Publicerad 16 november 2015
Redan i början av 1990-talet, under Bildt-regeringen, började Sverige att uppträda som skyddsmakt för de då nyligen självständiga baltiska staterna. Man talade om ”suveränitetsstöd”. Linjen fortsatte under följande regering. Särskilt Lettland hamnade i fokus. Svenska banker etablerade sig där och det inhemska näringslivet hamnade i ett starkt beroendeförhållande till dessa. En svensk handelshögskola etablerades i Riga. Svensk turism i hela det baltiska området sköt fart.
När Estland, Lettland och Litauen blev medlemmar av Atlantpakten, trädde Sveriges säkerhetspolitiska roll i bakgrunden för en tid. Länderna lät sig bli omfattade av Natos så kallade säkerhetsgarantier. Hur säkra dessa är har sedan blivit en mycket omstridd fråga. Tror någon att det stora Nato-landet USA skulle inskrida militärt om något av dessa länder drabbades av Ukrainas öde, det vill säga blev föremål för rysk expansionism?
Vi kan lämna sannolikheten för ett sådant scenario åt sidan, liksom möjligheten för Västalliansen att låta dessa tre länder fungera som ett brohuvud för en väpnad attack mot Ryssland. Den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken måste under alla omständigheter inriktas på att sådana händelser kan inträffa. Just därför var skyddsmaktstänkandets återkomst 2009, med riksdagens ”solidaritetsförklaring” och dess tydliga hänsyftning på Baltikum, så olycklig. Inga andra länder har utfärdat en ensidig ”solidaritetsförklaring” med hänsyftning på Sverige. Rätt så. Sverige behöver ingen skyddsmakt och ska heller inte vara en.
Inte heller ska Sverige recensera andra länders vägval, och vi förväntar oss inga recensioner av vårt eget. Företrädare för Ryska federationen har klumpigt nog lagt sig i den svenska säkerhetspolitiska debatten, och det är rimligt att den svenska regeringen har protesterat mot det otillbörliga i detta. Ryssland vinner inget förtroende genom ett sådant uppträdande. Men även Nato-stater har för sed att tala om vad som vore lämpligt för Sveriges del. När Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg nyligen besökte Sverige nämnde han att ”vi [det vill säga Nato] har upprättat högkvarter i alla de baltiska, central- och östeuropeiska Natoländerna. Men vi måste ställa om oss mer och utveckla samarbetet mer med Norden och det är vi igång med.” (Svenska Dagbladet 14/11)
Det sägs ofta att det är länderna i det före detta sovjetimperiet som frivilligt har sökt inträde i Nato. Och det vägvalet måste faktiskt respekteras – deras säkerhetspolitiska situation efter kalla kriget och Warszawapaktens sammanbrott var tämligen prekär. Men det bör också sägas att huvudländerna i Nato har önskat och medverkat till denna utvidgning. Att Förenta staterna med flera ser det som ”naturligt” att Sverige och Finland ansluter sig kretsen är knappast någon hemlighet. Men några högkvarter kommer det inte under några omständigheter att bli tal om här; bland annat för att undvika alla misstankar i den riktningen bör det så kallade värdlandsavtalet bestämt avvisas. Även om avtalstexten slår fast Sveriges suveränitet, en självklarhet närmast, kommer det att skapa oklarhet om vårt lands framtida position.
Regeringen Löfvens nej till en Nato-utredning är utmärkt symbolpolitik, medan medlemskapslobbyns envetna krypskytte mot den fastlagda säkerhetspolitiska huvudlinjen förblir en nationell osäkerhetsfaktor. Så uppträder inte kvinnor och män med ryggrad och politiskt ansvar! Krigspolitikernas älsklingsidé att Sverige ska kunna gå i krig mot ett land för någon annans skull måste avfärdas som ren adventurism. Skyddsmaktstänkandet spökar dagligdags, när det till exempel hävdas att Sverige har ett ”moraliskt ansvar” för att skydda sina ”tre små grannländer” och att de ”baltiska staternas säkerhet […] skulle […] kraftigt stärkas av ett svenskt och finskt [Nato-]medlemskap” (Fredrik Johanssons gästledare i Svenska Dagbladet 13/11). Den moral det här handlar om är ingenting annat än en krigsmoral.