Försvarsmakten har yttrat sig över betänkandet Polisär beredskap i fred, kris och krig (SOU 2025:57). Försvarsmakten avstyrker utredningens förslag att samtliga poliser ska ha civil status i krig.
Försvarsmaktens syn på hotbilden utvecklas enligt följande:
”I en konflikt kommer sannolikt en motståndare med alla metoder bedriva destabiliserande operationer (hybridkrig) över hela det svenska territoriet riktat mot svensk förmåga att försvara nationen och vara en trovärdig allierad. Samtidigt kan det inte uteslutas att mer konventionella metoder eller fjärrbekämpning med kryssningsrobotar förstärker de icke-konventionella delarna. Likt i Ukraina kan således krig råda i Sverige, där vissa geografiska områden utgör en direkt stridszon medan andra områden samtidigt möts av fjärrbekämpning och hybridaktiviteter. Hotbilden är därför komplicerad och innehåller parallella moment som är särskiljande. Även om hotbilden gällande väpnat angrepp kan sägas ha minskat efter Sveriges inträde i Nato, så har hotbilden generellt sett blivit mer aggressiv och komplex sedan inträdet i form av hybridkrigföring, sabotage och påverkansoperationer.”
Försvarsmaktens slutsats blir:
”Ovanstående hotbildbeskrivning belyser den spännvidd som en modern konflikt kan komma att ha och påvisar behovet av polisens stöd till den samlade ansträngningen att försvara nationen. Endast ett gemensamt nyttjande av statens alla funktioner och resurser kan möta såväl en motståndares destabiliserande aktiviteter som dennes konventionella operationer.”
Försvarsmakten åberopar till stöd för sin inställning erfarenheterna från Ukraina:
”Försvarsmakten anser att det finns behov av att polisen även utför uppgifter som medför att det är lämpligt att de har status som kombattanter, vilket även framförts under utredningen. Ett sådant antagande får stöd av Polismyndighetens erfarenhetsrapport från Ukraina som anger att den ukrainska polisen åtagit sig kombattantuppgifter och att nästan en tredjedel av polisen är direkt involverad i bekämpningen av Rysslands väpnade angrepp eller arbetar med stabiliseringsåtgärder.”
Ett viktigt skäl till argumentationen är den stora geografisk spridning, som polisen – till skillnad från vår ytterst blygsamma armé – har:
”Behovet av stöd från polismän med kombattantstatus inom det militära försvaret grundar sig bland annat på polisens möjlighet att, utifrån sin korta inställelsetid och stora geografiska spridning, kunna bistå Försvarsmakten även i uppgifter där de riskerar att möta motståndarens kombattanter och därigenom öka den samlade försvarsförmågan. Det kan inte uteslutas att vissa uppgifter, som att bekämpa sabotageförband och motståndarens underrättelseinhämtning, innebär att behöva ingripa även mot en motståndare som uppträder som kombattant, även om aktiviteterna vanligtvis utförs förtäckt av motståndaren.”
När det gäller polisens roll vid en ockupation hänvisar Försvarsmakten bara till exemplet Ukraina:
” Som skäl för att samtliga polismän ska ha civil status hänvisar utredningen till polisens roll på svenskt territorium vid en fientlig ockupation. Mot bakgrund av detta vill Försvarsmakten understryka att erfarenheter från Ukraina visar att ukrainsk polis inte kunnat verka i ockuperade områden eftersom Ryssland låtit rysk polis, eller polis kontrollerad av Ryssland, överta ansvaret. Snarare tycks ukrainsk polis och annan central civil infrastruktur som sjukhus utgöra mål för rysk bekämpning.”
Beträffande utgångspunkten för ställningstaganden ska enligt Försvarsmakten polisens roll i totalförsvaret vara avgörande:
”Försvarsmakten anser att det är uppgifterna som givits polisen i totalförsvaret som bör vara avgörande för vilken status polisen ska ha. För att polisen ska kunna fullgöra dessa uppgifter samt för att erhålla största möjliga försvarseffekt krävs att polisen kan utnyttjas i samtliga situationer som kan uppstå. Det får inte föreligga några som helst tveksamheter när polisen får ingripa. Polisens befogenhet och erfarenhet av att använda våld samt dess snabba tillgänglighet innebär att de är väl lämpade för att utföra de totalförsvarsuppgifter som de idag har.”
Försvarsmakten kommer också in på polisens uppgifter med Sverige som Natomedlem:
”Som Natomedlem är Sverige ett viktigt bas-, logistik- och uppmarschområde. Värdlandsstöd kräver både tillgång till och skydd av civil infrastruktur. Värdlandsstöd måste ses som nödvändighet för försvaret av hela Sverige och inte bara som en militär uppgift. Det kommer således finnas behov av att polisen oaktat folkrättslig status, bl.a. stödjer och skyddar mobiliseringen, militära förflyttningar, utländska förbands transiteringar och andra logistiksystem som inte tillåter en tydlig uppdelning mellan civilt och militärt. Därutöver behöver polisen skydda totalförsvarsviktig infrastruktur och fortsätta samarbetet med Försvarsmakten inom säkerhets- och underrättelsetjänst.”
Försvarsmaktens bild av bland annat hotläget och det svenska försvarets viktigaste uppgifter kan diskuteras, men rimmar väl med de försvarsbeslut som har fattats. Oavsett hur man ser på detta vore det fel att som utredningen föreslår och Försvarsmakten går emot att avskriva polisen som en resurs i det militära försvaret av Sverige.
Det följer redan av det förhållandet att vi med en liten armé, även om den kompletteras av ett begränsat hemvärn, inte har något nämnvärt territoriellt försvar.
Försvarsmakten ställer sig positiv till utredningens förslag angående Försvarsmaktens stöd till polisen och vill dessutom utvidga möjligheterna och underlätta beslutsfattandet. Vi har en annan syn på denna frågeställning:
Läs mer om dessa spörsmål här:
Polisen är del av försvaret, nwt.se – BEVARA ALLIANSFRIHETEN
En passiv polis kan inte skydda Sverige om det blir krig, dn.se – BEVARA ALLIANSFRIHETEN
Försvarsmaktens yttrande kan läsas här:
Yttrande över betänkandet Polisiär beredskap i fred, kris och krig (SOU 2025:57) (regeringen.se)