16 juli 1944
Man har hos oss förlitat sig på rätten och rättvisans styrka. Historien förefaller inte att berättiga oss till detta. När man läser historia blir man pessimist. – Staterna fungerar på basen av Staatsräson. Det är fruktansvärt – blutrotig. Det står ju utanför det goda och det onda. Om följderna därav för inrikespolitiken i Frankrike, se Meineckes Staatsräson (i slutet och början). Än så länge har man inte lyckats skapa en ordning, som skulle inskränka Staatsräson och skydda andra stater mot den.
Jag har läst huvudsakligen tysk litteratur och där betonas särskilt maktpolitiken, våldet.
Begränsningen hos Staatsräson i förhållande till moralen (se Meinecke) är en fråga, av vilken framför allt de små staternas framtid beror, men sist och slutligen också stormakternas och hela mänsklighetens väl.
10 september 1944
Om vi slutit fred senaste vår (april – maj):
- Krigets utgång var redan klar då och militärerna borde ha insett det.
- Fred hade kunnat ingås. Om Mannerheim, Ryti och regeringen intagit den ståndpunkten, hade Finlands folk säkert godkänt den. Under dessa förutsättningar hade också relationen till tyskarna kunnat skötas.
- Även om villkoren nu inte vore hårdare än då, hade läget varit fördelaktigare för oss:
- Ju tidigare vi kunnat dra oss ur kriget, desto gynnsammare hade effekten varit för oss.
- Vi hade inte förlorat alla de stupade och invalider som vi fått sedan dess.
- Det hade inte blivit något Ryti-Ribbentropavtal. Det har minskat vårt anseende såväl bland de allierade som – med beaktande av vad som hänt sedan dess – på hösten hos tyskarna. Ty detta handlingssätt – att ingå ett avtal och sedan bryta det – har inte varit hedrande för oss. Ej heller har det främjat vår sak i Kreml.
- Nu har vi dragit oss ur kriget så sent, att också en blind ser hur det kommer att sluta.
16 september 1944
Därefter talade vi om Finlands politik och jag sade: Det var ett katastrofalt misstag, att vi gick in i detta krig. Vi borde redan i början av 1941 ha fört en riktig politik. De som trodde att ett nytt krig skulle bryta ut borde ha skött politiken så, att vi i juni 1941 kunnat hållas utanför. Men vår politik saknade ledning. Ryti och regeringen borde i god tid på våren 1941 ha ordnat en djuplodande konferens och till den militära ledningen ställt den allvarliga frågan: var de övertygade om att Tyskland vinner kriget och besegrar Ryssland.
- K. Paasikivi, Dagböcker 1944 – 1956, Askelin & Hägglunds Förlag. Citatet är hämtat från första delen, Vid katastrofens rand, som avser perioden den 26 juni 1944–10 februari 1947. Under våren 1944 hade fredsförhandlingarna med Sovjetunionen brutit samman. Paasikivi hade medverkat under dessa förhandlingar, men han utsågs inte till den fredsdelegation som senare, i september, reste till Moskva för en ny omgång förhandlingar.
Ryssarna ryckte i juni fram i Karelen. Finland och Nazityskland var vapenbröder. Kunde Finland emotse att tyskarna satte in ytterligare styrkor i Finland och bistod med krigsmateriel och livsmedel; och på vilka villkor i så fall? Den tyske utrikesministern von Ribbentrop dök upp i Helsingfors och den finske presidenten Ryti ingick ett alliansfördrag med denne, som innebar att länderna gemensamt skulle bekämpa fienden Sovjetunionen och att åtminstone inte Ryti skulle ingå något fredsfördrag med fienden. Paasikivi kunde följa utvecklingen utan att inneha något ämbete, men genom sitt kontaktnät höll han sig nära informerad. Marskalken Mannerheim tillträde i augusti 1944 som president i stället för Ryti och fredsförhandlingar kunde inledas. Villkoren för vapenstilleståndet som slöts den 19 september 1944 blev mycket hårda för Finland.
Paasikivi utsågs till statsminister i november 1944. Till president valdes han i mars 1946 och han förblev på den posten fram till mars 1956. Som president utmejslade och tillämpade han sin realpolitiskt präglade linje, Paasikivilinjen, som erkände att stormakten i öster hade legitima säkerhetsintressen i förhållande till Finland, vilket framför allt innebar att Finlands territorium inte fick komma i fråga som ett uppmarschområde för anfall mot Sovjetunionen.