Det har funnits en vilja till fred, och den har oftast men inte alltid varit starkare än önskan om krig. Sammanbrottet av den jugoslaviska federationen blev en tragedi. Upplösningen av sovjetimperiet däremot gick förvånansvärt fredligt till väga, och det uppvägs inte av de ganska hårdhänta styrelsemetoderna i Ryssland under nittiotalet (den militära kampanjen mot Tjetjenien, den massiva beskjutningen av dumans byggnad med mera).
Den som säger att det råder krig i Europa idag tar på sig ett stort ansvar. Våldsamheterna i Ukraina är grymma, men de befinner sig under någorlunda kontroll. Statsmakten är starkt försvagad, territoriet fragmentiserat, ekonomin kollapsar. Allt talar för att statsbildningen måste reorganiseras i en långvarig läknings- och försoningsprocess. Mera krig, mera vapen är inte lösningen på den ukrainska frågan. Men den som talar om ett pågående krig frambesvärjer en sådan situation. Här finns det ett behov av att hyfsa debatten, att de-eskalera retoriken.
Det nationella oberoendet är en knäckfråga, den kanske viktigaste. Den kräver att man erkänner nationens existens som någonting mer än en tillfällighet, en sinkadus. Talet om nationalstatens borttynande – så populärt under europeiseringens hey-days för inte länge sedan – underminerade tilltron till nationella försvarsansträngningar; nästan alla europeiska stater började avrusta, den svenska tog täten. Nationalismen – ett liberalt påfund – gjordes till en suspekt idéströmning. Den sammankopplades med politiska tokstollar, nostalgiker, extremister. Som om fosterlandsförsvaret var någonting urmodigt och befläckat. De stridskrafter som fanns kvar skulle användas för andra ändamål. Över hela höger-vänster-skalan rådde enighet härom.
Endast bland militära fundamentalister och politiskt marginaliserade hördes avvikande uppfattningar. Nu tycks pendeln igen svänga; det finns ingen utbredd opinion mot ett starkare försvar; en sådan operation som den i Afghanistan skulle idag mötas med mycket stor skepsis.
Men nationen existerar faktiskt. Den är någonting mer än en inbillning eller en viljeyttring. Enstaka nationalstater kan ha försvagats genom så kallade suveränitetsförluster. Å andra sidan framtonar just ett ”starkt Ryssland”, väckt ur sin nationella slummer, som ett hot mot fred och säkerhet i buskagitationen, på mer eller mindre ansedda ledarsidor och bloggar. Teorin om nationalstatens borttynande håller knappast för empirisk prövning. Principen om nationellt självbestämmande – inte liktydigt med rätten till ovillkorligt statligt avskiljande – finns till yttermera visso inskriven i FN-stadgan och har inte på allvar ifrågasatts inom ”världssamfundet”, det vill säga ens av de allra mäktigaste aktörerna. Självbestämmande blir emellertid illusoriskt om det inte kan hävdas – militärt, politiskt, ekonomiskt, diplomatiskt. En armé med folklig förankring har alltid varit en nationellt integrerande kraft. Den saknas i Sverige. Läget är bekymmersamt. Värnpliktens avskaffande var ett hårt slag mot oberoendet som, översatt till militär terminologi i den svenska säkerhetspolitiska kontexten, blir detsamma som alliansfrihet.
Ett kvartssekel efter murens fall måste man igen börja talat om värdet av statssuveränitet, som inte kan vara någonting annat än nationalstatlig suveränitet. Hur många ideologer av olika kulör har inte förfäktat att den utgör en chimär i globaliseringens tidevarv! De borde avkrävas självkritik. En grundlig diskussion om landets försvarsförmåga förestår, och den bör inte långhalas. Nu tycks för all del pendeln igen svänga: det finns ingen utbredd opinion mot ett kostsammare försvar; en sådan operation som den i Afghanistan skulle idag mötas med mycket stor skepsis; inte heller värnplikten är längre tabu efter att nyss ha dödförklarats som urmodig av förståsigpåare.
Att överge alliansfriheten kan ur detta perspektiv inte betraktas som ett seriöst alternativ. Ty det skulle inskränka oberoendet och handlingsfriheten. Det skulle exponera ett land, Sverige, som inte har det ringaste otalt med andra länder, för misstankar om arga avsikter. Misstankarna måste inte vara välgrundade; det räcker med att de uppkommer. Det undanröjer grundvalen för förtroende. Vem gör frivilligt andras fiender till sina? Ingen politiker med sans träffar ett sådant val. Ingen i ansvarig ställning har rätt att sätta sig över beprövad diplomati, historisk insikt, den rena självbevarelsedriften.
Solidaritet kan inte ersätta oberoendet, men i den försvarspolitiska diskursen förekommer antagandet att oberoendet måste uppges när ”solidariteten med andra” prövas. Det är en omskrivning för att Sverige bör agera offensivt. Det är olyckligt att den tesen har insmugit sig i den officiella liturgin. Den primära solidariteten måste vara riktad mot det egna folket – hur detta, i alla lägen, ska skyddas från krigshandlingar. För en kalkylerande statsledning måste allt annat komma i just andra hand. Det går inte att komma ifrån att staten har ett egenintresse och att dess företrädare måste handla ”statsegoistiskt”.
Förtroende är en akt av ömsesidighet, och detta måste vara en första rangens strävan i en värld av ”ömsesidiga beroenden” (Erkki Tuomioja). Där handlar det inte om solidaritet, inte om altruism – sådana beteenden tenderar snarare att skapa split och missämja i förhållande till dem som utesluts från sympatin och välviljan. Också dessa ting bör man kunna tala öppet och förbehållslöst om.
*Postskriptum, dagen efter midsommardagen. – På kort tid har debattklimatet i ”Nato-frågan” infekterats. Det blåser kraftigare än vi hade kunnat föreställa oss när denna sajt lanserades. Men det är ingen frisk vind som blåser utan en unken. Ledande pressorgan har öppnat sina spalter för billig smädejournalistik – man får verkligen hoppas att bakdantarna har sålt sig billigt! Skribenter, som tror sig själva höjda över varje misstanke, insinuerar att meningsmotståndare går främmande makts ärenden. Den som använder blanka vapen strider för närvarande ur underläge. Detta får man stå ut med – så länge anseendet är oanfrätt.