Ledare i Sydöstran publicerad på den norska nationaldagen den 17 maj.
De flyttar grillen närmare tomtgränsen, de fäller träd klockan elva på kvällen. Först slutar de hälsa, sedan kommer okvädingsorden. De spelar ingen roll att domstolen ogillar deras talan. Då känner de sig bara dubbelt kränkta.
Man ska umgås försiktigt med grannar.
I vårt sovrum i stan får vi då och då illalukt just när vi ska gå och lägga oss. Det kan lukta härsken ärtsoppa, det kan stinka av vitlök, det kan komma en odör av mässingputs dit in. Det är enda rummet i våningen där det tränger in sådana dofter, eller vad man ska kalla det. I våningen bredvid vår misstänker vi att det pågår prostitution och knarkförsäljning. Men vi har avstått från orosanmälan.
Jag bedömer det som klokt, inte fegt. Vi ser att det rör sig poliser runt vårt hus ibland. Det får räcka. Grannosämja är den värsta osämjan, näst den i familjen. Båda bör undvikas. Till nästan varje pris.
Historiskt sett – liksom i vår egen tid – är närstående särskilt utsatta för våld och oförrätter. De är lättast att slå på, och att träffa. Det interpersonella våldet avtog – det har brottshistorisk forskning belagt – när landet, Sverige, befann sig i krig. Då dödades det på slagfältet istället, och i byar och städer lugnade det ned sig. Många soldater återvände inte hem från slakten och fältsjukdomarna, så det tog tid innan dödssiffrorna för våldsdåd steg igen i lokalsamhället.
Fast krig skördar förstås fler offer än fred. Därför bör man inte heller vara osams med sina grannländer i onödan. Krig är det ultimata brottet. Och nu talar vi inte om försvarskrig utan om strid i främmande land.
Ja, även i sådana fall bör man avstå från att reta upp grannarna. Är de burdusa, är det säkert bättre att dra till skogs och förbereda försåt där.
Det är samtidigt ett erfarenhetsmässigt faktum att de bästa vänskaper kan knytas med grannar. Man bjuder in dem på en fredagsdrink, man går till affären och handlar åt en granne som har brutit handleden. Man får hjälp med att klippa häcken. Och under tiden värms bastun upp. Där gaggar vi sedan i kapp.
Osämja är alltså inte ett naturligt tillstånd. Vänskaper måste odlas, vårdas. En person som var en bitter motståndare i studentpolitiken, han var kårordförande faktiskt, är nu en gladlynt granne, och vi tillhör samma ärevördiga klubb mitt inne i City. Motståndaren behöver inte vara din fiende.
Nu står vi inför stambyte. Ja, då drar vi väl till skogs, för att inte bråka med hantverkarna. Någon pryl kan gå sönder under arbetets gång, men inget livsviktigt. Viktigt är att behålla humöret, att inte stämma inför rätta. Det senare är alltid ett nederlag, även om du skulle vinna. Du kan ha bättre för dig.
