Det går knappast att överskatta hur viktigt toppmötet mellan Trump och Putin var. Ändå är fokus i efterhand riktat mot helt andra frågor än de globalt viktigaste; risken för krig. […]
För att underlätta mötet gjorde Trump något som fick det västerländska säkerhetsetablissemanget att bäva. Han erkände öppet att de usla relationerna mellan Ryssland och Väst inte endast var Rysslands fel. I vanlig ordning skrev han en tweet med innebörden att även USA och Nato hade en del av skulden. För de flesta historiska bedömare torde detta vara uppenbart. Natos expansion från Berlin till Rysslands gränser, USA:s ensidiga uppsägande av ABM-avtalet om begränsning av kärnvapen, Natos agerande i Kosovo, invasionen av Irak, bombningen av Libyen med mera, har alla haft en provocerande effekt och bidragit till reaktioner från Ryssland.[…]
Inom det västerländska säkerhetsetablissemanget, såväl i Nato som i Sverige, har man lagt all skuld på Ryssland. Genom att i grunden säga att ”det är inte ens fel när två träter” eller ”det behövs två för att dansa tango” har Trump underkänt den liberala intervensionistiska politik som drivits från USA och Nato alltsedan Sovjetunionens sammanbrott 1991. Han antyder att den Clintonska utrikespolitiken i Mellanöstern eller gentemot Ryssland med kontinuerlig Nato-expansion har varit misslyckad. […]
Det ligger i vårt gemensamma säkerhetsintresse att ha en god relation till Ryssland. Här kunde även Sverige ha spelat en utrikespolitisk roll ungefär som i gamla tider. Detta innebär inte att Sverige inte samtidigt ska hålla sig med ett fungerande försvar. Tyvärr har man valt brända broar i båda avseenden. Läs artikel