Sverige skall inte spela med i The Great Game, Lars-Gunnar Liljestrand

Nu pågår det femte Afghanistankriget. Storbritannien genomförde tre, sedan kom Sovjetunionen och nu USA.

Sverige deltar sedan mer än 14 år med trupp under Natos ledning i det femte kriget.

Stormaktsinterventionerna under de tre första krigen fram till 1919 kallades The Great Game då de handlade om kontrollen över Centralasien, med Ryssland och Storbritannien som huvudkonkurrenter. De efterföljande krigen gällde också geopolitik och hegemoni, även om de gick under andra paroller. Sovjetunionen krig utgavs för att stödja en progressiv regim hotad av fundamentala islamister, och USA:s intervention 2001 var starten på president Bushs ”War on Terror”.

Några år efter 2001 konstaterade CIA att det bara fanns 50–100 al Qaeda-medlemmar i Afghanistan. Därmed skulle följaktligen kriget mot terrorismen vara över i Afghanistan. Al Qaeda fanns då i mycket större grupper i olika länder i Mellanöstern, i Jemen, i Somalia, och i Saleh-området i Nordafrika.

Uppenbarligen hade USA också andra intressen i Afghanistan än bara bekämpa al Qaeda. USA tecknade 2014 avtal med regeringen i Kabul om säkerhet och försvarssamarbete 2015–2024. USA fick fem permanenta militärbaser och utlovade finansiering av den afghanska armén. Nato tecknade ett hängavtal om fortsatt militär närvaro vilken organiserades i den nya styrka Resolute Support Mission (RSM). I denna deltar Sverige med trupp sedan 2015, och nyligen har riksdagen beslutat att deltagandet ska fortsätta under 2017 med 50 militära rådgivare.

President Obama utlovade nedtrappning av amerikanska soldater under 2016 och att endast behålla en mindre del 2017 i Kabul för att skydda ambassaden. Nu fortsätter USA med nära 10 000 soldater i RSM på obestämd tid. Nato har på samma sätt utlovat fortsatt icke tidsbegränsat stöd till Kabul.

USA:s geostrategiska intressen i Afghanistan har nu senast aktualiserats av en rad amerikanska diplomater och militärer, fem tidigare ambassadörer i Kabul och fem tidigare befälhavare för de amerikanska trupperna, som argumenterat för att USA stannar i Afghanistan för att i framtiden kunna kontrollera och vid behov intervenera i regionen.

Kina, Ryssland och Iran, som alla har intressen i regionen, har å ena sidan inget emot att islamistiska extremister bekämpas men motsätter sig å andra sidan bestämt permanenta USA-baser i Afghanistan.

Redan 2005 krävde Shanghai Cooperation Organization (SCO), där Kina, Ryssland, Iran, Pakistan och flera centralasiatiska länder ingår, en tydlig tidplan för USA:s tillbakadragande från Afghanistan.

Stormaktsrivaliteten visades då Isaf-insatsen avslutades 2014 och FN:s säkerhetsråd skulle behandla ett eventuellt nytt mandat för  USA/Nato. Det blev inget mandat, då USA inte ville ha bundna händer utan kunna agera efter eget intresse i Afghanistan. Ryssland och Kina vägrade gå med på ett nytt mandat, då man inte ville legitimera fortsatt militär närvaro från väst. Frågan var mycket känslig och Ryssland fick igenom en resolution som bara allmänt talade om Natos närvaro utan att styrkan RSM nämndes. En säkerhetsrådstext med direkt hänvisning till RSM skulle för Ryssland och Kina innebära ett mer eller mindre accepterande av den nya Natostyrkan. USA och Nato hänvisade istället till en inbjudan att intervenera från regeringen i Kabul. Svenska regeringen godtog detta som en folkrättslig grund också för Sveriges fortsatta militära deltagande. Den folkrättsliga grunden saknas dock. Inbjudan till utländska trupper att intervenera i en intern väpnad konflikt som den i Afghanistan är inte legal, speciellt då regeringen i Kabul som bjuder in inte har kontroll över stora delar av territoriet.

Ryssland, Kina och Pakistan uttalade vid en konferens i Moskva den 27 december 2016, utan att involvera USA och regeringen i Kabul, sin strävan att få till stånd fredssamtal som skulle inkludera talibanerna. De tre staterna är tydligt oroade över att kriget i Afghanistan fortsätter och därmed USA:s militära intervention.

USA har hela tiden tydligt förklarat att det inte handlar om statsuppbyggnad (kvinnors rättigheter, flickors skolgång, bildande av en rättsstat, kamp mot korruption med mera) utan enbart att bekämpa terrorismen. Detta gällde i början av kriget al Qaeda, men då det hotet försvann eller kraftigt minskade det istället ett krig mot talibanerna och allmän upprorsbekämpning och fortsätter så än idag. Eftersom uppgiften är att bekämpa talibanerna, blir det ett krig utan slut.

Svenska regeringar har alltsedan vi skickade soldater 2002 fört fram vilseledande budskap till allmänheten om vad kriget gäller. Man har försäkrat svenska folket att vi är i Afghanistan inte bara för att bekämpa terrorism utan också av humanitära skäl. I regeringspropositioner under åren har det stått att svenska Isaf-soldater skulle vara i landet för att säkra en ”politisk stabiliseringsprocess” och möjliggöra för FN och andra hjälporganisationer att ”genomföra humanitära insatser samt bistå vid återuppbyggnad och långsiktig utveckling” och medverka till ”landets utveckling i demokratiska former”.

För att bedöma vad sådana uttalanden har haft för relevans måste man först se hur kriget genomfördes och med vilka mål.

USA trappade 2009 upp kriget med ytterligare 30 000 soldater och proklamerade allmänt krig mot talibanerna, Counterinsurgency (COIN), med offensiver för att besegra motståndet. För att säkerställa den nya strategin gav USA/Nato nya insatsregler till Isaf med innebörden att gå på offensiven och inte som tidigare bara söka upprätthålla säkerheten.

COIN-doktrinens huvudelement var att med militära medel först rensa (Clear) och säkra (Hold) områden för att senare med främst civila medel leverera samhällsservice och utveckling (Build), som skulle skapa positiva incitament för att stötta den afghanska regeringen.

Med de nya orderna sköts allt tal om civil-militär samverkan (CIMIC) åt sidan. Targeted killings med nattliga räder i afghanska hem blev Natos och USA:s huvudvapen.

Isaf genomförde 5–6 targeting-operationer per natt före 2009 och 15–20 per natt 2009–2011 i Afghanistan. Svenska Isaf följde med och under åren 2008–2012 utkämpades de mest intensiva striderna i de norra provinser, främst Balkh där Sverige hade huvudansvaret. Även svenska Isaf genomförde targeted killings i en skala som aldrig tidigare förekommit i Balkh-provinsen.

I den utvärdering av civil-militär samverkan som Försvarets Forskningsinstitut (FOI) genomförde konstaterade man att modellen med civil-militär samverkan i form av Provincial Reconstruction Teams (PRT) inte fungerade. De militära operationerna var det enda som gällde. FOI beskriver hur den nya strategin verkade som ett överordnat imperativ för alla Isaf-styrkor i form av ”en motor för att utveckla allomfattande ledningsstrukturer i flera delar av ISAF, det innebar också en mer militärt fokuserad nytta med samordningen”.

Liknande slutsatser drogs beträffande den norska insatsen som utvärderades av en oberoende kommission. PRT-modellen fungerade inte och kördes över av USA:s  COIN-strategi.

Civil-militär samverkan har heller aldrig fungerat någonstans i något  land, vilket slogs fast  på den internationella konferensen om Afghanistan som Svenska Afghanistankommittén (SAK) anordnade i december 2016 med deltagande av internationella experter.

Den insikten hade också SAK tidigt då man vägrade, trots begäran från regeringen, att bli en del av PRT. SAK menade att varje misstanke om att den egna verksamheten hade kopplingar till de utländska trupperna hotade hjälparbetet och det förtroende man byggt upp hos befolkningen under många år.

Svenska regeringars tal om civila mål har således haft liten om ens någon betydelse.

Varken svenska folket eller Sveriges Riksdag informerades om att kriget 2008 hade tagit en ny och mer aggressiv form. Särskilt utmanande var det när svenska regeringsföreträdare mitt under den mest intensiva COIN-offensiven ivrigare än tidigare försäkrade oss om att Isaf ägnade sig åt statsuppbyggnad:

”Sverige är i Afghanistan för det afghanska folkets säkerhet. För övertygelsen att respekt för mänskliga fri- och rättigheter är en universell mänsklig rättighet.” (Sten Tolgfors 2009, dåvarande försvarsminister.)

Carl Bildt (dåvarande utrikesminister) sade 2010 att ”fokus måste ligga på att bygga en afghansk stat och afghanska institutioner”, och han varnade för att börja tala om en tidtabell för återtagande av trupperna, vilket skulle äventyra statsuppbyggnaden.

ÖB Håkan Syrén och Sidas generaldirektör Anders Nordström underströk 2009 vikten av effektiv samordning mellan militären och det civila biståndet för att säkra utveckling i landet.

En politisk offensiv alltså som knappast kan tolkas som annat än ett försök att skyla över att kriget nu fördes mer skoningslöst än tidigare.

Det styrks även av slutsatserna i Riksrevisionens rapport 2011 om svenska Afghanistaninsatsen som kritiserade regeringen för att inte tala klarspråk om Natos styrning av kriget.

Med riksdagens beslut om svensk trupp i Afghanistan även under 2017 fortsätter Sverige att delta i ett krig utan slut. Kriget är USA:s och talet om statsuppbyggnad helt enkelt en bluff.

Kriget är inte bara orättfärdigt och dömt att misslyckas. Det innebär också en risk att vår alliansfrihet undermineras och att vi på sikt kan dras in i ett nytt Great Game och en stormaktskonflikt i Centralasien.

För ett alliansfritt Sverige finns bara ett beslut att fatta: omedelbart hemtagande av trupperna.

Facebook
Twitter
Google+
http://www.alliansfriheten.se/sverige-skall-inte-spela-med-i-the-great-game-lars-gunnar-liljestrand/
RSS