Varför behöver Sverige skydd? Varför är Nato-medlemskap en dålig idé? Anders Björnsson i Norberg

Måndagen den 19 oktober arrangerade Norbergs Arbetarekommun, Folket i Bildt Västmanland/Dalarna, Bergslagens Folkhögskolan, LO och ABF ett offentligt möte om Sverige och Nato. Anders Björnsson höll ett anförande som återges nedan:

Indoktrineringen i Sverige hette en bok av poeten Göran Palm från 1968. Palm drev där tesen att svenskarna var utsatta för en systematisk men smygande indoktrinering som syftade till att få dem att bevara det rådande samhällssystemet – ett borgerligt, amerikaniserat, konsumtionsinriktat system med tillhörande samförståndsideologi. Man kan tycka att boken kom i senaste laget. Höll inte den ideologin just på att spricka, just det där året 1968? Och blev inte indoktrineringen utmanad och delvis ersatt av en motindoktrinering?

Termen ”indoktrinering” låg därefter länge i träda, men det verkar som om den har börjat grävas upp igen. Då, för femtio år sedan, var ”indoktrinering” ett systemkritiskt lystringsord. Så är det knappast idag. Det kan bero på att systemkritiken tycks ha sett sina bästa dagar eller på att den numera är tillämpbar nästan uteslutande på andra samhällsystem än vårt eget svenska. När ”indoktrinering” idag används i den politiska debatten är det för att signalera att det finns personer i vårt samhälle som inte är beredda att försvara våra demokratiska grundvärderingar. De styrs av främmande – och rentav verklighetsfrämmande – värderingar.

Sådan har tonen stundtals varit i diskussionen om vårt lands utrikes- och säkerhetspolitik. Det är den debatten och den politiken som mitt anförande i kväll ska handla om.

Den 6 juli 2015, på tröskeln till den svenska rötmånaden, skrev till exempel Mats Johansson, en tidigare moderat riksdagsman, i en krönika i Svenska Dagbladet, att svenskar är ”indoktrinerade i ’200 år av fred’ och neutralism” och att de som slår vakt om landets nationella oberoende – ”Nato-fienderna”, kallar han dem – ”vill ställa Sverige allianslöst, utanför västdemokratiernas gemensamma försvar”. Utan att vara riktigt klar över i vilken tradition han skriver blundar denne Johansson för att det också i vår tid finns inte bara ”indoktrinering” utan också ”motindoktrinering” och att han själv har ägnat några av sina bästa år åt den senare verksamheten, bland annat som politisk redaktör för Svenska Dagbladet och som chef för tankesmedjan Timbro.

På sätt och vis skulle man kunna karakterisera de senaste par årens debatter om svensk säkerhetspolitik som en veritabel ”indoktrinerings- eller möjligen motindoktrineringskampanj”. Det har till en betydande del handlat om att vinna människornas själar genom att bedöva och beröva dem deras medvetanden. Det har i viss mån också handlat om att skrämma och att skandalisera – vem går vilkas ärenden, vem betalas av vem? – genom ett slags misstänkliggörandets retorik. Och det har i icke ringa utsträckning handlat om att vrida om problemställningarna så att vi ska tro oss tala om någonting annat än det vi synes tala om. Till exempel att när vi talar om säkerhet så ska inbilla oss att vi talar om en annan sak, i det här fallet demokrati.

Vi ska alltså acceptera, är tanken, att den militära alliansen Nato – eller Atlantpakten, som man sa för någon generation sedan – är detsamma som ”västdemokratiernas gemensamma försvar” och att det är en naturlig sak, ja, nästan någonting moraliskt bjudande och obligatoriskt, att en liten, fredssinnad nation befinner sig i en militär allians som leds av en stormakt, som i sig är världens väldigaste militärapparat – för annars är man i avsaknad av någonting väsentligt, man är ”allianslös”, som rimmar på ”chanslös”, inte ”alliansfri”, ett ord som behöver komprometteras, eftersom ”frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring – den frihet väl kan bära”, som det sägs hos Biskop Thomas av Strängnäs. Kan Sverige då inte bära sin frihet? Måste den lösas in och ställas under förmynderi?

Jag menar att vi inte kan acceptera en sådan diskussionsordning. Det stämmer ju inte alls att Nato är en västdemokratiernas gemenskap – många stabila västdemokratier står och har alltid stått utanför, inte bara Sverige utan också Finland, Irland, Schweiz, Österrike. En del av Nato-länderna har inte varit några exemplariska demokratier. Grundarstaten Portugal var det knappast 1949 när organisationen tillkom; Grekland och Turkiet var det inte heller när de blev medlemmar tre år senare; Albanien, Rumänien, Ungern är skakiga demokratier, utan rättsstationstradition. Dagens Turkiet är en ivrig understödjare av islamistisk fundamentalism i gamla turkiska – eller osmanska – provinser som Syrien och Irak, tillsammans med stater som Saudiarabien, Qatar och Förenade Arabemiraten, alltså absoluta, religiöst intoleranta monarkier som står för själva motsatsen till vad man kan anse vara västerländsk demokrati och rättsstat. Det här är en sak som har belagts grundligt av den brittiske journalisten Patrick Cockburn i en ny bok, utgiven också på svenska, om Islamiska statens frammarsch.

Nato-frågan i svensk politik handlar följaktligen inte om demokrati kontra diktatur, som den aktuella ”motindoktrineringen” vill få oss att tro. Den handlar inte om vad man anser Nato, eller om USA, eller om vad man anser om Ryssland, dess nuvarande ledarskap och dess ambitioner. Den handlar om Sveriges förhållande till omvärlden, om våra intressen som självständig stat, om vårt nationella oberoende och vår självbestämmanderätt, om vår handlingsfrihet i krig och vår vilja att leva i fred. På så sätt handlar den också om tradition och kontinuitet – och om hur mycket av detta som är värt att bevara. Bevara och försvara – alltså kommer vi också in på frågan om vårt militära försvar, vår förmåga att inge respekt hos andra och hålla en potentiell fiende stången.

 

Under många och långa år inleddes trontalet – det som motsvarar dagens regeringsförklaring – med att Konungen på Rikssalen i Stockholms slott, efter de sedvanliga hälsningsfraserna, förklarade att ”Sveriges förhållande till främmande makter är gott”. Endast ett år under andra världskriget uteblev den formuleringen. Under hela kalla kriget kvarstod den. Men den 15 september i år säger statsminister Stefan Löfven i sin regeringsförklaring vid riksmötets öppnande att

”säkerhetsläget i vår närhet har försämrats”. Är det alltså sämre än under andra världskriget eller under kalla kriget? Så bör man nog inte tolka uttalandet. Men sämre än när? Undertexten tycks likväl vara att ”Sveriges förhållande till främmandet makter” inte är speciellt gott. Annars hade formuleringen knappast kunnat motiveras utan tvärtom blivit kritiserad. Säkerhetsläget kanske rentav är riktigt dåligt? Månne också detta är ett led i indoktrineringen, eller motindoktrineringen, har jag funderat. Nåväl, säkerhetsläget är inte bra – det kunde vara bättre. Händelserna i Ukraina har skapat sår i umgänget mellan stater, den saken är klar. Motfrågan man kunde ställa är när säkerhetsläget var riktigt bra. Under Koreakriget, Ungernrevolten, Kubakrisen, ockupationen av Tjeckoslovakien, den polska strejkvågen och senare undantagstillståndet i detta land, de balkanska inbördes- och utbrytningskrigen, invasionen av Irak, bombkriget över Libyen? Men låt oss ändå acceptera utsagan, att säkerhetsläget i vår närhet verkligen har försämrats, och att det kunde vara bättre. Då måste man förstås göra någonting åt det. De som anser att vårt land är ”fredsskadat” och svenska folket indoktrinerat i ”neutralism” vill att vi ska skaffa oss militär säkerhet hos en starkare part, det vill säga försäkra oss om beskydd. Logiken är denna: Om du betalar, kommer ingenting att hända – om du blir rånad, kommer vi att utkräva hämnd, revansch. Detta är vad man i andra sammanhang brukar kalla gangsterlogik. Det är en logik som leder i riktning mot en våldsam uppgörelse – i riktning mot kriget.

 

De som anser att Sveriges 200 år av fred har skadat svenskarna, till exempel genom att invagga dem i falska föreställningar om hur man löser konflikter, bör anse att krig är ett naturligt tillstånd i umgänget mellan människor – att det är sjukt på något sätt att inte vilja härdas i strid. Men så kan det inte vara. Krig är undantagstillståndet, kriget är en uppfinning. Det kan pågå mer eller mindre länge. I vår tid har man kommit till konklusionen att det för allt ont i världen bör undvikas – att kriget är ett nederlag för alla och envar och att det inte kan finnas några segrare i ett krig – och dessutom att den som utlöser ett krig begår ett brott som i sin tur utlöser andra brottsliga handlingar. Det skapar djupa sår i hushållningen, i förtroendet människor emellan, i folksjälen. Kriget är en väldig förslösare av resurser. Det är inte politikens fortsättning med andra medel, som den tyske militärteoretikern Karl von Clausewitz påstod i början av 1800-tlet. Det är en följd av politikens misslyckande. Således kan kriget aldrig leda till framgångar, annat än temporära sådana, utan enbart till förluster och förlorare.

Det här var en insikt som den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte skaffade sig sedan han hade valts till svensk kronprins och tronföljare på en riksdag i Örebro 1810. Sverige var utmattat, fattigt, förödmjukat sedan det hade decimerats på en tredjedel av sin yta och en fjärdedel av sin befolkning genom det så kallade finska kriget 1808–09. Det var reducerat till en småstat i Europas utkant. Och det var inte bara krigsskadat, det hade också skadat andra. De flesta krig det fört under 250 års tid hade varit anfallskrig – också erövringskrig. Sverige uppträdde på 1600-talet som stormakt, men det var en vek stormakt som finansierades på annat håll, främst genom franska subsidier. Svenska allmogen var motspänstig och fredssinnad, den hade ingen lust – och inte heller hade den råd – att dra ut i fält. Legosoldater kostade pengar. De tärde på statshushållet. Fältherrar lade beslag på böndernas jord, genom kungliga förläningar och donationer. Det skapade enorma spänningar i samhället. Fredsperioderna var andhämtningspauser. Karl Johans genialitet bestod i att han ville förlänga de perioderna. Det skulle göra Sverige modernt men också långsiktigt stryktåligt. Man skulle inom Sverige nya gräns erövra Finland åter, skaldade Esaias Tegnér i sitt poem Svea, från 1812.

Genom ett fördrag med Ryssland, den forna fienden, slutet i augusti just det året, ställde sig Sverige utanför alla allianser – och detta för gott. Det här är den så kallade 1812 års politik. Landet blev insulärt, åtminstone halvinsulärt. Det satsade på ekonomin, på näringarna, också på vetenskaperna. Det byggde upp ett medborgarsamhälle och ett nationalmedvetande. Sverige-Norge stod utanför alla 1800-talets krig, och när unionen mellan de bägge länderna upplöstes, blev det inte krig då heller. Landets arbetarrörelse var en mäktig krigsmotståndare, också de flesta liberaler var det. 1914 lyckades de så kallade aktivisterna inte med att locka in Sverige i storkriget. Många – inte minst inom militären – trodde på tysk seger och ville att vårt land skulle stå på segrarnas sida. Men de enda segrarna i första världskriget var de som stod utanför kriget. De så kallade segrarmakterna – England, Frankrike, Förenta staterna – fick kriget på nytt 25 år senare. Sverige anslöt sig inte heller då till något läger. Den nationella samlingsregeringen under Per Albin Hansson bedrev en politik av motstånd och eftergifter. Skadades verkligen vårt land och folk av detta? Tog demokratin i vår del av världen stryk av att Sverige kunde bli en tillflykt för många människor undan nationellt och politiskt förtryck – norrmän, judar, balter?

Det är en myt att vi har en oförlöst skuldbörda från den tiden, en myt i den nya motindoktrineringens tecken. Vem skulle vi ha anslutit oss till i dåtidens stora våldsorgie – Hitlertyskland eller Stalins Sovjetunionen? Borde vi ha gått i krig med eller mot Finland? Den krigstida neutralitetspolitik som fördes hade en bastant folklig bas, all tillgänglig forskning tyder på det. En liten rännil av svenskar drog ut som frivilliga på Nazitysklands sida. De blev knappast några hjältar, inga förebilder. Hur skulle vi alltså ha undgått att bli ”fredsskadade”?

 

 

De som nu förespråkar att Sverige ska söka beskydd hos vår tids mäktigaste militärmakt är i stort sett samma personer som har varit med om att nedrusta det svenska försvaret, avskaffat folkbeväpningen – den allmänna värnplikten – och dragit Sverige ut i krig, först i Afghanistan och sedan i Libyen, vilket har gjort vårt land potentiellt sårbart för omvärldens attacker. Till det försämrade säkerhetsläge, som Stefan Löfven talade om i sin senaste regeringsförklaring, har med andra ord svenska politiker i ledande ställning själva bidragit. De har urholkat vår motståndskraft. De har utrustat vårt avlånga, glesbefolkade land med en liten trupp av legosoldater. Yrkeshärens primära uppgifter ansågs inte vara fosterlandsförsvaret utan expeditionskårsutryckningar i främmande land. Sveriges riksdag utfärdade ensidigt en solidaritetsdeklaration enligt vilken vår rumphuggna och utarmade försvarsmakt skulle komma till andra länders undsättning vid fara – ett uttalande vars trovärdighet måste anses vara mycket låg. Icke desto mindre har det skapat misstänksamhet i omvärlden: kommer Sverige verkligen att gå till anfall utan att självt ha blivit angripet?

Allt detta måste anses ha varit en kvalificerad äventyrspolitik.

Det är också en grund för den välorkestrerade propagandan för svenskt Nato-medlemskap.

När vi gjort oss försvarslösa, måste vi söka oss en skyddsmakt.

Det är själva motsatsen till pragmatism och försiktighet som har utmärkt den svenska hållningen sedan Karl Johans dagar.

Många har varit medskyldiga till det som har inträffat. Insatsförsvaret skulle ersätta invasionsförsvaret som inte längre var aktuellt efter Sovjetunionens kollaps och kalla krigets slut. Felslutet som gjordes var att man tänkte sig att fienden – den som kränker vårt territorium – bara kan komma från ett håll. Ett annat felslut var att man trodde sig kunna exportera ett gott samhällsskick och mänskliga rättigheter genom utryckningar i krisområden – men den historiska lärdomen är att sådana aktioner nästan alltid har lett till att situationen i de länder som drabbats av vår välvilja förvärras och att de mänskliga offrens antal ökar, inte minskar. Yrkeshären tillkom uttryckligen för att kunna genomföra sådana operationer; värnpliktiga soldater hade det inte gått att kommendera utanför landets gränser. Samtidigt avvecklades markförsvaret av landet, och mycket av detta föll – och faller – nu på hemvärnet, en frivilligorganisation. Om den politiska högern gick in för en professionell armé enligt Nato-standard, så bidrog den politiska vänstern till budgetnedskärningar som oundgängligen ledde till att landets värnkraft urgröptes och totalförsvaret upphävdes som en realitet. Vänsterns försvarsnihilism genom åren är, enligt min mening, oförlåtlig. Den har fört oss rätt in i allianspolitiken, den har gjort Nato-propagandan begriplig om också inte behaglig och acceptabel, den har hjälpt de uttryckligen ryssfientliga krafterna i vårt land att utmåla Rysslands naturliga behov av militär återupprustning och modernisering som ett direkt hot mot ett litet land som självmant och opåtalt har bedrivit idog nedrustning sedan ett antal decennier.

Höger och vänster har alltså gått hand i hand för att driva oss in i detta ytterst brydsamma läge. Var mittenkrafterna, särskilt Socialdemokratin, har stått är inte alldeles glasklart. Den motsatte sig den allmänna värnpliktens avskaffande i en synnerligen jämn riksdagsomröstning 2009, men den tänker tydligen inte återinföra den. Den drev Sverige ut i Afghanistan-kriget. Den prioriterar idag landets ytförsvar på bekostnad av djupförsvaret. Den talar inte längre om neutralitet som en option i fall av ett krig i vårt närområde. Den säger solidaritet, inte neutralitet. ”Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl”, heter det i regeringsförklaringen. ”Alltjämt” är ett ord som kan bytas ut. Man får hoppas att det inte sker. Men hur säker kan man vara på att det inte sker, under den inrikespolitiska villervalla som råder i vårt land, med stadiga positionsförflyttningar? Vad kommer en ny regeringskonstellation, med eller utan det socialdemokratiska partiet, att innebära för svensk säkerhets- och utrikespolitik?

Margot Wallström, utrikesministern, läxar då och då upp vår stora granne öst. På regeringsnivå finns inga kontakter mellan Sverige och Ryssland. I Finland och Tyskland agerar statsledningarna, Niinistö och Merkel, på ett alldeles annorlunda sätt. Där söker man kontakt och dialog. Man måste återigen fråga sig om det försämrade säkerhetsläget i vår region inte i någon mån återgår också på Sverige. Om det är så, måste man kunna göra någonting åt den saken också.

 

Sveriges eventuella medlemskap i militäralliansen Nato är inte en höger-vänster-fråga, skrev vi nyligen på sajten alliansfriheten.se. Det är en nationell ödesfråga. Det finns personer som anser att existensen av Nato är någonting gott, nu liksom under kalla kriget. Men de behöver fördenskull inte anse att Sveriges deltagande i denna pakt är av godo – de kan tvärtom, som Hans Blix, den förutvarande folkpartistiske utrikesministern, se ett sådant steg som destabiliserande, en onödig och omotiverad rubbning av rådande maktbalans. Hans Blix har till och med frågat sig om inte dagens Ryssland känner ett behov av att dämma upp, av containment, gentemot den expansion av Västalliansen som har pågått sedan det gamla sovjetimperiet föll. Detta legitimerar givetvis inga folkrättsbrott, som det ryska agerandet på Krim, även om denna kriminalitet utan vidare var av det mildare slaget – i jämförelse exempelvis med USA:s och Storbritanniens invasion och förstörelse av Irak. Ett brott är ett brott, men man bör beakta proportionerna.

Det finns också personer, på vänsterkanten, som är oförsonliga fiender till den USA-dominerade militäralliansen, och dessa personer har inte sällan en tendens att betrakta Sverige som en de facto-medlem av Nato. Det är bara det sista logiska steget som återstår. De gånga åren har inneburit en smyganslutning av Sverige till alliansen; vår militära alliansfrihet skulle alltså vara en fiktion. I denna vänsterrevolutionära retorik har en Jan Björklund och en Allan Widman, båda ledande folkpartister, inga som helst svårigheter att instämma. Medlemskapsmotståndet blir, ur detta perspektiv, mer eller mindre ett slag i luften. Vi har redan sålt vår själ. Vi är inte längre oberoende. Vi har för länge sedan valt sida. Alla förstår detta, också Vladimir Putin gör det.

Jag har kallat en sådan inställning för defaitism, uppgivenhet. Den paras gärna med alarmism. Russofoben pekar på Rysslands auktoritära ledarskap och stormaktsfasoner, på att ryska kärnvapen används för maktdemonstrationer, på rysk oberäknelighet. Nato-foben framhäver västsidans militära engagemang över hela jordklotet, den amerikanska krigsmaktens enorma överlägsenhet på det mesta, utom i fråga om strategiska kärnvapen. Naturligtvis är Washington lika durkdrivna interventionister som Moskva. Just därför finns det mycket liten anledning att sälla sig till något läger. Just därför finns det all anledning att tala klarspråk till dem det vederbör – vilket inte är detsamma som att läxa upp.

När man ska skapa en motståndsrörelse mot svenskt Nato-medlemskap – vilket man bör göra, främst därför att ett medlemskap kommer att göra Sverige till ett automatiskt krigsoffer om strider skulle börja utkämpas i vårt närområde – måste man se till att få med sig stora skaror av människor från höger och vänster och från mitten. Ingen ”äger” Nato-frågan. Inom de flesta partier finns det en klyfta i synen på det eventuella medlemskapet. Konsensus har ersatts av konflikt. På sina håll finner man frågan mindre intressant. Det finns europeiska länder där regeringar och befolkningar tycks anse att migranter är ett större hot mot den nationella säkerheten än ryska MIG-plan. Sådana stämningar finns också i Sverige. Det finns länder och befolkningar, till exempel Nato-landet Tyskland, där en majoritet av medborgarna inte är beredd att godta att landet ska rycka ut i krig för andra. Samtidigt fortgår och ”fördjupas” det svenska försvarets övningssamverkan med enskilda Nato-länder, som om detta var ett uppdämt behov över lång tid. Med det alliansfria – eller ”allianslösa” – Finland är samarbetet allra intensivast, som om detta skulle vara ett alternativ till ett ”formaliserat” Nato-medlemskap. Allt det här måste föras in i den offentliga debatten. Det får inte bli en angelägenhet för experter – militära, diplomatiska, politiska förståsigpåare. Bland framskjutna politiker är det Peter Hultqvist, försvarsministern, som ensam har fått försvara och ge röst åt den svenska militära alliansfriheten. Det duger faktiskt inte. Folkopinionen har inte fått de talesmän som den har behövt och förtjänat. Beklagligtvis.

 

Ja, jag anser faktiskt – också jag – att det behövs någon form av ”motindoktrinering”. Anhängarna av svenskt Nato-medlemskap är välplacerade, välfinansierade, också vältaliga – en del av dem. Man kan utan vidare hävda att de har haft ett visst övertag i debatten. Smädejournalistik har förekommit – från sådana som Peter Wolodarski i Dagens Nyheter och Thomas Engström i Svenska Dagbladet, numera Expressen. Medlemskapsmotståndet förfogar inte på långa vägar över jämförbara resurser – en folkrörelsemobilisering tycks man idag bara kunna drömma om. Det förefaller, kort sagt, som om vissa motståndare har förlitat sig på traditionen och som om andra, åter, redan har gett upp. Ingetdera är nog någon klok taktik. Traditionen är sönderbruten och kan förhoppningsvis restaureras. Att ge upp utan att försöka ger nästan en indikation om att man inte anser att vårt lands nationella oberoende är någonting som är värt att slåss för. Kommer man att vara lika handfallen och apatisk om en anfallande armé står för dörren eller inne i våra skogar?

Den svaga punkten i både anhängarnas och motståndarnas vapenarsenal är – det militära försvaret. Det har försummats, negligerats, förslummats, också förtalats. Plötsligt stod vi med en anfallsstyrka, men utan folkförsvar. Plötsligt gav politikerna generalerna fria händer. Inte plötsligt, men under lång tid, visade det sig omöjligt, alternativt ointressant, att skydda svenskt territorialvatten genom ett skarpt och effektivt ubåtsskydd, och sådan är situationen alltjämt

Nu behövs ett försvar, ett ytförsvar, med folkförankring – det duger inte med legoknektar. Nu måste svenska vänster- och mittenpartier upphöra med sitt försvarspolitiska lättsinne. Nu krävs det en snabb omläggning av den försvarspolitiska doktrinen för att entydigt deklarera att den svenska försvarsmakten ska ha Sveriges existens och överlevnad som nation som övergripande och primär målsättning – och att internationella insatser endast ska kunna ges på uttryckligt FN-mandat, som utesluter varje engagemang för regimväxling som i kriget mot Libyen 2011. Det här är en linje som borde kunna ena landet, folket, nationen – även om vissa politiska partier för en tid kommer att stå splittrade och vilsna. Inte minst den svenska vänstern måste ta sitt ansvar och bli en svensk vänster i första hand, inte USA-hatare eller kapitalismätare i största allmänhet. Svensk vänster har varit duktig på analytiska finesser och heroiska nederlag, men när det gäller praktisk politik har den inte varit särdeles framstående, och när det gäller försvarspolitik har den varit rent destruktiv, på gränsen till landsförrädisk.

Nato-debatten som pågår bör med andra ord kunna leda till omorienteringar. Jag har lanserat tanken på enhetsfronter – att det inte räcker med partiprofilering. Säkerhets- och utrikespolitiken har tidigare samlat nationen, och så bör det bli i framtiden också. Inte heller försvaret bör vara en splittrande fråga, som det oundvikligen kommer att bli med en armé av yrkeskrigare. Försvarsmakten bör genomsyras av medborgaranda – den ska inte kunna läggas ut på entreprenad. Och soldater och befäl ska ha ett defensivt, inte ett offensivt uppdrag. De ska vara många, representativa för sitt folk, deras organisation ska vara uthållig, den ska vara duglig och duktig inte bara i luften utan också i kärren och skogsbrynen. Den ska vara så tydlig och smidig att stormakten, vem det nu är, drar sig i det längsta för aggression. Detta är den bästa liv- eller hemförsäkring som tänkas kan: att se till att bygga brandsäkert och vara varsam med elden. Då har man inte behov av någon skyddsmakt, men det kan väl tänkas att man behöver stöd och handräckning från grannar – som när en verklig eldsvåda bryter ut. Men tänk om grannarna skulle vara bortresta, ha ansiktet vänt åt annat håll?

Medlemskap i en militärallians med en klart utpekad fiendebild är ett recept för krigsdeltagande. Medlemskapsanhängare påstår att Sverige inte kan stå utanför en öppen militär konflikt in på våra gränser – och ”utanförskap” är förvisso en belastad term. Som medlem i en krigande allians går det inte att stå utanför. Enligt retoriken har Sverige idag lämnat neutralitetspolitiken bakom sig och antagit en ”solidaritetspolitik”. Men det är bara delvis sant. 2009 års solidaritetsdeklaration kuppades mer eller mindre igenom i riksdagen. Den kan och bör återkallas. Liksom den allmänna värnplikten, avskaffad samma år och i samma svep, kan och bör återinföras. I bägge fallen har det rört sig om klara överslag – eller avsteg från en allmänt accepterad generallinje. Den linjen har ett antal fundament: 1. Sverige ska göra allt för att stå utanför krigshändelser. 2. Sverige kommer inte att ingripa militärt i andra länder. 3. Sverige kommer att göra sitt yttersta för att förhindra och försvåra ett väpnat angrepp på sitt territorium. 4. Sverige måste ha ett starkt försvar – väpnade styrkor med folkförankring – som i varje läge kan verka avskräckande och krigsavhållande. 5. Sverige som en liten nation ska eftersträva goda förbindelser med alla stormakter. Och 6. Sverige ska vara en viktig faktor i det internationella fredsarbetet.

Med ett svenskt Nato-medlemskap skulle mycket av detta omöjliggöras eller slås i spillror. Det är just därför som det är en dålig idé.

 

Anförande i Norberg den 19 oktober 2015.

 

 

 

 

 

Facebook
Twitter
Google+
http://www.alliansfriheten.se/varfor-behover-sverige-skydd-varfor-ar-nato-medlemskap-en-dalig-ide-anders-bjornsson-i-norberg/
RSS