[…] De senaste dagarna har vi också fått en förnyad diskussion om de hemska händelserna under det första världskriget i det osmanska riket skall betecknas som folkmord eller inte.
Den diskussionen handlar knappt alls om vad som faktiskt hände – där råder betydande enighet bland historiker – men mer om hur det skall betecknas. Och den frågan har ju dessutom kommit att politiserande på ett beklagligt sätt.
Under Balkan-krigen var anklagelserna om folkmord frekventa, men här fanns ju så småningom internationella juridiska instanser som kunde pröva anklagelsens och med undantag av Srebrenica tillbakavisades alla anklagelser om folkmord. Själv tyckte jag den diskussionen var lite beklaglig, för den riskerade ju att leda till att man tog mindre allvarligt på allt det hemska som inträffade men som inte levde upp till de med rätta höga krav som finns på att använda begreppet folkmord.
Som utrikesminister mötte jag en rad krav på att ”erkänna” olika händelser som folkmord.
Det var då inte bara 1915 med armeniernas och olika kristna gruppers djupt tragiska öden, utan också bl a den organiserade massvälten i Ukraina på 1930-talet eller Stalins försök att utplåna den krimtatariska historien på Krim genom också massfördrivning och massdöd. Men jag gjorde inte detta, dels därför att det kändes lite konstigt att ”erkänna” historien , dels därför att jag kände en olust för att skriva historien med politiska beslut. Och i bakgrunden låg självfallet också att börjar man att göra det är det inte alldeles lätt att se var man skall sluta.
Det är ju inte alldeles säkert att en riksdag eller en regering är rätt instans att officiellt avgöra historiens tvistefrågor eller att på något sätt ”erkänna” historiens olika delar.
Historien hanteras nog i grunden bättre av historiker. Läs bloggen