Sverige har en stolt tradition på den militära avspänningens område, och vår tid behöver mer än någonsin avspänning mellan motstridiga makter, inte säkerhetspolitisk eskalation eller vapenkapplöpning. Att rusta sig till försvar av eget land är en sak – där återstår mycket för Sverige att göra för att återställa sin effektiva försvarsförmåga. Att uppträda hotfullt eller delta i hot mot andra länder försvårar dock den senare uppgiften – det skapar oklarhet, i omvärlden och i den egna befolkningen, om vår defensiva grundhållning.
Hur medverkar Sverige till avspänning i dagens värld? Det är svårt att se att så alls sker. Vi deltar flitigt, ehuru alliansfria, i militär övningsverksamhet tillsammans med länder från Västalliansen, Nato; redan före det så kallade värdlandsavtalets ikraftträdande har soldater från främmande makt opererat på svensk mark, med våra myndigheters godkännande. Men vi avstår frivilligt, till skillnad från Finland och dessutom mycket envetet, från att ha några som helst officiella förbindelser, annat än strikt diplomatiska, med ett av våra grannländer, vilket är både subjekt och objekt i den nya öst-västkonflikten.
Detta är att göra sig urarva. Sveriges position som middleman, en reell eller potentiell medlarmakt, håller raskt på att raseras. Linjen från Raoul Wallenberg, Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld, Östen Undén, Gunnar Jarring riskerar att brytas. Och detta är självförvållat! Peka på ett enda svenskt fredsinitiativ, lyckat eller misslyckat, under de senaste tjugo åren! Vår politik av samverkan ”med andra” har underminerat vårt nationella oberoende och internationella anseende; delatagandet i Libyenkriget 2011 var ren äventyrspolitik. Vårt konfrontationistiska uppträdande mot Ryssland har blottställt oss för angrepp utifrån.
Mången uttryckte sig spe- och hånfullt om 1970- och 80-talets détente-policy, det vill säga strävandena efter något slags samklang och samförstånd mellan den tidens supermakter. Men den politiken var ju framgångsrik! Den ledde till ömsesidiga rustningsbegränsningar; den var så förmånlig för en av parterna, Moskva, att den avstod från att intervenera när en av Warszawapaktens medlemsländer, Polen, drabbades av en folkresning; och den bidrog till att avveckla kalla kriget i ordnade former. Detta var avspänning i praktiken.
Den ska inte förväxlas med appeasement, alltså undfallenhet. Väst föll inte undan för Öst (eller tvärtom). Man utnyttjade sin styrka – men i syfte att undgå en öppen konflikt. Där fanns en avskräckning (och ett perspektiv av ömsesidig vedergällning) i bakgrunden, men allas ansträngningar gick ut på att den inte skulle effektueras. Och detta var ett oerhört framsteg i fråga om militärstrategiskt tänkande. Palmekommissionen (säga vad man vill om de moralistiska övertonerna i Olof Palmes utrikespolitiska linje) med sin tanke om gemensam säkerhet i Europa underminerade de facto den ryska supermaktens befälsrätt över vasallstaterna. (Men sedan kom ubåtarna och de andra, inhemska kommissionerna…)
Det är hög tid för en helhetsdiskussion om svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Säg som det är: Vår svenska regering bör under inga omständigheter agera spänningshöjande. Den finske presidentens Gullrandasamtal i juni (som vi har refererat på denna sajt) röjde en självförståelseklyfta mellan statsledningarna i Finland och Sverige. Eliterna i våra bägge länder tycks i nuläget tala olika (inte bara lexikala) språk. Vilket är mycket olyckligt. Finland har lärt sin mellankrigstida läxa. Sverige har glömt sin. Idag framstår småstaten Finland, med sitt pragmatiska grannskapsförhållande till grannen Ryssland, som Nordeuropas ledande säkerhetspolitiska aktör. Bara att gratulera.
Men småstaten Sverige är också granne med Ryssland. Förhoppningsvis är Margot Wallströms redobogenhet att träffa sin ryske kollega Sergej Lavrov (men inte aktivt bjud in honom!) tecken på en försiktig kursändring…