Den 11 november 1918 klockan elva på förmiddagen ingicks vapenstillestånd mellan Tyskland och ententen i en järnvägsvagn i en skogsdunge i Picardie i norra Frankrike. Tyskarnas slutoffensiv på västfronten hade kört fast och slagits tillbaka. Riksregeringen i Berlin sände en civil emissarie (Mathias Erzberger, katolsk centerman, sedermera skjuten till döds på öppen gata av tyska högerextremister) att förhandla primärt med höga franska officerare. Det blev en kapitulation.
Den tyske kejsaren och hans krigsmakt ansåg sig obesegrade. Men i detta läge gällde forcerad abdikation och att undvika revolution (som kom i alla fall). Ryssland hade varit världskrigets första offer. Inga länder som deltagit i striderna gick oskadda ur dem, inte ens USA. Stormakterna Frankrike och England hade skuldsatt sig upp över öronen.
Krigets utgång löste inga som helst problem men förstärkte en del av de gamla och skapade en del nya. I flera europeiska stater hade utvecklingen mot demokrati och rättsstat kommit ett gott stycke på väg före 1914. Nu inställdes eller fördröjdes denna process, utom i de länder (som de skandinaviska) vilka hade förmått hålla sig utanför krigshändelserna. Upplösningen av de gamla furstendömena ledde i sin tur till svårartade nationella konflikter, det unga europeiska statssystemet blev från början ytterligt labilt och lynnigt, koloniernas folk började resa sig i besvikelse över att president Woodrow Wilsons 14 punkter inte gällde dem: ville de ha nationellt självbestämmande, fick de lov att ta saken i egna händer. Den så kallade mellankrigstiden blev över betydande delar av jordklotet en period av protektionism, ekonomisk depression och fortsatta rustningar.
Också svenskarna led under det stora kriget (av avspärrningar och dyrtider), men de stred inte. Det är en avsevärd skillnad. Krig mot broderfolket i väst hade undvikits 1905, inte minst tack var den svenska arbetarrörelsens militanta fredssinne. Uppslutning kring Tyskland var sedan ingen option för folkflertalet, för vad fanns att vinna? Finland åter? Glöm det. Svensk säkerhet låg i neutraliteten, i försiktigheten. Första världskriget visar att ett litet, och inte alltför välrustat, land förvisso kan hålla sig utanför våldsamma stormaktsuppgörelser – och detta i ett läge när delar av etablissemanget var krigsaktivistiskt och delar av vänsteroppositionen närmast hemföll åt försvarsnihilism. Aktivisterna fick sedan sin chans under finska vinterkriget, då några av dem vann ära på slagfälten tack vare det ännu obesegrade Tyska riket som höll på att göra det forna ryska storfurstendömet till en kejsartysk lydstat. Och nihilismen blev en parentes i vår egen 1900-talshistoria.
Ett annat slags aktivism uppkom efter kriget – jag tänker exempelvis på den nordiska rörelsen. Den var utpräglat fridsam till sitt väsen och program. Den var också icke-nationell i god mening: gammalt kvarvarande groll skulle läggas åt sidan. Inte minst i de agrara politiska miljöerna (som samhällsekonomiskt var på historisk tillbakagång) vann nordismen anklang. Svensk socialdemokrati förankrade sig främst i större internationella sammanhang, fann en naturlig samlingspunkt för sina fredssträvanden i NF och Genève och betedde sig inte alls isolationistiskt eller insulärt som ledarsidesvisdomen numera vill göra gällande. Denna internationalism stod i skarp kontrast till varje form av krigsiver. Den blev en återhållsamhetens mellanfolklighet med en framväxande folkrätt som ledstjärna. När våldet kröp in på landets gränser, mobiliserades de goda krafterna för försvarsstrid. Strax efter det nya krigets utbrott fick vi två organisationer med folklig bredd, Hemvärnet och Folk och Försvar, som samlade nationen och höll de ivrigaste generalerna och överstarna på mattan.
Första världskriget var ett totalt onödigt krig. Det inleddes ungefär hundra år efter det att Wienkongressen hade hållits. Heliga alliansen blev ingen folkfrihetens höga visa, men den europeiska freden (som ibland kallades konserten) under större delen av 1800-talet möjliggjorde ändå sociala, ekonomiska och kulturella framsteg. Fattigfolk for visserligen illa, men det hade de gjort tidigare också. Bankgrundaren A. O. Wallenberg i Sverige och statsgrundaren J. V. Snellman i Finland förvärrade genom sina ekonomisk-politiska tankegångar och insatser svältårens konsekvenser under slutet av 1860-talet. Men de var båda motståndare till ländernas interventioner i andra folks krig, och några sådana interventioner blev heller inte av. Epoken 1814–1914 kom på det hela taget att bli ett århundrade, då medborgarsamhället tog sina första stapplande steg. Detta hade förmodligen inte skett om förhärjande krig svept över kontinenten, såsom senare blev fallet när fascism och andra otrevliga strömningar fick grepp om sinnena.
På liknande sätt är det med framtiden. Klimatfrågornas oroande utmaningar kommer att ställas i skuggan, om ett storskaligt krig bryter ut. Ty växthuseffekten är till en rätt ringa del betingad av människans verksamheter och besynnerligheter, även om hon har förstärkt effekten genom ökade koldioxidutsläpp. Med krig är det precis tvärtom. De är uteslutande människoframkallade. Första världskriget skulle inte ha brutit ut om personer, partier, pressure groups och folkliga organisationer hade handlat på annat sätt. Vår tids krig har heller inget ödesmättat över sig. De är resultat av mänskliga beslut och lidelser. Men krigsgalningarna går alltid att stoppa.
- I detta sammanhang ett litteraturtips: Hans Herbert Grimms antikrigsroman Schlump (från 1929, först utgiven anonymt, sedan en tid översatt till engelska, med ett informativt efterord av Volker Weidermann, på New York Review Books Classics). Den ger en god föreställning om masskrigets förföriska vansinne.
Anmärkning. – Författaren är en av denna sajts utgivare och har just utkommit med en översättning av Daniel Schönpflugs bok Världen i uppbrott. Kometåren och den svåra vägen till fred 1918–1923 (Santérus förlag).