Stefan Löfvens beslut att avgå som statsminister och partiledare kom överraskande, mera överraskande än det ryska angreppet på Ukraina ett halvår senare. Löfvens oväntade avgång ett år före nästa ordinarie val till Sveriges riksdag hade inte föregåtts av några rykten. Om Löfven hade föraningar om en omläggning av den svenska säkerhetspolitiken, när han avgick – därom kan man endast spekulera. ”För egen del har jag inte blivit överbevisad om att vi plötsligt skulle få en säkrare situation om vi lägger Natogränsen alldeles intill Ryssland i hela Europa”, sade han under ett seminarium i Mariehamn i månadsskiftet mars-april , med andra ord vid en tidpunkt då det socialdemokratiska partiet var långt kommet i den partiinterna Nato-kampanjen.
I en viss mening låg korten på bordet långt dessförinnan. Som ett formativt moment måste man beteckna den svenska riksdagens beslut 2001 om ”en genomgripande omdaning av det svenska militära försvaret, från ett invasionsförsvar till ett nytt insatsförsvar, där förmågan att bidra till fred och säkerhet i omvärlden skall vara en prioriterad uppgift för Försvarsmakten”. (Meddelande från regeringskansliet den 1 februari 2001. Försvarsorganisationen skulle krympa drastiskt och det nya insatsförsvaret bygga på en armé av yrkessoldater.
De fatala besluten kom åtta år senare, med allmänna värnpliktens faktiska avskaffande och den av Sveriges riksdag ensidigt utfärdade solidaritetsförklaringen, enligt vilken vårt lands urgröpta försvarskraft – ett avrustat Sverige – lovades komma andra länder i närområdet och inom EU till undsättning. Det var en viljeyttring utan varje spår av strategiskt bedömande. Riksdagens beslut i värnpliktsfrågan (med 153 röster mot 150) hade förberetts genom en kampanj av höga militärer, som önskade en professionell armé och inte en folkarmé. Dessa beslut återtogs aldrig av en ändrad riksdagsmajoritet, och när värnplikten återaktualiserades för en bråkdel av en ålderskohort, hade detta endast symbolisk betydelse. Dessa reformer, liksom även övergången till yrkesförsvar, var ett led i en Nato-anpassning, vilket även Sveriges krigsdeltagande i Afghanistan och Libyen bär vittne om. Det svenska enbefälssystemet ersattes 2009 av en befälsordning, som skulle, skriver Wikipedia något eufemistiskt, ”mer efterlikna andra länders system, med syfte att underlätta internationellt samarbete, istället för att skapa något helt avvikande från omvärlden likt NBO [Nya Befälsordningen, från 1983]”. Armén skaffade sig också fältuniformer för tjänstgöring i tropiskt och subtropiskt klimat samt ökenklimat.
Det var mycket som pekade i en och samma riktning från det formativa ögonblicket 2001 till de fatala besluten 2009 (solidaritetsförklaringen, värnpliktens avskaffande) och framåt, med det så kallade värdlandsavtalet från 2014 som en förlösare av allehanda avvikelser från landets traditionella alliansfria hållning. I efterhand skulle man mycket väl kunna se detta som en uppvisning i de små stegens tyranni. Det fanns alltjämt motkrafter i det politiska rummet, och dessa måste tämjas i något, som kan liknas vid en utnötningsprocess.
Den röda linjen överskreds med svenska regeringens inlämnande den 18 maj 2022 av sin ansökan om svenskt medlemskap i Atlantpakten. Det sakliga beslutsunderlaget var förvisso magert, och regeringsformens beredningstvång kan knappast ha iakttagits, men den underliggande förskjutningen från ett defensivt invasionsförsvar till attackförsvar vid gränsen eller långt bort från svenskt territorium hade onekligen banat vägen. Traditionalisterna blev inte tagna på sängen, de blev överkörda. När folkomröstningskravet restes, var det för sent. Valtaktik fick styra. Många furor föll i den politiska storm, som svepte förbi.
Fram till den röda linjen har vi gjort eftergifter och anpassat oss till starkare makter. Innebörden av att dnt röda linjen har passerats är, att vi avhänder oss vår utrikespolitiska självständighet. Som utrikesminister Ann Linde själv konstaterar: ”Sveriges utrikes- säkerhets- och försvarspolitik […] ändras ju nu i och med att vi kommer [att] bli medlemmar i Nato.”
Den säkerhetspolitiska omsvängningen var länge önskad och framlobbad. I entrén till militära enheter möttes man under 10-talet av den svenska fanan och Natos bredvid varandra. Ändå förnekade företrädare för den svenska försvarsledningen vid upprepade tillfällen, också efter det ryska angreppet på Ukraina den 24 februari 2022, att det förelåg något militärt hot mot Sverige, något som underströks av de svaga ryska prestationerna under angreppskriget. Det alliansfria Sverige kunde faktiskt känna sig säkrare nu än före krigsutbrottet. Det svenska (och finska) Nato-beslutet gav Ryssland en ny hotbild. Till Stockholms innerstad anlöpte kort därpå ett stort amerikanskt amfibiestridsfartyg där Sveriges statsminister och försvarsminister togs emot under amerikanskt befäl.