Det ligger i tiden att försöka flytta fram regeringens maktbefogenheter på riksdagens bekostnad. Trenden bekräftas av det nya betänkandet En säkrare utrikesförvaltning, SOU 2025:94.
Som vi tidigare redogjort för har regeringen lagt ett förslag om ändringar i regeringsformen med den innebörden: Viktig kritik mot oklarheter i förslaget att regeringen utan riksdagens medgivande ska ges rätt att sätta in svenska väpnade styrkor i utländska kriser och krig – BEVARA ALLIANSFRIHETEN och Undantagslagstiftning – BEVARA ALLIANSFRIHETEN
Ett annat regeringsförslag med samma inriktning avser tillägg till lagen om operativt militärt stöd: Regeringen vill ha rätt att utan riksdagens medgivande sätta in svenska väpnade styrkor i utländska kriser och krig! – BEVARA ALLIANSFRIHETEN
I det nu framlagda betänkandet föreslås en ny lag som ska ge regeringen rätt att utan riksdagens medgivande sända en väpnad styrka utomlands. Vad skulle ett sådant mandat innebära och få för konsekvenser?
Lagförslaget i dess helhet har följande knapphändiga lydelse:
”Vid en kris eller katastrof som inträffar utomlands och som påverkar svenska intressen får regeringen sända en väpnad styrka utomlands för att i enlighet med internationell rätt stödja och genomföra en evakueringsinsats. En väpnad styrka får sändas endast om behovet inte kan tillgodoses på annat sätt. Styrkan får omfatta högst 150 personer.”
Om man benar upp rekvisiten i denna lagtext för att försöka förstå vad det handlar om så blir slutsatsen att förslaget öppnar ett svåröverblickbart handlingsutrymme för regeringen, som kan vara förenat med väsentliga risker för Sveriges säkerhet.
Utgångläget enligt förslaget är alltså att en kris eller katastrof inträffar utomlands. Detta definieras inte närmare, men som exempel nämns krigsliknande situationer, krigstillstånd och statskupper. Det handlar med andra ord om känsliga lägen, där svenska militära insatser kan leda till allvarliga konsekvenser för svensk säkerhet.
Den nya lagen ska slå till om den utomlands uppkomna situationen påverkar svenska intressen. Detta rekvisit definieras inte. Några exempel anges inte utan man nöjer sig med att lägga ribban lågt; det räcker att krisen eller katastrofen ”på något sätt får påverkan på svenska intressen”. Denna allmänt hållna ordvändning kan därmed omfatta allt möjligt enligt den svenska statsledningens synsätt, till exempel att Nato eller en allierad stat är berörd eller att det handlar om ukrainska förhållanden.
Begreppet väpnad styrka definieras inte. Utredningen nöjer sig med att föra allmänna resonemang om begreppet (som för övrigt används i 15 kap. 16 § första stycket regeringsformen men där begränsat till ”svenska” militära styrkor).
Lagförslaget handlar om en evakueringsinsats. En sådan avser enligt betänkandet att föra människor till en säkrare plats genom evakuering och de övriga åtgärder som kan vara nödvändiga för att genomföra evakueringen. I en evakueringsinsats kan ingå fritagningsoperationer. Det kan till exempel inte uteslutas att svensk utsänd personal har blivit bortförda eller tagna som gisslan. Militärt våld kan behöva utövas för att genomföra insatsen och det inte bara i självförsvar. Evakueringen kan avse en väpnad styrka från Försvarsmakten (eller andra Natostater) som satts in utomlands i det aktuella landet.
En evakueringsinsats kan alltså omfatta synnerligen känsliga militära operationer med svåröverblickbara effekter, som kan påverka Sveriges relationer till staten där insatsen genomförs, stater som militärt har intervenerat i det landet och inhemska rebellstyrkor som deltar i stridigheter. En evakueringsinsats påkallar diplomati, kyla, försiktighet och noggrant övervägande innan den företas. Annars kan den gå snett, skada Sveriges säkerhetsintressen och även bli kontraproduktivt.
Som huvudregel krävs det enligt betänkandet att det land, i vilket insatsen ska genomföras, har medgivit den. Detta indikeras genom kravet på att insatsen ska genomföras enligt internationell rätt. Beträffande den svenska evakueringsinsatsen i Afghanistan 2021, som inte innebar att en väpnad styrka sattes in, anser utredningen att något medgivande inte behövdes, eftersom landet saknade regering (en problematik som vi förbigår här).
En evakueringsinsats kan avse både civila personer och militär personal. Den kan vidare omfatta både svenska och utländska medborgare. Som exempel nämns att en allierad stat ber om assistans att evakuera medborgare. Det framgår att insatsen kan avse att evakuera en militär styrka (svensk eller utländsk).
Vi kan alltså konstatera att utgångsläget kan vara ett krig eller krigsliknande situationer, till exempel kriget i Ukraina. Försvarskriget i Ukraina som förs mot stormakten Ryssland påverkar enligt den svenska regeringen i högsta grad svenska intressen. Det är fullt möjligt att en evakueringsinsats skulle kunna bli aktuell där och avse till exempel svensk eller allierad militär personal som är verksam i landet som instruktörer eller rådgivare eller sysslar med underhåll. En sådan insats kan bli riskfylld och få äventyrliga konsekvenser för svensk säkerhet. Om en svensk styrka skulle skickas till Ukraina i samband med en fredsuppgörelse för att svara upp mot utställda ”säkerhetsgarantier”, kan andra svåra lägen uppkomma som kan aktualisera evakueringsinsatser.
Genomgången i betänkandet av de evakueringsinsatser som genomförts är summarisk. Insatsen som gjordes i Sudan 2023 efter riksdagsbeslut baserades på samtycke. Regeringen gjorde då även bedömningen att det finns ett visst folkrättsligt utrymme för begränsade evakueringsinsatser som avser egna medborgare under exceptionella säkerhetslägen. Det senare är annars ett typiskt stormaktsargument för att motivera interventioner och det har till exempel använts av Ryssland till stöd för krigföringen i Donbass.
Insatsen i Sudan inleddes utan att en väpnad styrka sattes in. När behov ansågs uppkomma om att sätta in en väpnad styrka tillställde regeringen den 22 april utrikesutskottet ett underlag för ett utskottsinitiativ om svenskt deltagande i insatsen i Sudan. Den 23 april beslutade utrikesutskottet om ett utskottsinitiativ att medge insatsen och beslut i riksdagen fattades samma dag. Utredningen tvingas alltså medge att tiden för att behandla ett ärende i riksdagen kan kortas ned till någon dag.
Argumenten för den nya lagen är de sedvanliga och av enkelspårigt slag: en allvarlig situation med kritisk tidsfaktor kräver snabbt beslutsfattande, som inte kan göras beroende av att riksdagen prövar saken. Men som fallet Sudan visar kan riksdagen i brådskande fall ta ett mycket snabbt beslut. Att hanteringen i det fallet innebar ett avsteg från den normala parlamentariska processen, är inget hållbart argument för att utvidga regeringens makt. Användningen av en lagfäst, extraordinär behandling av riksdagsärenden i de extraordinära lägen som utredningen talar om, är inte det minsta konstigt. Det är framför allt i de fall som framställs som akuta och krisartade, med krav på att en väpnad styrka sätts in i riskfyllda utlandsoperationer, som riksdagen måste ha avgörandet i sin hand.
Såvitt framgår ska regeringen genom den tilltänkta lagen helt ta över riksdagens beslutsrätt i dessa frågor. Det handlar inte bara om brådskande fall utan lagen är generellt tillämplig utan någon begränsning till fall då ett svenskt beslut är så akut att riksdagsbehandling påstås inte kunna avvaktas.
Detta undermåliga, svåröverblickbara och med betydande risk förenade lagförslag, som öppnar för våghalsigheter och upptrappningar utan riksdagens prövning och medgivande, bör avvisas, om regeringen skulle få för sig att driva ärendet vidare, vilket är sannolikt eftersom saken fanns med i direktiven till utredningen.
Betänkandet kan läsas här:
https://regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2025/08/sou-202594/