Att se om Sveriges hus – från kärnvapenrisk till nedrustning, Olof Santesson, recension av böckerna “Försvaret främst” och “Kan Sverige försvaras mot vad?”kkrva.se

Försvaret främst:

…Medverkande f d militärer ger utlopp för snarast vrede över det expeditionskårstänkande som från sekelskiftet gällde för försvaret fram till åtminstone 2009. Nu gäller det att återskapa ett försvar av hela landet med hela folket. Hur t ex ett återupptaget värnpliktsförsvar kunde finansieras och hur försvarsbudgetar skulle kunna hålla för första gången sedan kanske tidigt under det kalla kriget, det blir en annan sak. Ledamoten Arvid Cronenberg drar erfarenheter från Finlands vinterkrig och skriver i sin slutkläm att ”små staters säkerhet bäst tillgodoses genom att de etablerar goda förbindelser till närliggande stormakter. Att lägga sin säkerhet i andra händer förvandlas lätt till en illusion.”

”Vårt militära försvar kan inte längre försvara Sverige”, understryker Zetterberg med dubbelt eftertryck. ”Men är en Natoanslutning verkligen bästa säkerhetspolitiken”, frågar denne historiker med ett första observerat inhopp i Natodebatten. ”Här talar 200 års svensk freds- och balanspolitik i en annan riktning”. Kanske ändå i alla fall: ”Ska Sverige till sist ändå gå med i Nato måste det ske tillsammans med Finland, men innan dess bör en fördjupad svensk-finsk samverkan görande säkerhet och försvar prövas. Förre finländske försvarschefen, kallade ledamoten Gustav Hägglund, ser gärna ett svensk-finskt försvarsförbund och tycker att man kan tala om ett ”potentiellt” ryskt hot. ”Kosacken tar det som sitter löst”. Till denna nya stridsskrifts förtjänster hör ett antal bilagor med relevanta texter tagna ur försvarsberedningen, senaste inriktningsproposition, luftförsvarsutredningen, EU:s solidaritetsklausul, den svenska solidaritetsförklaringen, IKFN-förordningen m m. Läs hela recensionen