Den svenska aktivismen har sina upp- och nedgångsfaser. Inför 1914 misslyckades de med att få Sverige att ta parti för det mest krigiska lägret. Inte heller 1939–40 blev det någon svensk krigsförklaring, önskad av flera höga militärer, för Finlands sak. Som Arvid Cronenberg visar i sitt bidrag till antologin Försvaret främst (Celanders 2015) lyckades den svenska statsledningen stå emot påtryckningar från flera stormakter för att då få med Sverige i storkriget. Ingen gång under 1900-talet har det funnits ett stöd i folkdjupen för ett svenskt krigsdeltagande. Aktivismen har verkat i motvind. Men den har inte gett upp.
Under senare år har aktivisterna piggnat till och har rentav noterat vissa framgångar. Insatsförsvaret var en delseger, yrkesarmén en annan. Att neutralitetsoptionen sedan ett tiotal år tillbaka har försvunnit ur den säkerhetspolitiska liturgin måste också anses som en fjäder i hatten. Omsorg om landets egen försvarskraft har inte stått på aktivisternas dagordning. De har applåderat folkrättsligt tveksamma insatser från Sverige som ockupationen av Afghanistan och blixtkriget mot Libyen. Allt detta har skapat ett för Sverige prekärt säkerhetsläge. Kan Sverige längre försvara sitt land? Varför bör vi kriga i andra länder?
Aktivismens enda svar på frågan om det försämrade säkerhetsläget – hur dåligt det sedan är jämfört med hoten mot en fredlig värld under kalla kriget kan diskuteras – är Rysslands agerande. Men också Sverige har agerat. Sverige är en aktör, inget offer. Sveriges utrikespolitiska signaler har betydelse. Det är inte klart att beslutsfattare i regeringskansliet alltid har iakttagit svenska intressen. Man bör fråga sig om den svenska Ukraina-politiken under den föregående regeringen var till fullo genomtänkt. Övergången från småstatsrealism till moralism i utrikespolitiken har knappast varit ansvarsfull, men likväl har Sverige hållit fast vid FN-stadgan. Det är stormakter från ömse håll som går vid sidan om.
Men någon har man faktiskt kunnat få för sig att svensk diplomati har använts för att skapa problem i relationen till andra stater.
Sverige är en demokrati. Vi ska vårda våra demokratiska institutioner, inte exportera demokrati. Sverige ska vara en fredsfaktor; därför behöver det goda förbindelser med alla stater. Sverige kommer att försvara sig om det blir anfallet – oavsett varifrån anfallet kommer. Därför behöver vårt glesbefolkade land ett folkligt förankrat försvar, välövat och med den bästa utrustning. Blir vi inte angripet har vi ingen anledning att gå till anfall. Solidariteten gäller primärt och alltid den egna befolkningen. Därför får våra regeringar inte delta i en upptrappning av de internationella motsättningarna. Vad som behövs är inte konfrontation utan avspänning.
Ingenting av detta ingår i aktivisternas världsbild. De ser inte det nationella försvaret som det väsentliga; de anser att Försvarsmakten ska sätta upp räddningsstyrkor. De kallar in en lettisk statschef som låter förstå att Sverige bör söka medlemskap i Nato – för att bidra till de baltiska staternas säkerhet. Men om Sverige inte är utsatt för något anfallshot, varför frivilligt utsätta sig för risken för angrepp? ”Inget land vill med vett och vilja starta krig mot ett Natoland”, säger presidenten. (Dagens Nyheter 11/1) Hur ska man då förstå Nato-landet Lettlands oro? Hans inhopp i svensk inrikespolitik är givetvis flagrant.
Nå. Aktivisterna har mycket att förklara – men litet att försvara. De vill ha en offensiv krigsmakt, inte ett värnande av det svenska territoriet. De vill binda Sverige vid andra staters intressen och operationsplaner. De sätter sin lit till en supermakt på nedgång. Regeringen Löfven rider spärr mot de värsta avarterna men utsätts dagligen för beskjutning från avdankade militärer och diplomater som ”medvetet serverar förenklade och därmed förvrängda tolkningar av nuläget”, som en framstående historiker har uttryckt det. En antagonism har förts in i den säkerhetspolitiska diskussionen, och vi riskerar ett Nato-val 2018. Det vore att göra nationen en otjänst: att klyva den mitt itu.
Men dit har aktivismen ännu inte hunnit.