En krönika om påverkan, Anders Björnsson

Under kampanjen inför folkomröstningen om svenskt EMU-inträde 2003 skrev jag en artikel till Expressens debattsida. (Jag har för stunden inte tillgång till publiceringsdatum.) Den handlande om utländsk inblandning inför det då förestående allmänna valet mellan ja och nej.

Sakläget var följande:

Ledande företrädare för Republiken Finland – dess dåvarande president och dito biträdande finansminister – hade i intervjuer och inlägg i svenska medier förklarat att de finska erfarenheterna av euron talade för ett svenskt ja och att detta utfall även låg i Finlands intresse.

Jag skrev att sådana synpunkter bör framföras i diplomatiska och andra officiella kontakter två länder emellan men inte i den offentliga debatten i respektive länder:

”Att statschefen eller en regeringsmedlem i ett land appellerar direkt till medborgarna i ett annat land för att påverka deras beteende, exempelvis hur de ska rösta i ett demokratiskt val, har ansetts vara en otillåten inblandning i det senare landets inre angelägenheter. På finsk sida var man inte glad över att svenska ministrar gärna såg att Åland anslöts till Sverige efter det att Finland uppnått sin självständighet.”

Nu vet vi hur det gick. Dessa påtryckningar kan ha påverkat, men de avgjorde inte utgången av folkomröstningen. Det kan också mycket väl ha varit så att frånvaron av en nationell valuta i Finland fördjupade de ekonomiska svårigheterna i det landet under och efter den stora finansiella krisen 2008–2009. Det senare råder det delade meningar om.

Men principfrågan kan inte viftas bort. Även vänligt sinnade stater bör respektera varandras integritet. Statligt stöd till regimfientliga grupperingar i andra länder är ur detta perspektiv en mycket diskutabel verksamhet. Det kan slå tillbaka på en själv genom olika typer av motaktioner, alltid ovälkomna.

Just nu talas det mycket om desinformation (”fake news”), påverkansaktiviteter, cyberattacker från ett visst håll inför den svenska valrörelse som idag ligger ett och ett halvt fram i tiden. Det är mycket troligt att sådan verksamhet förekommer; det skulle faktiskt vara rätt förvånande om den inte förekom. Och mot detta måste man värja sig och på lämpligt sätt protestera. Att den utgår endast från ett land förefaller däremot mindre troligt. Inför desinformation i alla former måste ett välfungerande samhälle ha en beredskap.

Bland annat därför var det så tråkigt att den gamla Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar (som Gunnar Fredriksson skriver i antologin Försvaret främst) lades ned. Man gjorde sig av med inövad kompetens vars frånvaro man nu söker kompensera genom samarbete och medlemskap i anti-propagandacentraler i främmande land. Detta känns inte alls betryggande. Dessa organ drivs av intressen som inte nödvändigtvis sammanfaller med Sveriges. Vårt lands roll som kvalificerad uppgiftslämnare till amerikansk underrättelsetjänst är likaså bekymmersam. Den kan utsätta oss för hot och misstänksamhet.

Samtidigt måste man distansera sig från ogrundade beskyllningar om att vissa opinionsyttringar och framlagda ståndpunkter i vårt land skulle vara manipulerade utifrån bara för att de inte råkar stämma med den syn som statsmakterna för ögonblicket företräder, exempelvis i säkerhetspolitiken. Att stämpla inhemska debattörer som inflytelseagenter för annan makt påminner starkt om presspolitiken under andra världskriget. Den må ha varit förståelig men knappast föredömlig.

Ett allmänt intryck är att kvalificerad forskning om utrikespolitik och internationella relationer är underförsörjd i Sverige. Akademisk kunskap, utvecklad inom ramen för fristående institutioner, utan ”värdegrund” och annat ideologiskt flum, bör på alla sätt uppmuntras. Det förringar inte värdet av civila och militära underrättelsetjänster eller spionorganisationer (som även den demokratiska staten måste hålla sig med), men det kan bidra till att opinionsbildningen blir mindre spekulativ och hysterisk och mera sakorienterad.