I ’Sverige bör göra mer för Ukraina’ på SvD-debatt (17 februari, 2024) argumenterar socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson och tidigare försvarsministern Peter Hultqvist (S) för att världen måste fortsätta att stödja Ukraina. Kriget har inte utvecklats till de ukrainska försvarets fördel och inför hotet att Ukraina i förlängningen kan förlora vill de, som socialdemokrater, att ’Sverige … skall bidra mer än tidigare.’ ’Ryssland får inte vinna.’ Det är kärnan i författarnas resonemang.
MEN, vad betyder att ’vinna’ eller ’förlora’ i ett ukrainskt perspektiv? Innebär det en återgång till gränserna före 2014, dvs före annekteringen av Krim och den ryska ockupationen av Donbas, eller förhållandena vid tiden för Rysslands invasion i februari 2022? Eller, betyder det något annat? Hur ser alternativen för en hållbar politik i Ukraina-frågan ut? Utan att precisera vad målet för ett ökat stöd till Ukraina skulle innebära blir de socialdemokratiska ledarnas appell ett slag i luften. Där situationen kräver ett mera konkret och genomtänkt säkerhetspolitiskt ställningstagande, möts läsaren av luftig retorik.
När det gäller synen på kriget i Ukraina blåser idag nya vindar, också på andra sidan Atlanten. Efter två års krig, vilket inneburit stora förluster i manskap och materiel på båda sidor, men där Ukraina i stort misslyckats med den i juni 2023 inledda motoffensiven, har Biden-administrationen – Ukrainas viktigaste bundsförvant – tvingats formulera en helt ny strategi. Enligt välunderrättade The Washington Post, arbetar Biden-administrationen för närvarande på en långsiktig plan, ’som representerar en tydlig förändring från förra året [2023], då USA och dess allierade på kort tid arrangerade träning och avancerad utrustning till Kiev i hopp om att snabbt tvinga bort de ryska styrkorna från östra och södra Ukraina’ (WP 26-1-2024).
Den reviderade strategin, som ’inte förutser ett återtagande av förlorade områden,’ innebär i klarspråk att Ukraina avstår från de av Ryssland nu ockuperade områdena (cirka 20 procent av Ukrainas territorium). Samtidigt som ett återtagande av förlorat territorium föreslås ’tonas ner’ (de-emphasised), bygger planen på att Väst, dvs USA och framför allt EU, verkar för att kvarvarande delar byggs upp kring ett hållbart försvar och en stark ekonomi. Utan att det sägs uttryckligen, bygger denna plan på att Ukraina avstår från NATO-medlemskap.
I samband med en gemensam presskonferens i Washington (12-12-2023) mellan presidenterna Biden och Zelensky, aviserade den amerikanske presidenten själv en sådan kursändring:
när de ryska stridsvagnarna rullade in över gränsen mot Kiev fanns de som trodde att Ukraina knappast skulle överleva en månad. Så, ingen, ingen får glömma att redan det faktum att Du [president Zelensky] befinner Dig här idag nästan två år senare och att Ukraina står starkt och fritt är en enorm seger.
Att Ukraina lyckats begränsa den ryska invasionen till rådande ställningar presenteras nu som en stor seger för Ukraina. Detta ger samtidigt en vink om vilka avsteg från den ursprungliga planen om full återerövring som Ukraina kan tvingas till för att få fred.
Hur ställer sig de socialdemokratiska artikelförfattarna till den här utvecklingen?
Det är inte bara med avseende på syftet med det pågående kriget som nämnda debattinlägg är problematiskt. Ännu betänkligare är att författarna inte tar upp frågan om vilka möjligheter står till buds, då det gäller att åstadkomma en fredsuppgörelse, det vill säga att få ett slut på det ödeläggande kriget? Vad har socialdemokraterna att bidra med i denna viktiga fråga? Inte mycket! Tag till exempel fredsinitiativet från mars-april 2022, bara en månad in i kriget, då socialdemokraterna själva satt vid makten. Vid detta tillfälle, då förhandlingar hölls i Istanbul och Antalya (Turkiet), fanns en vilja på båda sidor – Ukraina och Ryssland – att åstadkomma en fredlig uppgörelse. Dessa initiativ motarbetades då av USA och Storbritannien. Vad gjorde den socialdemokratiska regeringen under den processen?
I stället för att föra upp frågan om fred på dagordningen väljer Andersson och Hultqvist att trycka på för fortsatt och utökat militärt stöd till Ukraina, men utan att ange målet för detta. ’Sverige med vår starka och högspecialiserade försvarsindustri ska göra vår del av jobbet. Vi vill därför upprätta svensk direktproduktion av ammunition till Ukraina. Med statliga garantier i botten.’ Det stöd i form av vapen och andra resurser som USA, EU och andra allierade hittills levererat har inte lett till en seger för Ukraina. Tvärtom har kriget orsakat stor skadegörelse och lidande, med 100 000-tals stupade soldater. Ukraina kommer även i fortsättningen att behöva omvärldens stöd, men, framför allt behöver det krigshärjade landet, fred. Ju längre kriget på drar ut på tiden, desto större är riskerna för undergrävande kriser.
Socialdemokraterna lanserade för ett knappt år sedan (27-3-2023) parollen ’Sverige skall bli mer som Sverige.’ Under ledning av socialdemokrater som Per-Albin Hansson, Tage Erlander, Alva Myrdal och Olof Palme har svensk säkerhetspolitik länge främjat fred och alliansfrihet. Hur förvaltar dagens socialdemokrater det arvet? Eller, bygger även denna nostalgiskt klingande paroll – liksom uppmaningen ’Ryssland får inte vinna’ – mer på retorik än handfast politik?
Elisabeth Özdalga (sociolog)