Att hålla på formerna, Anders Björnsson en kommentar

Svenska pajaspolemiker har börjat utmönstra vedertagna termer i den säkerhetspolitiska debatten. De föredrar till exempel att tala om den militära alliansfriheten som en ”allianslöshet”. Det rimmar på ”försvarslöshet”, ett tillstånd som samma politiska pajaser, genom riksdagsmandat och försänkningar i regeringskansliet, har försatt Sverige i. En besynnerlig logik – att det är onaturligt att inte tillhöra en militär allians (vilket kanske rentav gör en ”fredlös”, vi väntar bara på den retoriska innovationen!), däremot inte att vara utan eget försvar, den statsapparat som en borgerlig statsminister en gång kallade för ”särintresse”.

Det är synd och skam att en så verserad parlamentariker som moderaten Hans Wallmark hemföll åt sådan demagogi i en interpellationsdebatt i riksdagen med landets försvarsminister under senvåren. Wallmark som gammal politisk redaktör borde känna och erkänna ordens valörer. Och fru talmannen borde ha avbrutit honom när han använde klyschan ”allianslös” – hon borde ha gjort det i hans eget intresse. Börjar man tramsa blir det svårt att bli tagen på allvar. (Den ultimata risken är förstås att bli – ”arbetslös”.)

Dessa politiska pajaskonster har haft sina motsvarigheter på vänsterkanten. ”Tage och Geijer – Lyndons lakejer!” hojtades det i demonstrationstågen i slutet av 1960-talet. Och nu visar det sig, om man ska ta högerpropagandisterna på orden, att Sverige under alla dessa efterkrigsår faktiskt stod i ett lakejförhållande till den stora atlantiska makten genom att vara ”Natos sjuttonde, icke-betalande medlem”. Allt tal om neutralitetspolitik anses följaktligen förljuget; allt knorrande om svenska eftergifter gentemot Sovjetunionen, den fula supermakten, är sedan länge glömt och begravet. Vänsterpajaser förklarar numera med slapp precision att vi, Sverige, ”formellt inte [är] medlem i Nato, men i praktiken är vi redan nästan det”.

På denna sajt anser vi att man bör hålla på formerna. Sverige var inte en amerikansk lydstat under kalla kriget. Sverige är inte en de facto-medlem av Atlantpakten. Sverige är ett militärt alliansfritt land – ingen löshäst på den säkerhetspolitiska arenan. Sverige saknar inte alliansen, möjligen saknar den oss. Inte heller har Sverige blivit en ”fredsskadad” nation – en annan pajasterm, som har kommit att användas av svenska krigsivrare. En klok fredspolitik läkte äntligen såren efter sekler av ständiga krigsäventyr. Det vore förvisso galet att riva upp dem igen.