Sedan några månader tillbaka pågår fredssamtal mellan USA och talibanrörelsen. Rapporterna är omväxlande positiva och negativa från mötena. Den 12 mars avslutades en 16 dagar lång förhandlingsrunda, dock utan resultat i form av någon formell överenskommelse.
Parterna verkar emellertid inställda på att fortsätta.
Om utgången ännu är oklar, är det desto säkrare att förr eller senare kommer det att bli fred. Afghanerna kommer att finnas kvar. De har bara sitt land, medan USA ligger på andra sidan jordklotet.
Det är USA:s krig, men ett antal länder (däribland Sverige) deltar fortfarande med militär personal i Afghanistan i koalition med USA och Nato. Men medlemmarna i koalitionen kommer att hälsa en fredsuppgörelse med lättnad.
Koalitionen bygger på lojalitet med USA, inte på att koalitionsmedlemmarna deltar av egna nationella intressen. Det är en koalition av ovilliga som kände sig tvungna att efter den 11 september 2001 gå med i USA:s så kallade krig mot terrorismen. President Bush klargjorde för sina allierade i världen: ”Antingen är ni med oss i kriget mot terrorismen eller mot oss.” Även Sverige uppvaktades av USA och dess ombud Storbritannien med budskapet att det var en självklarhet att vi också gick med.
De första åren var tämligen lugna i Afghanistan och uppvisade inga tydliga sprickor i koalitionen. Vartefter talibanerna återupptog kriget, ökade antalet dödade och sårade koalitionssoldater, och då började motsättningarna att märkas.
Några stater stationerades i det farliga området i södra Afghanistan. Här fick Kanada, Holland, Danmark och Storbritannien ta stora förluster under flera år.
Det ledde till skarpa protester i hemländerna och slutligen till att både det holländska och det kanadensiska parlamentet beslöt att ta hem sina trupper i förtid. Under åren följde fler efter.
Isaf-styrkan, som koalitionen benämndes, skulle avslutas den sista december 2014, men Holland drog sig ur 2010, Kanada 2011 och Frankrike 2013, följt av Australien samma år. Norge lämnade sin provins Faryab hösten 2012. Sverige blev kvar till slutet.
En ny Nato-ledd styrka bildades den 1 januari 2015. Den skall inte ha stridande uppgifter men är en del av kriget, då det handlar om utbildning och rådgivning till den afghanska armén. Koalitionens bidrag till den nya styrkan rör sig om allt från några tiotal per land till några hundra per land.
Från 2017, då Trump beslöt att åter trappa upp kriget, kom koalitionsmedlemmarna att utsättas för tryck. Tyskland har beslutat om nära 1000 man, troligen för att gottgöra att man ställde síg utanför både Irakkriget 2003 och Libyenkriget 2011. I övrigt har det gått trögt att få koalitionsstaterna att ånyo skicka soldater till Afghanistan.
Medlemmarna i koalitionen har, med undantag för USA:s främsta partners Storbritannien och Danmark, heller aldrig deltagit med någon entusiasm.
Så långt det gått har länderna försökt undvika egna förluster och hållit sig på sina befästa baser snarare än att ge sig ut på landsbygden och slåss med talibanerna, ett uppträdande som starkt kritiserats av amerikanerna.
USA/Nato bestämde de så kallade insatsreglerna (Rules of Engagement), som anger vilka vapeninsatser Isaf-styrkorna fick använda, men stora Nato-länder som Tyskland, Spanien, Italien och Turkiet drev igenom undantag om att ej delta i nattliga operationer, ej strida i snö, ej strida längre bort än två timmars väg från sjukhus med mera.
Nato-medlemmar kunde alltså gå emot USA och till en del föra sin egen politik. Desto märkligare är det att det alliansfria Sverige så till punkt och pricka har följt USA och Nato.
Opposition mot Sveriges deltagande i kriget har inte saknats. Redan från början uttalade sig tunga socialdemokrater som Thage G Peterson, Maj Britt Theorin, Pierre Schori och Anders Ferm, för att bara nämna några, skarpt mot kriget. De fick stort gehör hos de socialdemokratiska gräsrötterna.
Inför kongressen 2009 i Stockholm stod det och vägde mellan dem som ville ta hem de svenska soldaterna och dem som ville fortsätta. Det här var precis då kriget kulminerade, med Obamas beslut om 30 000 ytterligare soldater och övergång till fullt krig mot upprorsmännen genom massiva bombningar och nattliga räder i afghanska hem över hela Afghanistan. Kriget gick in i ett nytt, mer intensivt skede.
Även om Sverige då hade en borgerlig regering, skulle ett nej till kriget från socialdemokraterna kanske kunnat leda till ett slut på deltagande för Sveriges del.
Till kongressen hade två av de största partiorganisationerna, Stockholms Arbetarekommun och Skånedistriktet, lämnat in motioner med kravet att ta hem trupperna.
För att vända stämningen på kongressen beslöt partiledningen att kalla in Jan Eliasson, tidigare utrikesminister och tidigare ordförande i FN:s generalförsamling. Eliasson talade för ett fortsatt svenskt deltagande i kriget. Det var ett grovt och demagogiskt anförande han höll:
”Om vi lämnar – vilken effekt får det på denna operation, vilket pris kommer att betalas och vad kommer vi att säga om ett år eller två? När fingrarna är avskura på dem som har gått och röstat? När flickskolorna bränns? Och när terrorgrupper grupperar sig för en ny offensiv och flinar åt dem som har lämnat under det minsta lilla tryck? Det är vad det handlar om.”
Han fick majoriteten med sig. För kongressen gällde frågan krig eller fred, och man valde krig.
Trycket var stort på enskilda att rösta ”rätt”. Ledamöter som Sven Britton hånades som ”pacifister” av Göran Persson då de talade mot kriget.
Sedan Isaf avslutades vid utgången av 2014, har mer eller mindre oberoende granskningar gjorts av krigsdeltagandet i en rad länder i väst inklusive vårt. I samtliga fall anges lojalitet med USA som det enda verkliga motivet. Talet om stöd för kvinnors rättigheter, flickskolor med mera fanns aldrig i fokus för insatserna. Det var till för att få allmänheten i väst att acceptera kriget.
För oss i Sverige gällde detta i högsta grad, vilket tydligt framkom av regeringens utredning som presenterades i början av 2017.
Svaret på frågan varför Sverige så extra lojalt följde USA i kriget kan således sökas i den nya säkerhetspolitiska omsvängningen efter kalla kriget. Närmandet till USA och Nato är en fortgående process, och Sveriges deltagande i Afghanistankriget har varit och är ett viktigt led i denna. För ledningarna i de stora partierna i riksdagen blev det då viktigt att hålla nere oppositionen mot kriget.
Priset för oss har varit minskad tilltro till vår alliansfrihet, eftersatt nationellt försvar, kostnader på långt över 20 miljarder kronor samt fem dödade och ett antal sårade svenska soldater.
Allt detta för ett meningslöst nykolonialt krig med oerhörda lidanden för det afghanska folket.
Slutsatsen för Sveriges del borde vara att endast delta i fredsbevarande FN-insatser. Koalitioner skapas av stormakter för att säkra stöd för interventioner, som syftar till att uppnå geostrategiska mål. Det kan inte tjäna Sveriges intressen.