Vissa krafter inom de politiska eliterna i Finland och Sverige förbereder sig för att lägga Nato-kortet; andra i denna begränsade men aktivistiska krets tvekar eller vill avvakta. Det folkliga stödet är ju ett uppenbart problem. I Finland leker några politiker med den utsiktslösa tanken att saken skulle avgöras utan folkomröstning!
Sakfrågan splittrar länderna och även de politiska partierna. Starka modererande krafter finns. Frågan under debatt gäller inte blott dessa bägge länders nationella intressen. Den gäller säkerhetssituationen i hela Östersjöområdet, i Nordeuropa. För denna bär de styrande i Finland och Sverige ett mycket stort ansvar. De kan inte skylla ifrån sig.
Man måste säga som det är: Nato har redan trängt långt österut. Men de stater som alliansen har sugit upp känner sig paradoxalt nog ändå inte trygga med de förväntade ”säkerhetsgarantierna”. Man får därtill en stark känsla, när man lyssnar till regeringsretoriken från exempelvis de baltiska staterna men även från vissa före detta Warszawapaktsländer, att det enda som skulle göra dem belåtna vore att Ryssland tillfogades ytterligare ett nederlag.
Det har talats om en rysk revanschism, efter fiaskot i kalla kriget. Men det finns också en östeuropeisk hämndlystnad. I länder som Estland och Lettland har de ryska minoriteterna känt av detta i en första omgång. Är kanske inte det tillräckligt?
Många sakkunniga har sedan länge varnat för en territoriell utvidgning av den USA-styrda alliansen. Och detta handlar inte om anti-amerikanism, som mången ståndaktig åsiktssoldat vill få oss att tro.
”Att utvidga Nato vore det mest ödesdigra felet i amerikansk politik sedan kalla krigets slut”, skrev den erfarne kallakrigaren George F. Kennan 1997. ”En sådan åtgärd kan förväntas piska upp de nationalistiska, antivästliga tendenserna i den ryska allmänna opinionen, motverka framväxten av rysk demokrati, återskapa stämningarna från kalla kriget i förhållandet mellan Öst och Väst och driva rysk utrikespolitik i en riktning som vi inte önskar.” (”A Fateful Error”. New York Times 5/2 1997)
Det Kennan förutspådde har slagit in. Det har inneburit ett långt steg tillbaka i det utrikespolitiska tänkandet. Ty man måste städse kalkylera med effekter. Politiskt förnuft tar ansvar inte bara för egna handlingar utan också för andras.
En realist som Henry A. Kissinger slog huvud på spiken i sin uppgörelse med Västs huvudlösa hållning till dagens Ryssland. ”Demoniseringen av Vladimir Putin är inte politik”, skrev han när den västframkallade statsvälvningen i Ukraina var ett faktum. ”Den är ett alibi för att inte ha en politik.” (Washington Post 5/3 2014) Med regimskiftet i Ukraina, åvägabragt av en missnöjd folkopinion, kom Väst de facto att öka konfliktytorna med sin främste motspelare genom att locka med EU-inträde och Nato-anslutning.
Ett liknande utfall skulle ett finskt och ett svenskt Nato-medlemskap i dagsläget få. (Jag skriver få: inte kunna få.)
Också ur perspektivet av kraftmätningen mellan två stora maktblock, för all del ingalunda jämnstarka, bör en ytterligare expansion av Natos ”beskyddsområde” inte välkomnas. Och svenska regeringsföreträdare bör inte utnämna vissa länder till vänner och hänföra andra till mindre vänskapsfulla kategorier! I säkerhetspolitiken kan det nämligen inte finnas vänner och vänskaper, bara geografi och intressen. Den realistiska, icke-moraliska grundsynen är bästa sättet att dämpa lidelserna, harmen, revanschlystnaden, var de än må förekomma.
Innebär inte detta att man överser med de övergrepp, grymheter, brott mot internationell rättsordning som har grasserat i stormaktspolitikens hägn? Nej. Men den realpolitiska attityden till problemet är att medverka till att en upprepning av sådana handlingar förhindras, eller åtminstone att utrymmet för dem starkt begränsas. Ett oansvarigt agerande kan leda till motsatt resultat och utlösa okontrollerbara kedjereaktioner av våld och motvåld. Att varna för detta är inte pacifism, nihilism. Men kriget får överhuvudtaget inte ses som ett konfliktlösningsinstrument, endast som en överlevnadsstrategi, ett sista kort. Ingen har vunnit hälsa genom att stå i stålregnet. Märk väl: idag är det ju inte individer och folk utan hela mänskligheten som kan utplånas.
De som vill skaffa Finland och Sverige en ”Nato-option” bortser från dominoeffekterna av ett sådant spel. Finland och Sverige har inga fiender, vill inga ha. Det är följden av klok politik under flera politikergenerationer. Det utrikespolitiska förtroendekapital som har samlats i ladorna får bara inte förslösas på en hastigt utkolporterad vrångbild, som går ut på att vi lever granne med helvetet på jorden och att vi ska sakna egen försvarskraft och handlingsförmåga.
(Dock, det är inte Västs – eller Finlands eller Sveriges – uppgift att åstadkomma regimförändring i Ryssland, det är det ryska folkets.)
Det gäller följaktligen – något som den Nato-benägna eliten i vårt land sorglöst och underminerande motverkat under mer än ett decennium – att återställa värnplikten och att återupprätta ett efter våra förhållanden starkt försvar. Så bidrar vi solidariskt till att stärka stabiliteten i Östersjöområde och till att vidmakthålla vår egen handlingsfrihet, när en stormakt söker dra oss in i sitt nätverk, med en automatik av underordning och låsningar.