Statsminister Ulf Kristersson uttalade häromdagen med anledning av de ryska drönarna i Polen: ”Vi står beredda, vi är på tårna för att hjälpa till, säger han.” (TT 11/9) Och försvarsminister Pål Jonson förklarade vad det kunde handla om: ”Försvarsdepartementet och Försvarsmakten diskuterade under onsdagen vilken försvarsmateriel och vilken personal som skulle kunna stötta Polen.
– Vi har redan gjort en inventering av vad vi skulle kunna få fram med kort varsel och med lite längre förberedelser. Jag hade återkommande samtal med min polska kollega under gårdagen, säger Pål Jonson.” (DN 11/9)
Vad dessa aktivistiska tongångar konkret kommer att mynna ut i lär visa sig. Av betydelse blir då de förväntningar om assistans som Polen kommer att formulera och som Sverige indikerat att man ska vara lyhörda för, särskilt som vi helt nyligen träffat avtal om militärt samarbete med Polen. Det är möjligt att Polen vill att vi skickar militär marktrupp eller att vi på nytt skickar personal från Blekinge flygflottilj och de stridsflygplan som nyss kommit hem från Polen.
Enligt nu gällande rätt skulle ett sådant beslut kräva riksdagens medgivande. Det följer av regeringsformen (15 kap 16 §).
Denna ordning vill emellertid regeringen rubba på genom propositionen En tydlig beslutsordning för deltagande i Natos samlade verksamhet för avskräckning och försvar (prop. 2025/26:6), som överlämnades till riksdagen den 11 september.
I korthet går förslaget ut på att regeringen, utan ett föregående beslut av riksdagen, under en begränsad tid ska få sätta in en svensk väpnad styrka utomlands för att delta i operationer för Natos samlade avskräckning och försvar om behovet av svenskt deltagande uppkommer med kort varsel eller om ett dröjsmål skulle kunna leda till avsevärda men för angelägna svenska intressen. Det anges att numerären är begränsad till 1 000 personer men vad detta i realiteten innebär är oklart.
Om dessa bestämmelser hade gällt nu krävs det inte mycket fantasi för att se framför sig ett regeringsbeslut, utan riksdagens hörande, att skicka marktrupp eller jaktflyg till Polen under hänvisning till att behovet uppkommit med ”kort varsel” eller att ett ”dröjsmål” kunde leda till avsevärda men för angelägna svenska intressen, och som legitimerande argument hänvisat till att ett blixtsnabbt beslut bedömdes vara nödvändigt då SACEUR (Natos högste militära befälhavare) hade kvalificerat situationen som akut.
Det är en nyordning som vi gått emot på den här sajten. Det är särskilt i upphetsade, turbulenta, oklara och riskfyllda lägen som riksdagen måste ha avgörandet i sin hand så att eftertanke och kyla kan stävja aktivistisk äventyrspolitik.
Regeringsförslaget bygger helt på en departementspromemoria, som vi analyserat på den här sajten:
Vår analys där är lika relevant nu beträffande regeringens proposition, som i allt väsentligt överensstämmer med promemorian (lagförslagen är identiska). I den artikeln tar vi också upp och kritiserar den föreslagna lagändringen att riksdagen ska förmås att ta tar årsvisa rambeslut om militära insatser och inom dessa generella ramar ska regeringen sedan ges fria händer att agera och tolka.
Vi har vidare på sajten lyft fram remissvaret från Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, som i ett yttrande belyst flera principiellt viktiga frågor i förslaget, bland annat kopplingen till DCA-avtalet och samarbetet med USA:
Remissinstansernas synpunkter på förslaget har inte lett till några ändringar.
Förslaget enligt propositionen öppnar för att regeringen ges möjlighet att sätta in svenska soldater i kriser, gråzoner och krigslägen. Sådana insatser kan lätt leda till involvering i andra staters gränsincidenter, sammanstötningar och även krig. Även om förhållandena skulle framstå som stabila, då insatsen beslutas, kan läget snabbt förskjutas med åtföljande risker och oöverblickbara konsekvenser. Och har man väl valt att gå in, sitter man lätt fast, varvid upptrappningar kommer att aktualiseras.
Fallet Polen visar att vad som nu behövs är inte att dras med i spända känslosvall utan fakta, kyliga analyser och försiktiga överväganden.
Det är i sådana här lägen, och för att undgå att försättas i sådana lägen, som Riksdagen enligt vår uppfattning över lag måste ha det yttersta avgörandet i sin hand. Det är inte acceptabelt att regeringen genom att fatta beslut på egen hand, och ställa riksdagen inför fullbordat faktum, kan försätta landet i lägen som kan leda till att Sverige involveras i strider mellan andra stater. Gällande rätt är fullt förenlig med Natos stadga, och det är uteslutande ett svenskt nationellt beslut att sätta in väpnade styrkor.
Regeringens påstående att man i vissa fall inte har tid att avvakta ett riksdagsbeslut är inte trovärdigt. Riksdagen har visat att beslut kan tas oerhört snabbt om så är nödvändigt.
Läs här om två förslag med motsvarande inriktning och argumentationslinje:
Väpnad styrka utomlands – mer makt till regeringen på riksdagens bekostnad? – BEVARA ALLIANSFRIHETEN
Undantagslagstiftning – BEVARA ALLIANSFRIHETEN
Propositionen återfinns här: