[…] Att EU inte är en militär stormakt borde inte vara ett bekymmer eftersom Europas säkerhetsgaranti sedan april 1949 är inskriven i Natos artikel 5. Också så länge unionen bedriver ett inbördeskrig via ombud i Libyen så ter sig utsikterna för samordnade militära aktioner små. [3] EU är emellertid världens största ”leverantör” av fredsbevarande insatser och det finns tecken på en starkare politisk vilja att mer aktivt agera för en mindre sanslös klimatpolitik.
Som helhet är emellertid potentialen som ekonomisk stormakt illa utnyttjad. USA, Kina och Saudiarabien kan mobba och diskriminera enskilda medlemsländer utan att riskera annat än en muntlig reprimand. Någon gemensam hållning till dessa tre länder finns inte på något plan och det tog tre dagars förhandlingar innan medlemsländerna var ense om att de hade olika uppfattning om hur de skulle förhålla sig till Venezuela.
Inom OECD-kretsen finns en samfälld läpparnas bekännelse om att ta krafttag mot individers och företags skatteflykt. Strategin är att beta av listan på skatteparadis (varav flera finns inom EU och i USA) och tvinga fram information om gömda konton eller mer aktivt samarbete. Detta är ett Sisyfosarbete som gett klent resultat. Unionen borde använda sig av samma metod som tvingar exportföretag i tredje land att acceptera de regler som gäller för tillträde till den inre marknaden. Skatt är det pris vi betalar för civilisation. Företag och individer som vill leva och verka i EU borde betala för att de drar nytta av världens största, bäst reglerade och mest rättssäkra marknad inbäddad i ett rikt och ofta subventionerat kulturliv. Annars bör de hänvisas till att söka avsättning för sina varor på Caymanöarna och St. Kitts och Nevis (med en samlad befolkning på 116 904 individer 2017). […]
I det kompromissförslag som låg på bordet när förhandlingarna om budgeten bröt samman i februari hade, i förhållande till kommissionens ursprungliga förslag, alla framtidsinriktade insatser fått stryka på foten för att rädda ökade bidrag till jordbruk och regionalpolitik. Särskilt stora nedskärningar drabbade de redan små anslagen för Migration och gränsförvaltning samt Säkerhet och försvar. Ett särskilt projekt för att öka militär mobilitet i samarbete med Nato ströks helt och Frankrike fick av oförklarliga skäl 4 nya euromiljarder till jordbruksstöd. Anslaget för Inre marknad, innovation och digital ekonomi reducerades med drygt tio procent. Eftersom budgetförhandlingar alltid slutar i en huggsexa om mer eller mindre pengar till jordbruk och regionalpolitik så blir det framtiden får stryka på foten. Detta skulle förändras om budgeten i huvudsak finansierade insatser som medlemsstaterna hade ett gemensamt positivt intresse av att förverkliga. Läs artikel