Gruppen av kollektivdebattörer för ett svenskt Nato-medlemskap hörde nyligen av sig igen. De skrev att svensk isolationism ”idag är helt förlegad”: ”Med dagens integrerade och globaliserade värld kommer alla konflikter i vår närhet att dra in oss. Det är naivt att tro att vi skulle kunna stå utanför en konflikt som drabbar våra grannar; av politiska, ekonomiska och militärgeografiska skäl kommer vi aldrig att kunna isolera oss.” (Svenska Dagbladet/Brännpunkt 10/6; http://www.svd.se/avtalen-med-usa-och-nato-ar-inte-tillrackliga/om/svenska-natodebatten)
Detta är ett ohistoriskt betraktelsesätt. Sverige var under cirka 250 år – från 1561 till 1814 – väl integrerat i den tidens ekonomiska och militära nätverk, ofta som juniorpartner till Frankrike, kontinentens ledande militärmakt. Det är först med Karl XIV Johans fredspolitik – och Frankrikes samtidiga förlust i stormaktskriget – som landet drar sig tillbaka från slagfälten. 1800-talets ledande tanke, som bemäktigade sig beslutsfattarna i tilltagande utsträckning, var den ”harmoniliberala” föreställningen om att ett ökat beroende mellan stater, till exempel genom vidgad handel, skulle undanröja eller minimera orsakerna till krig.
Tiden mellan Napoleonkrigen och första världskriget blev också ett förhållandevis fredligt århundrade i den europeiska historien.
Den moderna idén är alltså att man kan avstå från krigsdeltagande, också under perioder av stark oro och konkurrens mellan hegemoniala intressen. Idén fann sin ultimata bekräftelse under kalla krigets tämligen oförsonliga systemkonflikt, då freden upprätthölls till varje pris – även till priset av politisk repression och sociala ojämlikheter. Alla alternativ var etter värre. Ännu en ekonomisk katastrof genom fullskalig krigföring hade den civiliserade världen helt enkelt inte råd med.
Detta är insikter som våra debattörer har gjort sig av med. De tycks vilja se ”globalisering” som en drivkraft som verkar för spänningar och militära konfrontationer i omvärlden. Sverige kan inte längre stå utanför krig om de utbryter, förklarar de deterministiskt. Vår politik – som borde gå ut på att avveckla fiendskaper och avstå från vänskaper! – skulle alltså inte spela någon roll. Vi blir ändå automatiskt involverade i strider som vi själva inte har utlöst. Det är möjligt att det blir så, men automatiken är ett hjärnspöke.
Den blir en reell risk först om vi lierar oss med en sida i en konflikt på vilken det bara anses finnas en slutlösning: militär vinst eller förlust. Men detta är ett gammalmodigt sätt att se på internationell politik. Det bygger på återförsäkringar istället för förtroendeskapande åtgärder. Den styrande världsbilden är manikeisk. Man avtvingas ett ställningstagande. I denna sköna värld finns bara ett ont och ett gott, inga nyanser, inga mellanlägen. Men i själva verket är ju vardagslivet präglat av gråzoner, halvheter, kompromisser som vi har att leva med. Det måste med nödvändighet vara riktningsgivande också inom den internationella politiken. Världsrevolutionen var en dum idé.
Med ”1628 års politik” – Sveriges deltagande i det stora kontinentala religionskriget, en kamp mellan kejsarmakt och nationell statsmakt – valde vårt lands härskare en missionerande utrikespolitik. Valet måste betraktas som ren adventurism. Riket var sedan tidigare utmattat efter svåra krigsnederlag, främst gentemot Danmark. I vår samtid har emellertid moraliska föreställningar åter tillåtits styra Sveriges relationer med främmande makter. Som vi har sagt flera gånger på denna sajt, är detta en riskfaktor av betydande mått. Vi gör oss själva sårbara när vi talar om för andra hur de bör göra. Att förmedla budskap och medla i svåra situationer passar småstaten allra bäst.
Genom ett Nato-medlemskap skulle den uppgiften försvåras, om också inte helt omöjliggöras. (Nato-landet Norge har dock varit framstående på detta område, men efter den norska massiva insatsen i västalliansens anfallskrig mot Libyen lär det ta tid för det landet att återupprätta sitt anseende: belöningen var att generalsekreterarskapet gick till en norrman, ingen storvinst precis.) Men framförallt skulle sannolikheten för att vårt nationella oberoende går om intet öka vid ett Nato-inträde. Båda sidor i ett krigsfall kan då se Sverige som en legitim operationsbas alternativt som ett givet angreppsmål.
Debattörerna önskar faktiskt att Sverige ska agera offensivt, helt i 1628 års anda. De tillgriper den famösa solidaritetsförklaringen från 2009 som trampolin, men utan att medge att den oundvikligen för oss ut i osäkra farvatten. Samtidigt tiger de i den avgörande frågan: Vilket akut hot mot Sveriges integritet och suveränitet föreligger för närvarande? Deras uppskruvade tonläge indikerar att de inte har något övertygande svar på den frågan. De vill helt enkelt inte att vi ska kunna stå utanför – inte till något pris. De anser att vi måste skämmas då. Å andra sidan kalkylerar de med att ett ”innanförskap” måste utlösa motreaktioner som vi naturligtvis måste svara på. Men vad ska vi svara med? Där har de inga rekommendationer – utom allianstillhörighet.
Det är ogenomtänkt.