Putins besinningslösa erövringskrig mot Ukraina välte den svenska Natodebatten över ända inom loppet av några dagar. Det är sant. Det fick också mig att flytta över från kolumnen nejsägare till kolumnen osäkra.
Huvudargumentet mot svenskt Natomedlemskap var, och är fortfarande, att Sverige då skulle förlora sin självständiga utrikespolitik och tvingas in i ledet bakom USA:s obestridliga ledarskap. Och USA:s meritlista när det gäller krig efter andra världskriget är minst sagt tvivelaktig, i vissa fall rent katastrofal. […]
USA ansåg sig angripet av Afghanistan, kanske inte riktigt men nästan, den 11 september 2001. I vart fall huserade Usama bin Ladin och hans terroristorganisation al-Qaida i Afghanistan. Få Natomedlemmar ställde upp på detta solidaritetskrav, främst i ledet inte oväntat Storbritannien. […]
Sen kom första räkningen. Från just förtryckarregimen i Turkiet. Envåldshärskaren Erdogan meddelade att han vägrade Sverige Natomedlemskap om vi inte uppfyllde vissa krav, efterhand preciserade till att exportera vapen till Turkiet och upphöra med allt stöd till kurder i såväl grannländerna som Turkiet.
Svårsmält kan tyckas. Men Expressens ledarsida reste sig fort från smällen och hävdade att Sveriges utrikespolitik ABSOLUT INTE påverkades av ett Natomedlemskap. Varefter man, något motsägelsefullt, i samma text (1 juni) föreslog att Sverige borde ”kompromissa” genom att minska stödet till förtryckta kurder och hävdade att det var ”rimligt att vi åtminstone tillåter export av defensiva vapen till landet” (Turkiet).
”Defensiva vapen”, så solidariskt, nästan tårfyllt gripande, eller? Det handlar om att mörda den egna befolkningen, en långdragen turkisk offensiv.
Så snabbt tvingades våra mest fanatiska Natoanhängare ge upp ”de sista resterna av Olof Palmes arv”. Så vad ska dessa obotliga idealister ta till härnäst? Bakom vilken försvarsmur skall de nu förskansa sig i kampen för att vi militärt och utrikespolitiskt skall underordna oss? Läs artikel
Anm.; Guillou skriver att få Nato-medlemmar ställde upp för USA då artikel 5 åberopades efter 11 septemberattentaten.
I själva verkat var det ett enhälligt beslut av Natos medlemmar men USA valde att bara ta med ett par nära allierade i bombkriget. USA ville inte behöva förhandla med över 20 medlemsstater om hur angreppet mot Afghanistan skulle genomföras. (Utgivarna)