I en polemik med den socialdemokratiska försvarspolitikern Åsa Lindestam, vars uppfattningar om Sveriges relation till Nato och till Förenta staterna vi har refererat på alliansfriheten.se, gör de två moderata riksdagsledamöterna Karin Enström och Hans Wallmark klart (Dagens Industri 25/8) att deras parti nu har bestämt sig för svenskt Nato-medlemskap och att det enda som återstår är att ta fram en ”färdplan”.
Detta är egentligen vad socialdemokratiska regeringsföreträdare sedan taburettskiftet hösten 2014 hela tiden har hävdat: eftersom regeringen avvisar ett Nato-medlemskap, finns det heller ingenting att utreda, det vill säga någon färdplan är inte aktuell. Men eftersom Moderaterna, liksom ett par andra oppositionspartier, redan bestämt sig för att ”en långsiktig förstärkning av den svenska säkerheten förutsätter ett svenskt Nato-medlemskap”, återstår endast färdplanen!
Regeringen är, i likhet med andra medlemskapsmotståndare, av motsatt uppfattning: inte blott att ett svenskt medlemskap ”inte skulle tillföra oss någon säkerhet i närområdet” utan helt i onödan äventyra denna säkerhet. Detta är ingen ”Löfven-doktrin”, som Enström och Wallmark påstår, utan traditionell svensk säkerhetspolitik som har fungerat i klart mycket brydsammare situationer än den som just nu råder i Sveriges närmaste omgivning.
Fullkomligt bisarr är Enströms/Wallmarks hänvisning till de baltiska grannstaternas säkerhetspolitiska vägval. Det finns ingen anledning att misstänka att den svenska statsledningen skulle anse att dessa ”lika gärna skulle kunna vara utan de gemensamma säkerhetsgarantierna som ett medlemskap medför”. Denna har ingen anledning att lägga sig i sådant som inte angår den utan tvärtom all anledning att förvänta sig att inga andra lägger sig i svenska angelägenheter som inte angår dem.
Vad Natos ”säkerhetsgarantier” anbelangar, har Rolf Andersson och Ingemar Folke tidigare skrivit om värdet av dessa garantier på denna sajt.