En klar minoritet av det svenska folket önskar att Sverige ska, efter 200 år, lämna vår alliansfrihet, som tjänat oss väl, och i stället ansluta oss till vad man tror vara ett försvarssamarbete i organiserad form: Nato, som bildades för 70 år sedan för att i Europa stå emot hotet från Sovjetunionen. 2017 beslöt den amerikanska senaten, med röstsiffrorna 97–2, att Montenegro skulle få ansluta sig till Nato; endast republikanerna Rand Paul och Mike Lee röstade emot.
På svenska saknar vi tyvärr en övertygande genomlysning av Nato som organisation. Endast devota alster till ingen nytta har hittills sett dagens ljus. Som tur är har nu den mycket erfarne, konservative forskaren vid Cato Institute Ted Galen Carpenter skrivit boken NATO: Dangerous Dinosaur (Cato Institute 2019).
I media har mycket handlat om president Trumps ilska över att många medlemsstater inte bidrar tillräckligt genom sina försvarsbudgetar, men som Carpenter noterar är det inget nytt. Redan 1953 beklagade sig försvarsminister John Foster Dulles över detta, liksom Jimmy Carters dito långt senare. Men mer intressant är Carpenters anslag, att USA har drivit Nato till att ha blivit en offensiv ”dinosaur” istället för, vad som var tänkt, en ren europeisk försvarsorganisation.
Carpenter visar med tydlighet att USA har drivit organisationen från syftet att försvara Europa mot aggression utifrån, till ett verktyg att utanför Europa förverkliga amerikanska liberala drömmar om regimförändringar, med mänskliga tragedier som följd i till exempel Afghanistan, Libyen och Syrien.
Men så har även skett i Europa under 1990-talet, på Balkan. Carpenters kritik av bland andra president Clinton är mycket övertygande. Inbördeskrigen där utgjorde inget hot mot några Natostater, så när Nato, i strid mot folkrätten, bombade serbiska mål, övergick man till att bli en aggressor, och Nato var inte längre ett försvarssamarbete. Artikel 5 i Natostadgan var inte tillämplig, så agerandet stred även mot denna stadga. Carpenter noterar att målet inte heller uppnåddes: Bosnien och Kosovo är efter tjugo år fortfarande ”dysfunktionella” statsbildningar. Och som Kissinger frågar sig: Vad hade USA i Kosovo att göra? Jo, lika lite som Nato har att agera på Haiti!
Många europeiska ledare har blivit alltmer tveksamma till Natos framtid, framför allt efter mer eller mindre påtvingade folkrättsstridiga militära äventyr, långt utanför Europas gränser. Terroristerna i december 2015 i Paris på Bataclan-konserten ropade inte: ”Detta är för att ni låter kvinnor köra bil”; de ropade: ”Detta är för Syrien”!
Boken går noga igenom Natos misslyckanden i Libyen, Syrien och Afghanistan och tidigare Irakkriget, och det konstateras att de europeiska medlemsstaterna av USA tvingats in i ”conflicts they probably wished to avoid”.
Helt klart är att motsättningarna mellan olika Natostater tilltar. Framför allt nämns Turkiets agerande att köpa vapensystem från Ryssland. Men även politiska strömningar i Ungern och Italien lyfts fram som problem för det fortsatta samarbetet.
En stor del av boken handlar om USA:s politik att, i strid mot Rysslands intresse och tidigare löften, uppta stater öster om Tyskland som Nato-medlemmar. I boken citeras den erfarne diplomaten George Kennan som 1998 varnade:
”I think it is the beginning of a new cold war. I think the Russians gradually will react quite adversely and it will affect their policies. I think it is a tragic mistake. There was no reason for this whatsoever. No one was threatening anybody else. This expansion would make the Founding Fathers of this country turn over in their graves”.
Carpenters budskap är att det är USA:s misslyckade politik som har öppnat upp för rådande motsättningar med Ryssland. Trots det påpekar han, att det i dagens USA finns såväl konservativa som liberala talesmän vilka önskar att även Ukraina och Georgien ska ansluta sig till Nato. Wilson och Kramer från den liberala tankesmedjan Atlantic Council ser det som en fredsgaranti: ”Enlarge Nato to Ensure Peace in Europe” (augusti 2018). Carpenter framhåller dock att Frankrike och Tyskland är motståndare till en fortsatt expansion som ”would be an absolute provocation”.
Frågan om Ryssland utgör ett hot får ett eget kapitel. Författaren konstaterar att Ryssland inte är Sovjetunionen; dess politik är mer defensiv än offensiv. Vad gäller Georgien påpekas att det inte var Ryssland som startade krigshandlingarna – om Ryssland hade haft expansionistiska mål, skulle Georgien ha varit ockuperat, men så är inte fallet. Istället återlämnades ockuperade områden. Och Rysslands agerande i Ukraina ser författaren inte som att Ryssland har sådana mål, utanför Krim och delar av östra Ukraina. Rysslands folkrättsstridiga agerande går ut på atthindra fortsatt Nato-expansion, men författaren påpekar också att ”because of its size, geographic position, and both economic and strategic importance, Ukraine occupies a special position in Moscow´s geopolitical calculations”. Det finns inte minsta stöd enligt Carpenter för att Ryssland skulle ha längre gående ambitioner. Tvärtom pågår nu fredsförhandlingar i Paris. Vi får se vad som kommer ut av dessa.
Boken bör läsas av alla Natoivrare och russofober, för att möjliggöra en mer saklig inställning.