Frågan om hur targeted killings (utomrättsligt dödande) förhåller sig till folkrätten har analyserats av den amerikanska folkrättsprofessorn Mary Ellen O’Connell vid Notre Dame Law School i en längre artikel, Targeted Killings, papers.ssrn.com, 2022.
O’Connell definierar det som: ”Targeted killings är den medvetna användningen av dödligt våld av en stats regering för att döda utvalda personer som inte häktats eller befinner sig i statens förvar.”
Hon menar att termen targeted killings är en förskönande omskrivning för lönnmord.
Hur man än väljer att beteckna det är sådant dödande olagligt i fredstid, och i självförsvar och under krigshandlingar vid väpnad konflikt.
Förbudet mot targeted killings kvarstår som bindande, oavsett vissa staters praktik och oberoende av om beslutet tagits på högsta politiska nivå i staten.
O´Connell tar i huvudsak upp USA och i några fall Israel som utövare av targeted killings, men även Ryssland har en lång historia av targeted killings liksom flera andra stater.
Drönare började användas år 2000 av USA. Det var farkoster bestyckade med Hellfire-missiler som utvecklats för att slå ut stridsvagnar, vilket förklarar den stora andelen civila personer som dödas vid targeted killingsoperationer.
Artikeln tar upp exempel på amerikanska attacker i länder som Jemen, Pakistan, Somalia, Syrien och Irak.
Angående de juridiska aspekterna på targeted killings delar O’Connell upp dem i två delar:
Attacker utanför en väpnad konflikt och attacker under krig.
Utanför en väpnad konflikt bryter targeted killings mot den allmänna principen om människors rätt till liv som finns i deklarationen om mänskliga rättigheter, Universal Declaration of Human Rights (UDHR), vilken är erkänd av de flesta stater, och där artikel 3 slår fast alla människors rätt till liv, frihet och säkerhet. Hon hänvisar även till andra bindande internationella avtal.
Efter 11-septemberattentaten förklarade president Bush ett globalt ”krig mot terrorism”. USA hänvisade till självförsvarsrätten enligt artikel 51 i FN-stadgan för att söka legalisera targeted killings. Justitiedepartementet lade fram ett ”White paper”, där man argumenterade för presidentens rätt att svara på “överhängande hot från al-Qaeda”, och det hänvisades till den naturliga (inherent) rätten för USA att tillämpa nationellt försvar ”enligt folkrätten”.
Artikel 51 gäller för stater som utsatts för väpnad attack av en annan stat, vilket USA:s White paper inte berör, då man helt utelämnar det kravet i artikel 51. O’Connell konstaterar dessutom att Washington söker urvattna FN-stadgans självförsvarsrätt genom att man i White paper påstår att ett ”överhängande hot” skulle vara tillräckligt för att utöva lagligt självförsvar.
I boken Lagen mot krig behandlas också det amerikanska Justitiedepartementets argumentation för targeted killings:
”I ett tal den 5 mars 2012 på Northwestern University förklarade USA:s högste åklagare Eric Holder att drönare kan användas också för att döda amerikanska medborgare. Holder angav några utgångspunkter för den nya policyn. Det ena var att USA är i krig med al-Qaida och det andra var att USA i enlighet med folkrätten har rätt till självförsvar. Han förklarade att USA kommer att respektera andra staters suveränitet såvida inte administrationen bedömer att en stat är oförmögen eller ovillig att åtgärda de hot som kan riktas mot USA från dess territorium. Ett tredje klarläggande var att USA:s president kan ta beslut att döda en amerikansk medborgare.” (Lagen mot krig, sid 61)
Det Holder här hänvisar till är en amerikansk egenutvecklad doktrin om rätt att militärt slå till mot andra stater om dessa bedöms sakna vilja eller förmåga att själva bekämpa terrorister – en doktrin som saknar folkrättslig grund.
Holder går längre än så i sitt tal och avfärdar även kravet på att beslut om targeted killing insatser måste vara i överensstämmelse med amerikansk lag:
”En del har sagt att presidenten måste få tillstånd från en federal domstol innan han vidtar åtgärder mot en amerikansk medborgare som är en högre operativ ledare i al-Qaeda eller liknande grupper. Det stämmer helt enkelt inte. Vederbörlig process och juridisk process är inte ett och detsamma speciellt inte när det gäller nationell säkerhet.”
Detta är en intern sak för amerikanarna att klara ut men tolkningen övertygar knappast någon. USA har heller inte fått gehör hos majoriteten av världens stater för sin tolkning av självförsvarsrätten, och FN-stadgan har inte ändrats, vilket vi kommenterat på den här sajten. Frågan om självförsvar mot terrorism har också behandlats tidigare på den här sajten.
Det andra fallet O’Connell behandlar är targeted killings under väpnad konflikt, krig.
Här gäller Genèvekonventionerna från 1949 som slår fast att endast ”kombattanter” som deltar i direkta operationer med militärt syfte får angripas. Det betyder att om en person dödas i en stridszon får det inte ske på grund av tidigare handlingar eller bedömningar av framtida handlingar.
Även Haagkonventionen från 1907 som gäller krigets lagar förbjuder angrepp på eller dödande av en person som misstänks för terrorism eller andra brott som inte härrör från deltagande i den aktuella konflikten: ”is assassination or wilful killing, which violates IHL Art 23(b) 1907 Hague Convention IV.”
O’Connell begränsar sig i huvudsak till targeted killings utanför en pågående väpnad konflikt.
För att ge hela bilden måste man också ta med USA:s agerande under Afghanistankriget där det största antalet targeted killings genomfördes (dessa har fortsatt efter uttåget ur landet).
Här handlade det från tiden 2001 till 2012 i första hand om nattliga räder av specialstyrkor i afghanska hem. Antalet sådana räder tredubblades från i medeltal 5 per natt år 2009 till 17 per natt år 2011. (Lagen mot krig sid 58).
Detta utlöste en så våldsam reaktion hos den afghanska befolkningen att den tvingade USA att drastiskt dra ned på antalet nattliga räder. Istället trappades användandet av drönare i stor skala upp för targeted killings i Afghanistan. Mellan 2011 och 2012 ökades attackerna från 294 till 506. Afghanistan har utsatts för fler drönarattacker än något annat land och antalet civila offer i samband med sådana attacker är stort. I en sammanställning för perioden januari 2012 till februari 2013 konstaterades att 9 av 10 av de dödade inte var USA:s direkta mål ( Vitbok om Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan 2002-2021).
Även svenska soldater deltog i targeted killings i Afghanistan genom nattliga räder i afghanska hem. Försvarsmakten medgav på en skriftlig förfrågan från Föreningen Afghanistansolidaritet att targeted killings ingick i den svenska styrkans operationer även om man inte uppgav i vilken utsträckning. Klart är dock att Sverige även medverkade till upprättande av Nato:s så kallade dödslistor över misstänkta personer som sedan uppsöktes för att tillfångatas eller dödas av den Nato-ledda Isafstyrkan. ( Vitbok om Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan 2002-2021).
O’Connell gör en viktig sammanfattning av targeted killings:
“Targeted killing is a euphemism for assassination. By either name the practice of killing pre-selected individuals is unlawful in peacetime, in self-defense, and during armed conflict hostilities.”
Det är ren skam att också Sverige deltagit i targeted killings i Afghanistan och att detta inte tagits med i någon av regeringens utredningar om vår del i kriget.
Det handlar om folkrättsbrott och brott mot humanitär rätt.